Jag är arg, ledsen och besviken.

Igår åkte jag och mamma in på specialistmödravården, för att prata med en läkare om igångsättning.
Jag förklarade att jag var rädd för att föda ut bebisen, p.g.a storleken och att jag ville ha en tid i veckan till igångsättning.
Läkaren ringde några samtal, sen kom hon in i rummet igen och sa att jag kunde gå raka vägen ner till förlossningen, för där var inte en kotte som födde just då.
Allt blev jättebråttom och vi åkte hem om för att hämta McLovin' och jag ville säga hejdå till barnen.
Egentligen var jag inte så pigg på det just då, eftersom jag hade haft migrän sen i söndags morse.
Men jag tänkte att jag fick ta chansen.
Ca 1,5 timme efter läkarbesöket satt jag och McLovin' inne på förlossningen och kände oss allmänt förvirrade.
En barnmorska undersökte mig brutalt, tillsammans med sin elev och satte hormongel på min livmodertapp.
6 timmar senare undersöktes jag igen, men ingenting hade hänt. 
Nytt gel kletades på.
Jag började få mensvärk och det var dags att sova...
Sov inte så bra.
I morse, vid 6-tiden, undersöktes jag igen...
Ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag fick värkar ganska direkt och dom kom oregelbundet och var skitjobbiga.
Innan den första värken var slut började den andra, sen kunde det dröja 4-5 minuter till nästa. Eller bara 2 minuter.
Jag hade till slut så ont att jag låg på larmklockan och bad om lustgas.
Men jag fick ingen.
Dom ville först undersöka mig och gjorde klart för mig att jag inte var deras prio 1, så jag fick vänta snällt.
När dom väl hade tid att undersöka mig sa jag att jag ville ha lustgas i några sekunder under undersökningen, eftersom jag var så öm i underlivet och hade jätteont.
Hon ville inte ge mig nån lustgas, men hon gick motvilligt med på det ändå.
Jag sa oxå att jag inte ville att eleven skulle känna, eftersom jag hade så ont och då blev hon sur och sa att det faktiskt var viktigt att hennes elev fick känna.
Jag sa att jag verkligen inte ville, för att det gjorde så ont, så jag tyckte att det räckte med en gång.
Då sa hon nåt i stil med:
"Jaja, denna gången slipper du. Men sen får du ställa upp."
Hon undersökte mig jättehårdhänt och jag fick så ont att jag skrek rakt ut i luften och skrek att hon skulle sluta.
Då drog hon ut fingrarna och sa att ingenting hade hänt denna gången heller.
Jag skulle få åka hem istället och invänta att förlossningen startar av sig själv.
Jag blev jätteledsen och rädd och sa att jag inte ville vänta med att föda tills bebisen väger 5 kilo. Då sa hon att det skulle säkert gå jättebra, för jag är så lång.
Just då kände jag mig så jävla liten...
INTE en jävel lyssnade på mig.
Jag sa till dom att det är ingen som tar hänsyn till min förlossningsrädsla och kommer bara med dumma kommentarer om att allt kommer att gå såååå bra.
Jag skiter fullständigt i vad alla andra TROR.
Det är jag som ska föda ut bebisen, inte alla andra.
Jag fick till slut prata med en läkare och vi kom fram till att hon skulle ringa mig senare under dagen, för att göra upp en plan, om hur vi ska gå vidare.
Så jag och McLovin' packade ihop alla saker igen och åkte hem.
Så efter 3 dygn med migrän och en hel dag med pinvärkar ligger jag nu hemma i sängen och är helt slut.
Både fysiskt och psykiskt.

OM någonting sätter igång inom dom närmsta dagarna blir det INTE mot Lund vi kör iaf.