När lugnet lagt sig.
Härlig kväll! :)
Tack för det, alla inblandade. <3
Tut-tut-bilen.
Julen började med paketöppning och en tur med ambulansen in till Lund.
Barnen fick små snöglober(från Netto) i julklapp och det var den sämsta kvaliteten jag någonsin varit med om. Först gick en sönder, sen en till(barnen lyckades få tag i en som vi lagt undan pga förra incidenten).
Den sistnämnda skar hål i Billebollens huvud, så det sprutade blod överallt.
Mamman i huset, som är utbildad i akutsjukvård och vet hur lugnt och metodiskt man ska agera i akuta situationer, skrek hysteriskt och slängde sig på telefonen och slog 112.
Ambulansen kom och hämtade mig och Billeman och inne på akuten blev han limmad av en läkare.
Men då skrek han så att ett blodkärl sprack och en stor blodansamling bildades under jacket, så läkaren fick ta hål på det igen, så blodet sprutade åt alla håll.
Till slut blev han även tejpad och omlagd med ett tryckförband.
Sen var vi färdiga att åka hem.
Sötnosen var så duktig och han fick en julklapp med en dinosaurie i av personalen. :)
Nu är vi på väg till pappa(där McLovin lämnade tjejerna innan), för att hinna fira lite jul.
Jag tänker bara på hur tacksam jag är, att det inte tog värre än vad det gjorde!
Men en varning vill jag ge er;
Har ni små snöglober från Netto - Kasta dom!
Det är tunt, ömtåligt glas. Ungefär som en tunn glödlampa.
Livsfarligt!
God jul på er!
Lillejul
Dags att fira jul nr 2...
Jul hos mamma.
Igår firade vi jul hemma hos min mamma, med min syster + familj och mormor och morfar.
Supermysigt! :)
Tack, mamma och extrapappa! ;)
Älskade hemmastickat!
Jag tackar min fina mormor, för alla raggsockor som hon gjort till hela familjen! :)
Jag älskar dom!
Har dom grå på jobbet om nätterna och dom lite mer färgglada hemma på dagarna.
Tusen tack! <3
Sista natten
Sista natten idag, sen går jag på 3 nätters ledighet!
Har haft 3 väldigt roliga nätter, med härliga människor. :)
Har nog inte skrattat så mycket på länge och det var välkommet.
Speciellt efter all irritation jag haft över människor.
Hur orkar man lägga sig i andras liv?
Måste man ifrågasätta hur/vad andra gör?
Är det VERKLIGEN livsnödvändigt?
Jag blir tokig!
Kanske är det för att jag själv skiter fullständigt i hur andra lever sina liv, hur deras förhållande fungerar, vad dom lagar för kvällsmat till sina barn, osv...
Jag tycker inte att det är min ensak.
Och så borde(önsketänkande) andra oxå resonera.
Vem har rätten att bestämma och tycka en massa om hur jag lever?
Det är jag och min familj. Inte någon annan.
Jag liksom förlorar tron på folk...
Skenheligt är det.
Vem fan springer runt som en solstråle och gör allting rätt alltid?
Inte jag iaf...
Ibland tror jag att jag är den enda som vägrar hålla uppe nån jäkla fasad.
Jag tycker att det är synd.
Synd att folk stänger in sina känslor på "känslobanken", skyddar barn från diskussioner, mm.
Det enda som händer är, att barnen växer upp i tron om att livet är en dans på rosor...
Vilken besvikelse dom har framför sig i så fall.
Och bankvalvet rostar, ramlar sönder och en massa obearbetade känslor kommer fram.
Nej tack!
Jag tror att jag förblir som jag är. ;)
Takk
Igår var vi iväg med Billeboll hos logoped och barnpsykolog, för att få honom bedömd.
Vi kom inte fram till så mycket mer än att han gärna undviker ögonkontakt, är lite "svårnådd" och har svårt med talet.
Psykologen ville att vi skulle testa lite olika metoder, för att se om det är så att han helt enkelt inte vill ha kontakt, för att det helt enkelt inte är kul, eller om det ligger nåt mer bakom det.
Vi ska försöka få honom att tycka att ögonkontakt är något roligt och inte alls jobbigt.
Om ca 1,5 månad ska vi dit igen och om han inte "reagerat" på metoden skickas han vidare på utredning för autism.
Vi ska även börja använda oss av TAKK(enkla tecken när vi pratar), vilket vi redan har börjat med lite omedvetet.
Ja, det var väl allt.
Vi kämpar på med vår "hemläxa" och så får vi se hur det ser ut i februari...
Det känns lite jobbigt, faktiskt.
Jag känner mig skyldig för att han har svårigheter.
För om han inte har en diagnos beror det ju på nåt annat.
Tänker hela tiden att det kanske är mitt fel; Kanske har jag varit för sträng, för slapp, inte sett honom, gjort fel på nåt vis...
Tänk så har jag försvårat hans liv omedvetet..?
Mycket tankar i detta huvud.
Min mamma
Älvans docka förklarar för Brallans docka(med nån skum Stockholms-Skånska) vem hennes mamma är;
"Min mamma heter Sofia. Hon sitter där borta och bäddar min säng. Hon är trött."
Kan nog inte få en mer pricksäker förklaring än så. ;)
Tomteförbud.
Alltså, kan alla bara chilla om det här med tomteförbud på några luciatåg.
HUR i hela friden kan ni inbilla er att det har med rasism att göra?!
Skolan i fråga vill ha ett traditionellt luciatåg, utan tomtar/granar/renar/polkagrisar och fan vet vad... No big deal! Det är väl ingen ond tanke?
Jag tycker det verkar vara en fin tanke, för ärligt talat kan ett luciatåg bli rätt rörigt med 20 olika figurer.
Föräldrar går till tidningar och säger, "Vi är inte rasister, bara för att min son vill vara tomte!"
Eeehhh...
Kan ni sluta att dra upp vi-är-inte-rasister-vi-vill-bara-ha-svenska-traditioner-kvar-kortet hela tiden?
Ni vet att luciafirande inte är en svensk tradition från början va?
Just sayin'...
Det stör mig inte att en skola slopar tomtar och pepparkakor.
DÄREMOT stör det mig så in i helvetes mycket, när en pappa försvarar sin son i tidningarna, genom att säga nåt i stil med; "Min son ska inte ha klänning på sig! Han ska inte behöva vara stjärngosse. Dom andra barnen kommer att skratta åt honom!"
DET STÖR MIG!
Din son dör inte av att bära en "klänning", som du så fint kallar det, i ett luciatåg.
Möjligtvis blir det inga barnbarn för dig, för alla vet ju att efter klänningsbärande kommer bögsex. (SUCK!)
Barnen skulle inte heller skratta, ifall föräldrarna inte var så jävla snabba med att dela upp barn i olika fack. Detta är manligt, detta är kvinnligt! Jag skiter i om du är 10 bast, nu ska du vara man!
Låt barn vara barn!
Det kanske även är tid för barnen att lära sig att följa skolans regler...
Fast det verkar ju inte behövas längre. Föräldrar eldar upp sig och säger;
"Va? Ska du behöva vara stjärngosse?! Inte så länge jag lever! Jag ska slåss med näbbar och klor, för att du ska få vara tomte. Du ska inte behöva följa några regler."
Dom kommer inte att få men för livet, för att dom inte fick skutta runt som tomtar bakom tärnorna.
Det som däremot kommer att präntas in i deras hjärnor, är den reaktionen ni FÖRÄLDRAR får i ett sånt här sammanhang.
Herregud!
Take a chillpill, mamma och pappa...
Sett falken?
Har ni sett Johan Falk-filmerna?
Vi har precis börjat se dom och har sett upp till 5:an.
Så sjukt bra!
Nåt som stör mig dock(måste ju alltid störa mig på nåt), är att herr Falk pratar sjukt konstigt och är EXTREMT närgången mot sin kollegor.
Man tror ju att ett hångelparty ska bryta ut när som helst under filmens gång, när han använder sin sliskiga honungsröst(så som män pratar till kvinnor, när dom vill ha försoningssex) till den andra poliskillen, samtidigt som han står 5 cm från honom och tittar på hans mun.
Hade det varit min kollega hade det känts jävligt obehagligt...
Men men... Det verkar ju funka för dom.
Iaf...
Se filmerna!
Om inte för att dom är bra, så för att Joel Kinnaman är så sjukt snygg att glutta på...
FÖR snygg, faktiskt...
Jag har fortfarande värk i ögonen efter gårdagens filmtittande.
Snyggheten liksom fräter på hornhinnan.
Hade HAN varit MIN kollega kan jag garantera att JAG hade varit jävligt obehaglig... SMASK!
Avlivning
Hönan blev inte ett dugg bättre över natten, trots olika behandlingar.
Hon kunde knappt gå idag...
Vi förklarade för barnen att det var dags för hönan att gå vidare och dom tog det rätt bra. Dom sa hejdå till henne, sen tog vi ut henne.
Så nu är det gjort...
Hönan är avlivad.
Det var första gången jag var med om en hönsavlivning.
Vi virade in hennes kropp i ett örngott(huvudet stack ut), satte henne på marken framför en hög popcorn(som hon smaskade på).
Maken slog med träpåk(för att bedöva, så hon blev medvetslös), räckte över hönan till mig(som greps av panik och tvekade 35 gånger). Jag höll henne till sist och blundade så hårt jag kunde, han högg av huvudet, jag sprang iväg och grät...
Kroppen la vi ut i skogen, åt rovdjuren.
Känns som att jag aldrig kommer att fixa detta!...
Tänk sen, när vi får tuppar som ska slaktas... Jag kommer ju aldrig ens att kunna tillaga dom, även om jag inte varit med vid slakten!
Det var ju tanken med egna höns...
Välmående djur, som ger ägg och kött.
Eventuella tuppar blir avlivade hemma och slipper stress och dålig behandling.
Men nu var det ju ingen anonym tupp...
Det var min gamla höna, som så snällt värpt ägg åt oss och kluckat och gosat.
Usch...
Förhoppningsvis blir det lättare.
Vi vet iaf att det var rätt beslut, för hon led verkligen.
Ett stort tack till min käre man, som gjorde grovjobbet, när jag själv inte klarade av det!
Vila i frid, lilla hönapöna. <3
Sjukstuga
Då har vi sjukstuga, mitt i stormen.
Inte för oss, utan för vår hönapöna.
Imorse, när jag släppte ut hönsen, såg jag att en av mina lohmann knappt kunde gå och höll rumpan ner i marken.
Jag kände igenom henne och tyckte att hon kändes spänd över buken...
Jahapp, äggledarinflammation(vilket är vanligt för den rasen), tänkte jag då.
Och omedelbar avlivning.
Men blödig som jag är, ville jag ändå ge henne en chans, samtidigt som jag inte vill att hon ska lida i onödan.
Jag hörde mig för om vad det kunde vara och chansen finns, att det "bara" är ett ägg som fastnat.
Jag behandlade iaf henne därefter.
Hon fick komma in och ta ett varmt bad, fick matolja insprutat i kloaken(ja, det är inte vackert att behandla höns) och nu ligger hon framför kaminen, med mat, vatten och filmjölk.
Vi hoppas!
Brallan sa;
"Hon sa tack till dig nu, mamma, för att du tog in och hjälpte henne."
Åh, fina lilla höna och fina lilla barn!
Om hon inte är bättre imorn får vi ta ett beslut. Hon ska inte behöva lida tills hon självdör...
Men nu håller vi tummar och tår!
Kartonger
Lite nymålade äggkartonger. :)
Kaninungarna.
Kaninungarna har nu utvecklats till små fluffbollar, som man helst bara vill gosa ihjäl.
Hanar:
Leveransklara i början av januari.
Tyvärr kan vi ju inte behålla alla, så det är dags att marknadsföra dom inför försäljning. ;)
Här är en hel låda med söthet!
Hanar:
Honor:
Leveransklara i början av januari.
200:- st.
Kom och köp!
Glömde!
En sak som oxå är nytt, är att Brallan nu sitter framåtvänd!
Känns jättekonstigt...
Hon har ju suttit bak-och-fram i över 5 år!
Många har ifrågasatt varför så stora barn ska sitta bakåtvända.
Dom är ju så långa, säger dom.
Tänk om så långa barn bryter benen i en krock.
Eeeh... Tänk om dom bryter NACKEN. Det hade nog varit snäppet värre.
Men! Nu har hon iaf växt ur stolen, så nu är det framåt som gäller.
Nu finns det nog inte mycket mer nytt. ;)
Litta nytt!
Några nya grejer i mitt liv är;
Och Mina nya jobbgrejer.
:)
Billebolls tuppkam.
:)
Hönsmys
Lite hönspyssel har det blivit idag.
Målat några äggkartonger, som jag fått av grannarna och kelat med hönsen.
Kajsa(tuppen), som var mammagris ända ut i stjärtfjädrarna innan, har blivit vuxen och alldeles för cool för att kela nu, så honom får man tvångsmysa med.
Gammeltant däremot är så rolig och social att t.o.m hennes ägg är barnens favoritägg.
Trots att vi har både rosa och gröna ägg från dom andra hönorna! ;)
Hon är fräck, min tant. <3
Som en urgröpt gammal äcklig melon...
Jag är så snuskigt utmattad, att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv!
Gick upp kl 7 idag och var tvungen att gå och lägga mig kl 9 igen. Sen var det läggdags en gång till kl 13.
Nu har jag varit vaken i 5 timmar och känner att sängen skriker efter mig.
Vi ska se film i sängen, maken och jag...
Jag är glad om jag hinner ta mig in i sovrummet innan jag somnar.
Ni fattar inte hur less jag är på detta!
Det enda jag gör om dagarna är att antingen somna, eller försöka hålla mig vaken.
Jag är ju en total livsfara i trafiken.
Körde i en rondell idag och fick känslan av att jag körde i motsatt riktning, för jag kom inte ihåg hur man skulle köra i en rondell.
Sjukt läskigt!
Tjatade iaf till mig en ny läkartid idag och har nu fått börja äta levaxin, som ska kicka igång min sköldkörtel.
Lite fler prover blev oxå beställda, som ska tas nästa vecka.
Åh! Vill bara ha ett slut på detta!
Jaja...
Nu ska jag "kolla film".
Det som betydde sex man var tonåring och som betyder sova när man har barn...
Provsvar
Förra veckan gick jag till tant doktor och tog prover.
Jag har varit sjukt trött dom sista veckorna.
Fått gå ifrån måltider, för att jag inte orkar sitta upp, inte kunnat hålla mig vaken i mer än 10, högst 11 timmar i sträck, frusit konstant, tappat hår, osv. Med allt detta kommer även dåligt humör.
Och idag har jag haft tusen psykbryt.
Jag har varit så trött på allt, på att må såhär, att jag har gråtit hela dagen.
Jag diagnosticerade mig själv med en ny depression.
Det kändes för jävligt!
Jag slutade ju med mina antidepressiva för några månader sen, så jag grät idag över att jag inte fungerar utan medicinerna.
Jag kände mig besviken och ledsen.
Jag var ju så stark och glad och trodde att jag var fri från skiten, men sen sket sig allt!
Men så kom räddningen på kvällen...
Ett litet brev på posten.
Det var provsvaren från förra veckan.
Det stod att mina järndepåer var låga, jag har anemi.
Jag hade 6 i värde, man ska ha MINST 10 och min ämnesomsättning var låg, ev. hypotyreos.
Jag har nog aldrig blivit så glad för dåliga provsvar!
Det är ingen jäkla skitdepression! :)
Det är iofs ingen rolig diagnos ändå, men jag är ändå glad att det inte är en depression.
Så nu börjar jag med extra järntabletter och vi ska ta nya ämnesomsättningsprover efter jul och ev börja behandla med hormoner.
Det som är mest irriterande är att jag har haft låga ämnesomsättningsvärden innan, men ingen har tagit det på allvar.
Sålänge det ligger inom gränserna, även om det är det lägsta, så är det bra.
Uppenbarligen är det ju inte det, eftersom jag har starka symtom, som dessutom blivit värre!
Men men...
Nu är det äntligen någon som lyssnar och behandlar.
Jag ska bli frisk igen! :)
Funderingar kring "det där"...
Vaknade av en katt som lekte i fönstret och nu kan jag inte somna om.
Ligger och tänker på allt jag fått höra senaste tiden.
Jag blir lite förvånad över att folk "vet bättre" om mitt barn, än vad jag gör.
Vi ska ju till lite specialister med Billeboll, via bvc.
Billeboll är världens finaste påg, men han är oxå en väldigt frustrerad människa.
Han vill ha saker på sitt vis och hela världen rasar om vi försöker ändra på det.
Han MÅSTE ha sina tretusen dinosaurier på soffbordet dygnet runt.
Vi har försökt flytta undan dom, men det blir ett jäkla liv och dom är tillbaka lika snabbt.
Han MÅSTE kolla på sina dinosauriefilmer konstant.
Vi försöker ofta titta på annat, men det slutar bara i skrik, så att ingen kan höra vad dom säger på filmen.
Man MÅSTE upprepa det sista ordet i hans mening, när han försöker berätta något, annars slutar han aldrig själv upprepa det.
Antagligen för att han vill veta att man har förstått.
Han är ibland väldigt svår att få kontakt med och det krävs ofta mycket kroppskontakt för att han ska "höra".
Lekar slutar ofta i våld och Billeboll verkar inte förstå varför andra blir ledsna, när han dragits i håret.
Även djuren(inte hunden dock) får sin beskärda del av våld. Katterna är bra att dra i pälsen och hönsen kan man sparka efter.
Han blir stressad av hög ljudnivå och mycket intryck. Speciellt på dagis.
Det är lite exempel på vad vi har det svårt med hemma. Det finns många fler.
För mig är det skönt att både förskola och bvc reagerar och skickar oss vidare.
Det är skönt att veta att vi kommer att få hjälp att hjälpa Billeman.
Men det jag är så fruktansvärt trött på, är alla kommentarer, från folk som inte träffar honom alls lika ofta, om att "det är trams och det är inte nåt fel på honom".
Jag har aldrig sagt att det är fel på Bille!
Det jag försöker förklara är, att OM det skulle vara nån diagnos, så får vi ju ett litet facit på hur vi kan hjälpa honom framåt. Och om det INTE skulle vara en diagnos, så får vi ju hjälp och tips ändå.
En favorit jag fått höra många gånger är; "Dom är så snabba att sätta diagnoser på alla. Alla har ju nån diagnos idag!"
Ofta följs meningen utan någon som helst fakta, utan man får bara till svar, " Nä, men det är vad jag TROR iaf", om man ifrågasätter påståendet.
Visst, det finns säkert fler barn och vuxna idag, som har olika diagnoser, men det gäller ju inte bara neuropsykiatriska sjukdomar, utan även andra kroppsliga sjukdomar.
Men det är ju inte för att alla helt plötsligt är sjukare än innan, det är ju för att man nu är medveten om fler diagnoser och(speciellt inom psykiatrin) fler tar steget till att få symtom utredda.
Istället för att bli inspärrad på hispan och få elchocker kan man idag få hjälp att leva ett normalt(usch, gillar inte det ordet, men ni fattar) liv istället.
Folk verkar inte förstå, att det faktiskt sårar.
Det sårar att höra att man är tramsig, som försöker hjälpa sitt barn.
Det sårar när någon påpekar att han "alltid" får som han vill och det är därför han är som han är. Att jag skyller på att han inte förstår.
Folk ser inte den andra sidan.
Den sidan då jag har provat miljoner olika metoder, för att få honom att lyssna och reagera. Dom har inte sett hur jag vänder ut och in på mig själv för att "nå fram" till honom. Hur arg jag blir på honom och sedan på mig själv.
Dom har inte sett hur jag tar över hans frustration och själv blir frustrerad.
Dom fattar inte att jag själv ser att jag särbehandlar Billebollen, för jag vet att det inte är lönt att ta vissa konflikter, som jag i vanliga fall tar med tjejerna.
Och det gör så ONT i mig, att jag går emot vad jag själv säger.
Men det ska ni alla veta, att om det är någon som stöttar oss i detta, så är det banne mig Billebollens storasystrar.
Dom är 3,5, respektive 5 år och dom är så kloka.
Dom tar hand om honom med mer tålamod än jag ibland.
Jag har pratat med tjejerna vid några tillfällen och förklarat att Bille är "för liten" för att förstå vissa saker.
Dom har accepterat det och vi får väl se hur länge dom köper det.
Det jag vill få fram i denna texten är, att folk har så mycket åsikter om saker dom inte har någon djupare insikt i.
Döm inte mig som förälder om du inte har gått en vecka(minst!) i mina skor.
Du kanske tycker att min son är precis som alla andra barn, och det är han till viss del, men han är även väldigt olik barn i sin egen ålder.
Jag är ingen diagnoskåt mamma, som vill få på papper att mitt barn är speciellt.
Jag är bara en trött förälder, som känner att hon inte räcker till och sträcker ut en hand efter hjälp.
Hjälp att hjälpa det mest värdefulla i hennes liv.
Sina barn.
