Brallan ska bli en brandbil, när hon blir stor. Men just nu är hon polis.
Jag vaknade i morse av en stressad röst som sa: "Mamma! Älvan äter upp pepparkakorna i granen!"
Denna kvinna har nog aldrig kommit upp ur sängen fortare.
Jag rusade ut i vardagsrummet, samtidigt som jag förtvivlat skrek: "Neeeeeeeeej!".
För är det nån mening med min existens just nu, så är det att jag ska vakta dom där 4 pepparkakorna i granen, som inte blev brända.
När jag kom ut till granen gjorde jag en skadekontroll. Det var inget pepparkakskaos. Bara en liten smarties som saknades från ett hjärta och det tyckte inte jag var så farligt. Det kunde lika gärna varit jag som gått och nallat, under min PMS-psykos.
Men Brallan har ärvt min Drama Queen-gen och har därför en tendens att överdriva. Ungefär som när hon vrålar: "Nu älskar du inte miiiiiiiiig längreeeeee!" när jag frågar om hon kan sitta still vid matbordet.
Älvan hävdade iaf att hon inte alls gjort nånting, nån gång, över huvud taget. Hon var bara snäll och söt. Alltid.
Och, ja. Det kan ju inte jag argumentera emot, så det var väl bara att varva ner i soffan, med mitt micrade kaffe(äckligt, btw).

Japp. Så började min dag iaf. Så fab är min morgonkvist.

Slå det om ni kan.