Igår var det en trött Bille, som mös med mamman i soffan. <3

Den runda doptårtan blev oxå klar, innan dopet. :)
Och jag med.

En av Annas doptårtor är nu färdig!
Den andra ska spacklas med grädde, så den lägger jag ihop imorn.

Men klänningstårtan är iaf färdig nu. :)
Mått ca:
Längd: 68 cm
Bredd: 32 cm
Höjd: 7 cm

Kan ni fatta att jag hittade min kortplånbok igår??!
Och kan ni fatta att City Gross har haft den i 2 veckor, utan att lämna den till polisen??!
Det var en ren slump att jag fick tillbaka den.
Jag hade accepterat ödet, att jag inte kunde hämta ut mitt paket med sugarpaste, så vi begav oss till CG för att handla ingredienser till MMF.
Jag tänkte att jag kunde ju ändå höra i förbutiken, om dom fått in plånboken, fast jag ringde dit samma dag den kom bort.
Då var den inte där, men dom skulle hålla ögonen öppna.
Men den låg alltså där igår!!!
Jag blev så glad att jag grät, mitt inne i affären.
Alla kort är ju spärrade och så, men körkortet dög ju iaf till att hämta ut mitt paket! :)
Samtidigt som jag var väldigt glad var jag oxå en aning arg...
VARFÖR har inte plånboken lämnats till polisen???!
Men skit i det nu!
Idag ska tårtorna bli färdiga. :)

Ett stort tack till bitterfittan, som vägrar lämna ut mitt paket innehållande viktiga saker till doptårtan, som ska vara färdig imorn.
TACK!

Ikväll är det för mycket...
Älvan är för mycket och Bille är för mycket.
Älvan har stängt öronen och planerar nog inte att öppna dom igen och Bille är fortfarande sur över dom där sprutorna.
Det var länge sen jag grät över jobbiga barn. Det slutade jag med när jag kom in i det här med att ha många barn tätt. Det är liksom bara att gilla läget. :)
Gilla den konstant höga ljudnivån och alla viljor som inte kan vänta på sin tur.
Man får liksom glida med och vara bestämd.
Men ikväll blev det som sagt för mycket.
Tårarna rann över, för jag blev så less på att Älvan bara ignorerade allt jag sa, samtidigt som Bille ville vara i mitt knä, fast ändå inte, fast på nåt vis ville han ändå, men ändå inte. Kunde jag inte sätta honom mer på vänstra benet? Fast inte så långt till vänster!!! Lite åt höger. NEJ, då blev det fel!
Brallan undrade varför jag var ledsen och jag sa att jag hade haft en jobbig dag.
Det är inte kul att gråta inför sina barn, men dom måste ju få veta att även mamma och pappa kan bli ledsna ibland. Det tror jag inte att dom tar skada av, sålänge dom vet varför man är ledsen, så dom inte går och undrar.
Nu ligger dom iaf i sina sängar och jag väntar på att dom ska slockna, så jag kan baka tårtbottnar.
Mannen sa att han skulle stanna hemma från träningen för att avlasta, men jag sa att jag ville vara ifred och tvingade iväg honom.
Det vill jag egentligen inte, men jag vet hur mycket han vill träna, så en vit lögn tyckte jag var okej.

Bah!
Nu låter dom två små, så jag får väl ta tag i the situation.

Gokväll!

Vi, jag och Bille, har precis kommit hem från Terese.
Jag och Terese snackade och drack kaffe, medan Bille härjade rundor och skrämde Kasper.
Billeboll var helt sjövild och för en stund sen fick jag ett sms av Terese, där hon frågade om det var jag eller Bille som stoppat toaborsten i papperskorgen.
Haha, jäkla unge!
Men han fick iaf äntligen träffa sin flickvän idag, Serina.
Dom mös lite på hundfilten och slickade lite på varandra.
Det var han värd efter sitt besök hos BVC.
Han fick ju 2 sprutor idag, 1 i varje lår.

Jag snackade även med vår bvc-sköterska om Älvan.
Jag känner att jag har så svårt att vara en bra mamma till henne, när hon får för sig att göra nåt hon inte får. Jag når inte fram till henne. Hon stänger liksom av och jag får ingen kontakt. Hon bara upprepar sig heeela tiden och hör ingenting av vad man säger. Då slutar det alltid med att jag får skrika på henne för att hon ska lyssna och det vill jag ju inte.
Som när jag ska säga gonatt och hon säger, "Klia mig på ryggen!"
Om jag då säger, "Nej, Älvan, nu sa mamma gonatt. Kan jag få en kram?"
Då upprepar hon bara samma mening under tiden jag pratar och skriker till slut, om hon inte får som hon vill.
Och ingenting av det jag säger registreras.
Så sköterskan ville ta en titt på henne, så hon kan skicka en remiss till barnpsykologen, så jag kan få hjälp att hantera hennes utbrott på rätt sätt.
För just nu blir allt bara fel.
Men förhoppningsvis får jag lite tips och råd, som jag kan ha användning av.
Brallan vet jag ju exakt hur jag ska hantera, för vi är identiska.
Jag vet hur hon tänker, för hon är som jag.
Men Älvan är inte alls som jag, så jag vet inte riktigt hur hon vill ha det och vad som är bäst för henne.
Jaja, jag hoppas att jag får hjälp iaf.

Nu ska jag mata lillkillen.

Tjo!

Jag ligger i soffan och kollar på Bille, som utövar cirkuskonster på golvet.
Jag har lämnat tjejerna på dagis och har en klump i magen.
Jag vet egentligen inte varför.
Eller, jo...
Brallan är på utflykt idag, på Svalövs Lantbruksgymnasium.
Bussresan gör mig nervös(tänk om dom krockar) och gården gör mig orolig(jag har hört om barn som hoppat ner i den där bajsbrunnen och drunknat).
Älvan och jag var oense i morse(som vanligt), pga att hon heeeeela tiden skrek(som vanligt). Var hon glad skrek hon för det, var hon arg skrek hon för det, ville hon berätta något skrek hon ut det..Det känns inte bra i magen att bråka, trots att vi skiljdes med massa pussar och kramar.

Och som om inte allt det var nog, så ska tjejerna direkt till sin mormor efter dagis och sova där.
Det är jättekul för dom, men jag blir lite orolig i kroppen när det saknas barn här hemma.
Jag tycker givetvis att det är skönt att få vara själv med Bille med, men det känns tomt på nåt vis.
Menmen, sålänge tjejerna har roligt...
Jag tror att jag behöver lite kaffe och frukost.
Kroppen skriker egentligen efter en cigg i såna här lägen, men det får va.
Jag röker ju bara på fyllan numera och det känns lite tidigt för ett tequilaparty. :)

Vi ses!

Detta fick jag i fejjan, när jag läste min post...
"Högutbildade väljer Höör."
Vafan!?
Jag tycker att en sån artikel är pinsam och äcklig.
Jag bryr mig inte hur utbildade folk är, sålänge dom är bra människor!
Såna här löjliga artiklar skapar klyftor i samhället och trycker ner folk som inte har högskoleutbildning(för det är tydligen det som räknas som högutbildning).
Man kanske inte ska koncentrera sig på hur utbildade folk är, för alla arbete är viktiga.
Jag är undersköterska och har suttit och hållt folk i handen på deras dödsbädd, så att dom inte skulle behöva dö själv. Det tycker jag är värt mer än några extra tusenlappar i månaden. Jag gillar mitt jobb och vill inte läsa vidare till ssk. Jag tycker om den patientkontakten man har som usk.
Jag tycker inte att man kan höja upp folk pga ett arbete, som krävt längre utbildning.
Vi gör alla våra val och alla jobb är viktiga!
ALLA!
Alla är vi lika bra!

Jag valde att inte göra det...
I morse kom jag inrusandes på dagis och mötte ett helt gäng ungar, med reflexvästar på.
Märkligt, tyckte jag, om dom nu bara skulle vara i trädgården.
Självklart skulle dom ju inte vara i trädgården! Dom skulle ut i skogen på picknick.
Då frågade den där fröken, som jag alltid känt inte gillar mig, om Älvan hade sin fikaryggsäck med sig.
Det hade hon ju inte, bara en banan.
Jag visste ju inte, jag hade ju kollat, men missat, osv.
Det fick gå bra ändå, sa fröken som inte gillar mig, och jag fick säga hejdå till Älvan, som gick ut.
När jag sen satt i bilen, på väg till CG, kände jag hur skammen kom krypandes och gråten var nära.
ALLA andra mammor visste, utom jag.
Varför ska Älvan behöva lida i skogen, med en tråkig banan, medan dom andra barnen får stora, fina bakverk, som deras mammor gjort?
Varför kan jag inte nångång veta nånting?
Jag har så svårt för att göra fel.
Jag vill att det blir rätt och jag vill vara bra. Speciellt på att vara mamma.
Men sen tänkte jag, NEJ! SLUTA NU!
Skit samma! Nästa gång ska jag veta och då ska Älvan ha en stor jävla prinsesstårta med sig och fröken, som inte gillar mig, kommer att sätta en guldstjärna på min jacka och applådera.

Jag gillar mitt nya antistresstänk.
Jag höll humöret uppe och nu är dumtänket borta.

Taaaadaaaaa!

Men seriöst! Så går mitt favoritlinne sönder med!
Ingen som vill spotta mig i ansiktet när vi ändå är igång???

Jag kan med gott samvete säga att jag hatar McLovins jobb.
Det är alltid strul med arbetstider, lönen, ersättningar, osv....
Idag skulle han sluta kl 16.00, men smsa och sa att han slutade 16.30 istället. Fine!
Men nu är kl 17.00 och han har inte lämnat Malmö än.
Jag blir så trött!
Trött på att vänta in honom varje jäkla dag det klöddar och ändra om middagsplaner och tider.
Det är inte hans fel, men tyvärr går det ut över honom, för jag gillar inte när föräldrars arbete ska påverka barnen negativt.
Jag blir även arg för att han aldrig söker nya jobb, när han säger att han ska göra det...
Han "hinner inte", eller någon annan dålig ursäkt.

Aaaaaahh!
Chilla, Gunilla... Chilla, Gunilla..?

Japp!
Jag och mannen är överens.
I sommar, helst helgen efter vår bröllopsdag, ska vi åka ner till Ystad Saltsjöbad och övernatta.
Vi får fri tillgång till SPA-avdelningen och frukost. Middagen äter vi utanför hotellet, för vi ska ju ut på lite äventyr oxå.
Vi ska sola, bada, bubbla, äta/dricka gott och mysa...
Men framför allt så ska vi INTE byta blöjor, torka näsor, laga mat, städa och annat vardagligt! :)
Det är vår bröllopspresent till oss själva.
Och jag blir helt galen när jag tänker på att vi ska få ha en sovmorgon TILLSAMMANS!
Och inte bara det... Som vi ska besudla det rummet med vår kärlek!
Ååååh, så mysigt det ska bli!
Nu ska vi bara skaffa barnvakt, så att vi kan boka in den helgen på riktigt.

För övrigt sitter jag just nu bänkad i soffan, med en kaffekopp... Det osar förbrukad mat från Billebollens blöja, så snart får jag nog fixa det där. Men han kan ju få skita färdigt först, så jag hinner nog dricka upp.
Ingen stress idag, inte!
"Chilla, Gunilla!"
Det ska förresten bli mitt nya mantra, som jag ska rabbla.
Jag är alldeles för stressad och det är bara drygt... För alla!
Nu heter inte jag Gunilla, med det låter bättre om det rimmar.

Idag var det dags för fiskpedikyr!
Det var trevligt, obehagligt och mysigt...
Och jag spydde inte ett dugg i akvariet!