Jag ska försöka ge mig på att berätta om Vildes förlossning.

Igår, den 27:e april, åkte jag och McLovin' in till Lund, för att äntligen få träffa vår son. Det var en väldigt absurd känsla och jag tror att det var ganska tyst i bilen på väg in. Jag var totalt livrädd och bröt ihop flera gånger, samtidigt som jag såg fram emot det.

Vi kom in på avdelningen(avd. 44) och fick kläder, som vi skulle ta på oss innan vi åkte ner till op. Jag fick en tjusig skjorta och tantklänning, medan McLovin' fick snygga op-kläder och läkarrock.
En barnmorska satte en kateter på mig och sen promenerade vi ner till operationen. När jag kom in i operationssalen brast det för mig totalt.
Jag såg bara en massa utrustning och grönklädda människor och jag tänkte,
"Det här går inte! Jag vill inte. Jag vill hem igen!"
Tårarna rann och jag satt bara och stirrade framför mig och gjorde som jag blev tillsagd. Nån gång kom det fram en sköterska och frågade mig om jag ens var "här", eller om jag var någon annanstans.
Dom var jättegulliga, hela högen och alla försökte få mig att må bättre.
Efter ett tag kom den biten jag hade fruktat mest...
Spinalbedövningen.
Nålen i ryggen.
Men dom satte på hög musik och gav mig lustgas, sen var jag så borta att jag inte brydde mig så mycket om nålen längre.
Jag var hemma i mitt vardagsrum och tittade på när barnen lekte. :)
Trevligt med lustgas!
Narkosläkaren hade stuckit mig 2 gånger, men det var ingenting jag kände så mycket av. När läkaren hade lagt bedövningen hjälpte dom mig upp med benen på operationsbordet, samtidigt som jag la av en riktig brakare.
Det var visst nåt mer som blev slappt än bara mina ben.
När jag låg där på bordet, och kände hur bedövningen fick min kropp att domna bort, släppte rädslan.
Nu var jag bara förväntansfull!
Dom tvättade mig och satte upp ett skynke, så att jag inte skulle kunna tjuvkika på mina inälvor. Sen provade dom att knipa mig, för att försäkra att bedövningen hade tagit ordentligt.
Det hade den, så dom satte igång.
Det var riktigt fräckt.
Jag kände hur dom rörde runt innuti min kropp, men det gjorde inte ont.
Det var en sån märklig känsla och jag tänkte, "Detta är ju skitcoolt!".
Dom skar upp magen lager för lager och efter några minuter, kanske 10-15, så var det dags att ta ut Vilde.
Det var faktiskt himla likt känslan vid en vanlig förlossning.
Jag kände ett drag neråt och sen när bebisen kom ut kände jag hur magen sjönk ihop. Dom visade Vilde för oss och sen följde McLovin' med barnmorskan in i ett rum bredvid, för att tvätta av honom och kontrollera andning mm.
Vid mina andra förlossningar har jag varit så smärtpåverkad när bebisarna kommit ut, att jag inte har kunnat koncentrera mig på dom nya familjemedlemmarna.
Men denna gången var jag helt klar i huvudet och hörde vartenda litet ljud som han gav ifrån sig.
Efter en stund kom dom in i operationssalen igen och satt med mig, medan läkarna sydde ihop mig. Jag pratade lite med Vilde och sen gick dom vidare upp till avdelningen, medan jag åkte in på uppvaket.
Det var oxå den delen av snittet, som hade gjort mig nervös dagarna innan, men det var faktiskt inte så farligt att ligga där.
Jag låg och tänkte på hur bra allting hade gått och pratade med personalen om min nya son, och om mina fina flickor, som väntade där hemma.
Efter ca 1 timme hade jag fått tillbaka känseln i tårna och fick åka upp till mina killar.
Jag hade inte särskillt ont och var uppe på benen igen, nästan direkt efter att bedövningen släppt.

Med andra ord var detta en drömförlossning.
Allt gick jättebra och det kändes som att det var rätt beslut med ett snitt.
Dagen innan förlossningen gjordes ett UL och då uppskattade dom hans vikt till 4350 gram.
Det stämde inte alls, då han kom ut och vägde nästan 5,2 kilo.
Det hade inte gått att få ut honom andra hållet.

Vi älskar dig, Vilde!

Datum: 11-04-27
Vikt: 5198 gram.
Längd: 56 cm.
Klockslag: 13.45.

En undersköterska var gullig och fotade hela faderullan till oss.
Varning för starka bilder!

Jag är arg, ledsen och besviken.

Igår åkte jag och mamma in på specialistmödravården, för att prata med en läkare om igångsättning.
Jag förklarade att jag var rädd för att föda ut bebisen, p.g.a storleken och att jag ville ha en tid i veckan till igångsättning.
Läkaren ringde några samtal, sen kom hon in i rummet igen och sa att jag kunde gå raka vägen ner till förlossningen, för där var inte en kotte som födde just då.
Allt blev jättebråttom och vi åkte hem om för att hämta McLovin' och jag ville säga hejdå till barnen.
Egentligen var jag inte så pigg på det just då, eftersom jag hade haft migrän sen i söndags morse.
Men jag tänkte att jag fick ta chansen.
Ca 1,5 timme efter läkarbesöket satt jag och McLovin' inne på förlossningen och kände oss allmänt förvirrade.
En barnmorska undersökte mig brutalt, tillsammans med sin elev och satte hormongel på min livmodertapp.
6 timmar senare undersöktes jag igen, men ingenting hade hänt. 
Nytt gel kletades på.
Jag började få mensvärk och det var dags att sova...
Sov inte så bra.
I morse, vid 6-tiden, undersöktes jag igen...
Ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag fick värkar ganska direkt och dom kom oregelbundet och var skitjobbiga.
Innan den första värken var slut började den andra, sen kunde det dröja 4-5 minuter till nästa. Eller bara 2 minuter.
Jag hade till slut så ont att jag låg på larmklockan och bad om lustgas.
Men jag fick ingen.
Dom ville först undersöka mig och gjorde klart för mig att jag inte var deras prio 1, så jag fick vänta snällt.
När dom väl hade tid att undersöka mig sa jag att jag ville ha lustgas i några sekunder under undersökningen, eftersom jag var så öm i underlivet och hade jätteont.
Hon ville inte ge mig nån lustgas, men hon gick motvilligt med på det ändå.
Jag sa oxå att jag inte ville att eleven skulle känna, eftersom jag hade så ont och då blev hon sur och sa att det faktiskt var viktigt att hennes elev fick känna.
Jag sa att jag verkligen inte ville, för att det gjorde så ont, så jag tyckte att det räckte med en gång.
Då sa hon nåt i stil med:
"Jaja, denna gången slipper du. Men sen får du ställa upp."
Hon undersökte mig jättehårdhänt och jag fick så ont att jag skrek rakt ut i luften och skrek att hon skulle sluta.
Då drog hon ut fingrarna och sa att ingenting hade hänt denna gången heller.
Jag skulle få åka hem istället och invänta att förlossningen startar av sig själv.
Jag blev jätteledsen och rädd och sa att jag inte ville vänta med att föda tills bebisen väger 5 kilo. Då sa hon att det skulle säkert gå jättebra, för jag är så lång.
Just då kände jag mig så jävla liten...
INTE en jävel lyssnade på mig.
Jag sa till dom att det är ingen som tar hänsyn till min förlossningsrädsla och kommer bara med dumma kommentarer om att allt kommer att gå såååå bra.
Jag skiter fullständigt i vad alla andra TROR.
Det är jag som ska föda ut bebisen, inte alla andra.
Jag fick till slut prata med en läkare och vi kom fram till att hon skulle ringa mig senare under dagen, för att göra upp en plan, om hur vi ska gå vidare.
Så jag och McLovin' packade ihop alla saker igen och åkte hem.
Så efter 3 dygn med migrän och en hel dag med pinvärkar ligger jag nu hemma i sängen och är helt slut.
Både fysiskt och psykiskt.

OM någonting sätter igång inom dom närmsta dagarna blir det INTE mot Lund vi kör iaf.

Här kommer en liten sammanfattning om förlossningen, som resulterade i en liten Alva.

Det hela började med min lilla häxblandning, som jag drack i måndags kväll(8/3), som skulle sätta igång förlossningen.
Jag tvivlade på att den skulle funka, men eftersom jag var stor som ett hus, hade 10 dagar kvar till BF-dagen och började få väldigt ont, så tyckte jag att det var värt att testa.
Och paff blev jag, när jag nästa morgon(9/3) såg att slemproppen börjat lossna!
Det började trycka på mycket neråt och jag kände att den lilla bebisen låg långt ner i bäckenet.
Natten mellan onsdagen och torsdagen började få värkar med 10 min mellanrum.
Och så höll det på hela natten.
På morgonen(11/3) hade jag jätteont, inte av värkarna, utan av att det tryckte så mycket neråt.
Det kändes som om bebisen försökte borra sig ut, så jag ringde förlossningen.
Dom tyckte att jag skulle komma in.
Så jag och McLovin' fixade barnvakt till Brallan, satte oss i bilen och styrde mot Lund. Väl framme på Förlossningen(ca kl 11.00) la jag mig i en säng och väntade på en barnmorska, som skulle undersöka mig.
Eftersom jag fortfarande bara hade 10 min mellan värkarna förberedde vi oss på att åka hem.
Det hade vi inte behövt göra, för jag var öppen 6 cm och blev inskriven.
Jag la mig i badet nån timme och drack coca cola och hade det allmänt mysigt.
Efter ett tag blev bebisen i magen hysterisk och ville ut, pulsen var uppe på över 200. Så jag fick gå upp ur badet, dom tog hål på mina hinnor och gav mig värkstimulerande dropp.
Eftersom jag inte längre fick använda badet som smärtstillande, så började jag andas med min bästa vän, Herr Lustgas.
McLovin' tittade lite oroligt på mig efter ett tag och frågade:
"Är du full?"
Jag bara flinade och skrek:
"SOM... EN... SPRUTA! HAHAHA!"
Men... Slut på det roliga.
Värkarna blev starkare och starkare och till slut stod jag bara rakt upp och ner och skrek och kissade på golvet.
Då var det dags att börja krysta, så jag la mig i sängen med benen i vädret.
Jag var livrädd för att ta i allt vad jag kunde.
Förra gången sprack jag rakt upp mot klitoris, så denna gången vågade jag inte ta i lika hårt.
Det var förvirrande denna gången!
Först sa barnmorskan åt mig att ta i hårdare och när jag väl gjorde det sa hon åt mig att sluta krysta.
Hur fan ska du ha det, människa?, tänkte jag och skrek åt henne att det inte gick att bara sluta sådär. Efter det sa hon åt mig att jag skulle krysta på allt vad jag kunde en sista gång, men jag skrek att jag inte ville längre.
Jag tyckte att det var läge att åka hem igen.
Till slut tog barnmorskan tag i bebisens huvud och slet ut henne ur fisken på mig.
Satan vad ont det gjorde!
Men kl 18.01 kom äntligen en liten Alva ut, som vägde 4415 gram och var 56 cm lång.

Jag avslutade såklart det hela med en elegant mening som lät ungefär såhär:
"Fan vad jag sket ner mig!"



Hög som ett hus, ca 1 timme innan Alva tittade ut.

Alva, ca 40 min gammal.

McLovin' och Alva, ca 4 timmar gammal.

Alva, bild från ikväll.


Nu är vi alla hemma igen och myser och mår bra.

Natten mellan torsdagen och fredagen förra veckan åkte vi in till Ystad med förhoppning om att bebisen var på väg...
Mycket riktigt så var hon det!
Hade starka värkar, men var nästan inte öppen alls...
La mig i ett härligt badkar och andades igenom värkarna, det gick skitbra.
Helt plötsligt började dom lyssna på Liljas hjärtljud och blev oroliga.
Hon hade en superhög hjärtfrekvens!
Upp ur badet och ett ultraljud gjordes.
Lilja mådde bra, men hon var rastlös och ville ut!
Varenda värk jag hade gjorde hon värre genom att sparka och slåss inne i magen.
Fick inte ligga i badet mer, satte mig i duschen och somnade nästan mellan värkarna, eftersom jag fått en "sovdos"...
Var sjukt jobbigt!

På morgonen kom ny personal, fick sitta i badet igen.
Det var sååååå skönt!
Kände knappt värkarna i vattnet.
Barnmorskan sa hela tiden:
"Man ser ju inte ens på dig att du har värkar!"
Och så höll det på fram emot eftermiddagen...
Till slut när jag var öppen 7 cm och det inte gick framåt stack dom hål på mina hinnor så att vattnet gick.
Jag fick även värkstimulerande dropp och började andas lustgas.
Jag hörde mig själv säga genom lustgasmasken till BM-eleven som frågade om hon oxå fick klämma in fingrarna och känna på min livmoder:
"Det är lugnt! Min vagina är din vagina!"

Värkarna drog igång mer och mer och till slut vid halv 8 på kvällen fick jag krystvärkar.
Jag satt på en stol och skrek:
"JAG BAJSAR PÅ MIG!"
Och alla i rummet blev väldigt glada över att jag höll på att bajsa på stolen!
"Men vad bra, Sofia!"
Va fan, är dom dumma eller? tänkte jag... VADÅ BRA?
Jag ställde mig bredvid sängen över en sacko-säck och andades lustgas och skrek, skrek, skrek...
Till slut flög masken av lustgas-slangen och jag fick panik.
Jag skrek till en stackars kvinna bredvid mig:
"Laga den! FORT SOM FAN!"
De frågade om jag ville ha smärtlindring, men jag avböjde...
Jag la mig i sängen och började krysta istället.
Helt plötsligt efter ca en halvtimme, mitt i allt krystande hörde jag:
"Huvudet är nästan ute, vill du känna?"
"NEEEEEEEEEEEEJ!"
"Okej, men vänta tills nästa krystvärk innan du krystar ut henne!"
Va?! Vadå vänta? Det kändes som att hela jag höll på att gå sönder!
I helvete heller! tänkte jag och tryckte på som fan och swosch, en liten kletig varelse tittade ut och la sig på mammas mage och skrek!
Det underbaraste ögonblicket i mitt liv!
Efter ett tag klippte Dick navelsträngen och sen bad jag dom lägga Lilja hos Dick när jag krystade ut moderkakan...
Dick grät och jag grät... Allt var perfekt...

Och helt plötsligt var där 6 personer i rummet och klämde på min mage...
2 läkare kallades dit och de började sy mig och prata oroligt.
Alla klämde på min mage och jag skrek... Fick massa nålar och dropp och mediciner.
"Sofia, är du med oss?"  frågade hela tiden den manlige läkaren.
"MEN JA!" svarade jag och var skitarg för att han tryckte på mig!
Jag grät och skrek:
"Jag har precis fött barn, räcker inte det? Jag vill bara vara med min bebis!"
Dom höll på ett tag till med mediciner och grejjer och till slut blev dom lugna...
Det visade sig att jag hade fått en stor blödnning på ca 2 liter för att livmodern inte drog ihop sig.

Efter det fick jag, Dick och Lilja åka in på ett rum och mysa...
2 dagar efter förlossningen fick jag blod och sen åkte vi hem!
Det var så härligt att komma hem med bebisen!
Det går inte att beskriva!

Vi är så lyckliga över vårt lilla mirakel!
Hon är den finaste i världen!

Over and out!

Några timmar efter förlossningen

Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att trycka ut en människa ur fisken...
Nu vet jag!
Det känns som att bajsa ut ett bowlingklot samtidigt som man har sjuk mensvärk.
Och precis när man känner att det nästan är ute går hela underlivet sönder och alla inälvor ramlar ut...