Om vi går baklänges och börjar med mig, så gick det till såhär: Jag vaknade av ett HÖGT skrik. Brallan var ARG! Hon skrek och vrålade och jag gick upp för att kolla vad som hänt. I hallen mötte jag Älvan, som visade mig hur fint hon hade pyntat sina händer. Hon stod där, med mitt nagellack, och visade sina lila fingrar. "Eh... Oj. Nej. Eh... Jättefint.", sa jag, lite förvirrad, och kände om det var torrt. Det var det, så jag gick in till Brallan. Hon låg i sin säng och hade fått manikyr hon med. Fast mot sin vilja, i sömnen. Haha! Tänk att vakna så. Nån bara står och målar ens naglar. Hon var jättearg, stackarn. Och stackars Älvan fattade ju inte varför Brallan var så jäkla förbannad. Hon hade ju varit snäll och fixat hennes naglar. Ja, jösses... Så gick det till när jag vaknade. Och om vi ska gå riktigt långt bak i historien, så antar jag att morgonen började med att Älvan fick en briljant idé! :)