Älvan 4 år!
Igår blev Älvan 4 år...
Helt galet!
Jag hinner inte med...
Jaja, så säger alla föräldrar. Men det är så.
Älvan blev iaf 4 år igår och började dagen med att få en fin födelsedagsklänning, som hon önskat sig
Sen struttade hon, stolt som en tupp, iväg till dagis.
Meningen var att barnen skulle vara där hela dagen, sen komma hem och äta kvällsmat och lite födelsedagsfika, men jag fick hämta dom redan kl 13.
Billeboll hade nämligen blivit dålig i magen på dagis.
Så det blev ändrade planer.
Istället bjöd vi in grannarna på cheesecake, sen lekte barnen några timmar, innan det var dags för kvällsmat och soffhäng.
Jag tror att hon var väldigt nöjd med sin dag. :)
Jag var det iaf.
Härligheter hela dagen
Idag har varit en sån dag, som man vill ha 7 gånger i veckan.
Helt makalöst vackert!
Helt underbart väder och vi har bara gjort det som fallit oss in.
Vi käkade frulle i soffan, sen var vi ute hela dagen.
Grannarna kom över och åt överbliven tårta och storbarnen åkte linbana med pappan, medan jag och Vilde smet iväg och letade efter dinosaurieägg.
Det var ett himla smygande och schyschande i skogen, så att vi inte skulle väcka dinosaurierna och drakarna. :)
Efter det tog hela familjen en promenad i skogen, där vi klättrade i träd och lekte kurra gömma.
Vi lärde även barnen dunkgömme, så vi blev helt svettiga hela högen.
Jag ääääälskar dunkgömme!
Lilo får däremot inte vara med fler gånger, för hon ställde sig hela tiden bredvid mig och avslöjade mina gömställen.
Jäkla hund!
Barnen fattade ju det ganska snabbt med, så dom skrek; "Hitta mamma/pappa, Lilo!"
Haha.
Alltså, vi har haft en så otroligt härlig dag!
Om jag skulle ändra på en sak, skulle det vara att den varade ännu längre.
Jag bjuder på lite bilder från mobilen.
Pojke i klänning.
Igår hade ju Billebollen klänning på sig.
Det har han ofta. Både hemma, på dagis, i affären, osv.
Han gillar det.
"Onnåbat!", säger han och svassar rundor i sitt tyll.
Det var som tur inte många som sa nåt negativt, det blev mest positiva kommentarer.
Men vissa negativa kommentarer blev det.
Typ; "Men hur ser du ut, Vilde?!"
Då var jag glad att Vilde inte förstod...
Jag tycker det är drygt att folk ska kommentera barnens utseende negativt över huvud taget. Även om man skojar. Det kvittar om det handlar om byxor, kjol, klänning, nagellack, eller vad som helst.
Det är inte okej.
Barn är öppna, accepterande och fördomsfria.
Och det är vi vuxna som präntar in "rätt och fel" i huvudet på dom.
Det är VI som gör att det blir mobbing i skolan.
Det är VI som "lär" barnen, att man inte kan se ut hur man vill.
Det är VI som "bestämmer", att klänningar får bara flickor ha och rosa är en feminin färg.
(Hur nu ett kön kan "äga" en färg, förstår jag inte.)
Jag struntar blankt i, om Vilde har tyllklänningar när han är 25.
Är han lycklig, så är jag lycklig.
Jag blev så irriterad en gång, när jag fick en spydigt skriven kommentar, när Vilde hade rosa overall på ett foto;
"Rosa på en pojke. :("
Jag skrev en lika dum kommentar tillbaka;
"Ja, vi försöker göra honom homosexuell."
Herregud! Folk, alltså...
Tänk på, att barns syn på vad som är okej att säga till andra, börjar hemma.
Billeboll, på väg hem från dagis.
Over and out.
Kalaset blev en succé!
Älvan hade såååå kul och det hoppas jag att gästerna oxå hade. :)
Billeboll och Älvan hade klätt upp sig till tänderna inför mello-finalen, men ingen av dom orkade hålla sig vakna. Liljafisen hann höra några låtar, innan hon slocknade.
Inte lätt att vara liten! :)
Vem röstar ni på ikväll?
Jag tycker Ellen sjunger magiskt.
Dock tror jag att Sannas låt har större chans i Eurovision.
Så Ellen eller Sanna för min del.
Miniontårta.
Då var den färdig, den där miniontårtan!
Alva blev helt uppåt väggarna förtjust för sin tårta och har stora planer på att äta upp huvudet på sin nya kompis.
Kalaskul.
Jag har varit riktigt kass på att uppdatera här.
Det är för att jag helt enkelt inte haft tid!
I måndags började jag min dagtjänst(mån-tors) och efter jobbet har det varit fullt upp.
Älvan ska ha kalas på lördag och jag har bakat som en dåre.
I måndags blev det 3 olika sorters macrons, i tisdags tårtbottnar i 4 olika färger, i onsdags 3 olika mousser(blåbär, hallon och vanilj) och maränger och igår blev tårtan monterad och tillskuren.
Idag ska tårtan förvandlas till en minion, så vi får väl se hur resultatet blir.
Ska även fixa massa annat idag.
Såsom att städa hos djuren, duka och dekorera och handla det sista, under tiden som jag underhåller 3 barn.
Jag har nog inte kännt mig såhär sliten på länge! Haha.
McLovin sa; "Varför köper du inte bara färdigt?!"
Det känns så fel, när jag faktiskt kan göra det själv och det dessutom blir mkt godare och roligare.
Jag försökte förklara;
"Det är som att ta bröllopsfoto med en dålig engångskamera, för att man inte orkar åka hem och hämta den superbra systemkameran, som man glömde i hallen."
Men han fattade inte...
Jaja!
Back to work. ;)
Magsjuka
Maginfluensan har smugit sig över vår tröskel och infekterat hela huset.
Det började med Vilde.
Han spydde ner vår säng natten mellan tisdagen och onsdagen, spydde lite till på morgonen, sen var han pigg och kry igen.
Igår var det min tur. Hade kramper i magen hela natten, mådde konstigt och på morgonen blev det värre.
Kroppen försökte tvinga mig att spy flera gången. Den bara tryckte på och hulkade och hade sig.
Jag försökte kommunicera med hjärnan och förklara, att vi faktiskt har gått igenom det här innan; JAG HAR INGEN MAGSÄCK, alltså kan jag inte spy. Du var ju för sjutton med under operationen!
Jaja, den lyssnade iaf inte...
Hela dagen låg jag pall i soffan och vågade inte röra mig. Så fort jag ändrade läge blev jag helt konstig, började hyperventilera och "spy".
På kvällen mådde jag bättre och idag är jag i stort sett återställd.
Nu har bacillen hoppat över till McLovin och Lilja.
Det kräks och bajsas till höger och vänster!
Jisses...
Det är ändå tur att vi blir sjuka i omgångar, så att nån är redig nog att tvätta och städa upp efter kräkisarna. :)
Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Ni vet den där lyriska avslutningen på gårdagens blogginlägg, om att veckan bara kan bli bättre?...
Tänkte bara säga, att Vilde spydde ner vår säng inatt och fortsatte med det i morse...
Just sayin.
Att skoja kan bli så fel...
För ett tag sen fick jag mig en funderare...
Jag sa nåt i stil med, "Ge mig en puss, annars killar jag dig!", till nån av barnen.
En helt harmlös mening, sagd av kärlek.
Men vad betyder den meningen egentligen?
Vad lär jag mina barn med den meningen?
Lär jag mina barn att förhandla med sina kroppar?
Lär jag dom, att ibland kan det vara lättast att använda sin kropp för att ta sig ur en situation man inte vill vara i?
Jag fick mig en riktig tankeställare...
Nån vecka efter det kom barnens farmor hit och fikade.
Hon sa till Alva, "Du får komma förbi om jag får en puss!".
Det var oxå i ren välmening, men när jag delgav henne mina tankar om vad vi lär barnen såg hon lite paff ut och sa, "Ja, det har du rätt i. Det är ju egentligen jättedumt att säga så."
Pussas och kramas gör man om båda parterna vill.
Jag vet inte... Jag tror ju inte att man blir helt sabbad i huvudet för att ens föräldrar "hotar" med pussar, men samtidigt vill man ju att barnen ska vara införstådda med att deras kroppar är deras att bestämma över.
Precis som när tjejerna krävde att jag skulle klippa av deras långa hår...
Det är ju deras hår. Dom ska se ut hur dom vill, inte hur någon annan vill att dom ska se ut.
Jag tänker även såhär;
Hade barnen kommit hem från dagis och sagt, "Bodil tvingade mig att krama henne, annars fick jag inte vara med och leka", hade jag nog pratat med fröknarna och bett dom att prata med barngruppen, om vikten av att aldrig tvinga någon.
Då kan jag ju inte göra så hemma heller, bara för att jag älskar dom och gör det på skoj.
Ja, jag vet inte. Jag har inga svar.
Men det är nog en grej som är värd att reflektera över.
Ny vecka, gamla tag.
Veckan har börjat.
Jag har slutat nattjänsten och kommer att gå tillbaka till min dagtjänst nästa måndag. Fram tills dess är jag ledig.
Ledigheten har hitintills spenderats ute.
Det har grillats, eldats, städats och röjts.
Vi har även varit på Bup och det kändes som ett onödigt besök.
Det var bara ett bedömningsbesök av ännu en psykolog, som även han tyckte att det var viktigt att Vilde fick en utredning, med fokus på autism.
Verkligen givande...
Och dessutom kommer det antagligen inte bli utredning förrän nästa termin, pga långa väntetider...
Herrejävlar alltså. Psykiatrin i ett nötskal.
Vi trodde att vi skulle komma ett steg närmre en diagnos, men det kändes som att vi tog två steg tillbaka.
Ni fattar inte hur slut vi är!
Vi har det väldigt kämpigt med Vilde i perioder och just nu börjar det bli kämpigt igen.
Och om vi tycker att vi har det kämpigt kan man ju bara ana hur kämpigt Vilde har det.
Vi vill ha hjälp NU, inte om ett halvår!
Som tur är har vi stort stöd av hans fina pedagoger på dagis. Dom är guld värda!
Vi har börjat skriva kontaktbok och vi ska även boka in ett möte och prata om våra olika svårigheter och hur vi ska hantera dom.
Det ska bli skönt, för just nu känner jag mig som världens sämsta mamma.
Jag är helt slut och tappar ofta tålamodet och all pedagogik bara rinner ut ur min kropp.
Jag vet liksom hur jag ska agera, men jag ORKAR inte.
Jag känner mig som en trotsig 3-åring...
Ja, jag antar att veckan har börjat dåligt, så det kommer bara att bli bättre! :)
Galenskap
Alltså, ni som har barn, men aldrig riktigt pratar med dom, för att det inte verkar givande...
Ni har så fel!
Lägg ner telefonerna, stäng av tvn och lyssna på vad era yrpannor säger.
Jag kan nästan garantera ett gott skratt.
Att prata med mina ungar är som att prata med psykiskt instabila människor med massa vanföreställningar, som dessutom är på kanelen.
Dom säger helt galna saker, skrattar maniskt, för att sen gråta hysteriskt pga nån hittepå-sak som nån TRODDE att nån sa. Helt plötsligt blir nån hungrig och då leder samtalet nästan alltid till bajs...
Ni anar inte hur snabbt ett samtal om ostmackor kan växla till ett samtal om gubbpungar med bajskorvar på.
Helt sjukt!
Idag låg jag och tjejerna i soffan och jäste efter middagen.
Dom började så smått att snacka om mina förlossningar och om hur barn blev till.
Samtalet eskalerade hur snabbt som helst.
Det var en orkan av osammanhängande meningar, om hur snoppar stoppas in i snippor och hur man kissar ut bebisen, för att sedan bajsa på den.
Dom skrek av skratt och triggade igång varandra till att övertoppa varandras historier.
Dom gafflade om hur Lilja blev född i toaletten och vid det laget flög det kiss-och-bajs-ord i hela rummet.
Alva var övertygad om att hon blev utskjuten rakt ner i golvet och hade jag inte haft hennes födelse på film hade jag nog tänkt samma tanke.
Jisses!
Jag fick inte en syl i vädret... Jag bara låg där, helt paralyserad av skräckblandad förtjusning och skrattade.
Efter över en timmes yrande fick jag stoppa galenskaperna, för att få dom i säng.
"Men det är ju så roligt att prata med dig, mamma!", skrattskrek Lilja.
Jag antar att hon menade att det var kul att jag lyssnade, för mina ord fick liksom inte plats i rummet.
Haha!
Måleri
I dagarna har kreativiteten sprutat ur mina öron!
Lite textilfärg och annat skoj flyttade hem till oss och blev till fina konstverk.
Tjejerna fick minion-tröjor och vardagsrummet fick en ny tavla.
Alla blev glada. ;)
Tidvatten
Alltså, ni förstår inte min frustration!
Igår ringde avdelningschefen för Bup och sa att vi nu var tvungna att byta tid till Vildes utredning IGEN.
Vi skulle egentligen dit på fredag, men nu flyttade dom fram tiden ännu en gång.
Jag blev så trött och suckade fram; "Jaha. Ja, då får vi väl göra det då."
Hon sa att om jag inte var nöjd kunde jag ju vända mig till patientnämnden.
"Jovisst", sa jag. "Jag vet redan allt det, men det känns ju inte så lönt."
Sen fick jag frågan; "Kan jag skriva in här att du accepterar den nya tiden då?"
Jag höll på att avlida i telefonen... Accepterar?
"Ja, det måste jag ju göra. Det finns ju inget annat val."
Sen la vi på och jag ville bara lägga mig ner på golvet och gråta.
För snart en månad sen fick vi vår första tid till Vilde inbokad, men inte en enda gång har vi fått komma till!
Vi väntar, dagis väntar... Denna jävla väntan!
Jag måste nu ta ledigt från jobbet för att gå på det inplanerade besöket, men vet inte ens om det kommer att bli av denna gången heller. Man vågar ju inte hoppas!
Åååååh!
Man känner sig så maktlös och betydelselös när dom bara ändrar runt allt, som om vår tid och planering inte är viktig. Den spelar liksom ingen roll.
Så känns det iaf...
Po vaj hiiiim!
Nu är vi på väg hem till lilla Höör igen!
Vi har ca 9 timmar rövsittande framför oss.
Nice!
Helgen har varit härlig!
Det blev lite ändringar i planeringen dock.
Meningen var ju att vi skulle åka skidor, men efter 2 timmar i barnbacken var jag så uttråkad att jag höll på att avlida, så vi bytte till snowboard.
Lite roligare om man är jämndåliga på aktiviteterna man gör, tycker jag.
McLovin hade ju aldrig åkt skidor, så jag kunde ju inte dra med honom upp i svarta pistar.
Men han var jätteduktig ändå, måste jag säga!
Dessutom hade jag glömt hur mkt jag HATAR pjäxor.
Så vi bytte och istället ramlade vi runt i backarna tillsammans på våra brädor.
Kul! :)
Igår var det värsta snöstormen i backen och det var nog den roligaste åkningen vi varit med om.
Backarna var guppiga och pudriga.
Idag skulle vi egentligen åka hela dagen, men det hade kommit så mkt snö inatt, så backarna var fulla med en halvmeter kramsnö, så vi bara fastnade överallt hela tiden.
Så vi åkte några gånger, men bestämde oss för att avsluta semestern med vår roliga upplevelse igår och komma hem i hyfsad tid idag istället.
Nästa gång blir det kläppen och då ska barnen följa med.
Hur det går får vi väl se. Haha!
Ska försöka lura med nån barnvakt, ifall det går rent åt helvete. ;)
Det tråkiga med skidresorter är att allt är så jäkla dyrt.
Vi gick på restaurang i torsdags och betalde över 300:- för 2 pizzor!
Jag tycker att det är galet.
Dessutom frågar serveringspersonalen om dricks.
Visst, det var en fin restaurang och maten var god, men det är ju inte kocken som får dricksen.
Det är dom där fancy-schmancy serveringskillarna som får den. Bara för att dom bär ut maten.
Det tycker jag är en märklig grej.
När vi skulle betala(med kort) sa killen;
- Och vill ni ge extra trycker ni in det här.
Och så pekade han på displayen.
Jag ville bara säga;
- Eeeh... Menar du om vi vill betala mer än vad vi måste, endast för att du gör ditt jobb, som du dessutom för lön för att du gör?
Nej, det vill jag inte. Speciellt inte när du frågar efter det.
Jag får ingen dricks på mitt jobb.
Men om du tycker att vi har varit bra och trevliga kunder och ätit fint kan du ju dra av på priset här(pekar på displayen).
Vad är det för jäkla tiggeri?
Dricks lämnar man väl om man vill och då gör man det lite diskret under tallriken, eller nåt.
Nej, kalla oss snåla, men vi tryckte in vad vi var skyldiga att betala och sa tack.
Oj, vad sur killen blev då. Höjde på ögonbrynen och gick samtidigt som han sa hejdå.
Herregud!
Vad tycker ni? Är det inte lite konstigt att förvänta sig dricks?
Jag har jobbat som servitris och förväntade mig inte nåt sånt.
Fick jag dricks blev jag glad, men inte fan var det nån jäkla självklarhet.
Jaja, skit i det! ;)
Vi har iaf haft en härlig semester och kommer hem med nya krafter och träningsvärk i kroppsdelar jag inte visste fanns.
Lite halvångest.
Igår fick jag lite panik.
4 dagar utan barnen...
Så lång tid har jag aldrig varit ifrån dom.
Det känns jättejobbigt.
Tjejerna är jag inte ett dugg orolig för.
Dom är införstådda med att mormor hämtar dom på dagis imorn och att mamma och pappa ska åka skidor.
Dom tycker att det ska bli kul och vill se bilder när vi kommer hem igen.
Vildeman däremot har vi ju inte kunnat förklara för.
Han kommer ju ha trygghet i att syskonen är hos honom, men ändå...
Det känns så fel att inte kunna säga att vi inte kommer att ses på 4 dagar.
Samtidigt inser jag att jag och papipapi behöver lite ensamtid och framförallt SOVA, efter att ha gått upp kl 4-5 varje dag.
Jag ser fram emot att åka jättemycket, det är inte det.
Det känns bara lite konstigt att vara ifrån barnen.
Men det går nog hur bra som helst.
Det är bara jag som inte gillar att släppa kontrollen och låta någon annan ansvara för det mest värdefulla i hela världen.
Så kommer det alltid att vara.
Jaja.
Allt blir bra!
Jag får ta med mig några ångest-tabletter och be min make gömma bilnycklarna, så att jag inte kör hem i förtid.
Nä, men det ska faktiskt bli skitkul!
Åka skidor(Jag iaf. McLovin kommer att ligga som en pannkaka i backen), dricka lite vin, ha egentid, spela spel, mysa och bara vara vi.
:)
Imorn kör vi.
Egentid
Idag har jag och stortösen haft egentid.
Småttingarna var på dagis, men Lilja ville vara hemma med mig.
Hon har blivit väldigt mammig sista tiden.
Helt ärligt tror jag att det är för att hon tyvärr hamnar i skymundan.
Det är inte medvetet att det blir så, det är bara det att mitt i allt kaos ägnar man mest tid åt den som är mest högljudd för tillfället.
Lilja klagar ofta på att hon inte får vara ifred och att hon vill ha det tyst.
Då brukar jag släcka ner i vårt sovrum, sätta igång en film till henne och stänga dörren. Sen roar jag småsyskonen i ett annat rum. Det tycker hon om, men samtidigt så blir det ju inte så mycket mamma-tid för henne.
Hon är inte den som tar för sig, så som hennes syskon gör och tyvärr så blir det då att man inte tänker på hennes närhetsbehov lika mycket under dagen, eftersom hon inte "kräver det" av oss. På kvällen brukar vi försöka lägga dom små först och sen ha lite egentid med Lilja, men det är inte alltid det hinns/orkas med.
Vi vuxna somnar ju vid 20-tiden, efter att ha gått upp kl 4-5!
Men idag var det iaf bara jag och Lilja och vi bakade kanelbullar från receptboken, som hon fick av sin gamlafarmor i julklapp.
Goda blev dom! :)
På eftermiddagen kom en kollega hit med sin bebis, för att träffa Lilo.
(Vad smidigt att det fanns nybakta kanelbullar i huset då!)
Hon ska passa Lilo när vi åker till Sälen, så vi tyckte att det var roligt om dom kunde bekanta sig lite innan.
Det gick väldigt bra, om man bortser från att Lilo tror att hon kan sitta i knät på en pytteliten bebismänniska. Hon är ju inte så pytteliten själv direkt.
Men lillen klagade iaf inte. :)
Det fanns gott om päls att pilla i, så han hann nog inte känna av tyngden.
Nu ligger vi i soffan och väntar på att maten ska bli färdig i ugnen.
Gött!
Uppgiven
Jag är så slut!
Jag är så slut i huvudet att jag knappt orkar med att duscha.
Det är så mycket just nu...
Billeboll är helt sjövild och kastar allt från mat till saker omkring sig och Älvan går oftast upp innan kl 5 på morgonen och börjar hitta på bus. (Idag hade hon hällt ut en påse hö i vardagsrummet.)
Då vaknar alla andra oxå och sen är skrikandet och bråkandet igång.
Den får inte ha den saken, den biter den, den slår den i huvudet och den bajsar i soffan.
Det enda jag gör är att laga saker som går sönder, säger till barnen att sluta bråka, städar upp efter alla hyss och försöker tillaga mat som alla tycker om(vilket tydligen är en total omöjlighet). Däremellan tappar jag tålamodet sjutusen gånger och skriker(vilket är det sista jag vill göra).
Om man spenderar en timme i vårt hus skulle man kunna tro att barnen vuxit upp på nåt jäkla laglöst piratskepp!
Vår barnfria semester är verkligen välkommen!
På torsdag åker vi.
1 år.
Idag är det ett år sedan du valde att inte mer leva i denna värld.
Ett år är lång tid, om man t.ex. jämför med att stå i kö till nåt kul.
Men ett år efter att någon valt att avsluta allt, är bara ett ögonblick.
Man hinner inte mkt på ett sånt år.
Man hinner bara sörja, vara arg, vara ledsen, tänka på det, fråga frågor i sitt huvud och skratta åt alla fina minnen.
Jag skulle kunna skriva, att vi idag tänder din lykta och tänker extra mycket på dig, men det skulle vara att ljuga.
Du finns i våra tankar varje dag. Barnen pratar om dig hela tiden och sorgen och saknaden finns alltid där, som ett hål i hjärtat.
Det är svårt att acceptera att du valde bort livet.
För samtidigt som du valde bort allt det dåliga, valde du även bort allt som var bra.
Jag hoppas bara att du äntligen fått ro i din själ och att du har det bra nu, var du än är.
Och jag behöver inte ens skriva hur saknad och älskad du är, för det vet du.
Du är här.
Du är hos barnen, det är jag övertygad om.
Både hos dina egna och deras barn.
Vila i frid älskade du.
Du fattas oss.
Lite allt möjligt fel.
Igår var jag hos doktorn för uppföljning av mina prover.
Det var inte så väldigt givande.
Mina sköldkörtelprover betedde sig tvärt emot vad dom borde göra efter medicinering. Hon fattade inte varför... Inte jag heller.
Jag hade även lågt järnvärde och lågt zinkvärde. Lite andra värden var oxå låga, men hon började med att skriva ut zink och järn.
När jag ändå var där bad jag henne titta i mitt öra, som betett sig lite märkligt.
Där var jag tydligen väldigt irriterad och hade nåt tjofräs i örongången, så jag fick lite antibiotikadroppar med.
Just nu äter jag så mkt mediciner och vitaminer att det knappt får plats i dosetten!
Jag saknar ju tydligen allt möjligt i min kropp.
Jaja...
Det är tur att det finns tillskott av allt, så jag ska inte klaga egentligen.
Bara drygt att jag inte fungerar som jag ska.
Pisskass
Jag och kidsen är hemma från jobb/dagis.
Ungarna är förkylda och jag har migrän från helvetet + nåt halstjofräs.
Igår låg jag hela dagen.
Tog Tramadol(morfinliknande preparat) på kvällen och det släppte så pass att jag kunde röra huvudet i ca 1 timme, för att borsta tänder och lite sånt, men inatt satte det igång igen.
Så jag börjar dagen med lite mer tramadol och hoppas på snälla barn resten av dagen.
Det börjar ju lite sådär, måste jag säga, med ungar som vaknar vid 4.30-tiden!
Herregud! Fattar dom inte att det är skönt att sova?!
Jisses...
Jaja. Fanihelveteochallaandrasvordomar.
Adjö.
