Just nu sitter jag i bilen, på väg hem från center syd.
Jag har handlat mediciner till mig själv.
Typ.

Jag har, så länge jag kommer ihåg, brottats med ångest(GAD) och depressioner.
Ända sen jag var liten har jag haft ångesttankar och varit orolig.
Kommer ihåg att jag sa till mamma, "Mamma, jag hoppas att jag dör innan dig, för jag vill inte leva utan dig."
Det är rätt tungt för en liten tös.
Jag har alltid känt mig stressad och orolig och fick min första magkatarr i lågstadiet.
På senare dar har jag fått väldig prestationsångest och är rädd för att misslyckas. Jag grubblar och tror att saker som händer är mitt fel, eller att folk är arga på mig, osv.
Det har alltid varit en del av mig, så jag är van vid alla känslor och brukar kunna hantera dom hyfsat bra.
Folk som inte känner mig väl skulle aldrig tro att jag är annat än jättestabil, för jag är väldigt samlad och förnuftig när jag måste.
Det är med folk jag känner mig trygg med, som jag kan låta mig själv vara lite konstig, lite oresonabel och må som jag faktiskt mår.
Nu är det ju givetvis inte så att jag känner såhär alltid, långt ifrån, men det går i vågor.
Och när det är som värst hamnar jag ibland i en depression.
Inte så att jag vill dö och ta livet av mig.
Jag blir irriterad, ledsen, trött, kan känna panikkänslor och blir osocial.

Jag har alltid varit öppen med min ångest, för är man det kan man få mycket mer stöd och förståelse till varför man kanske lätt blir arg/ledsen, eller inte vill umgås.
Det känns tryggare att falla, om man vet att det finns folk som fångar en.

Nu har jag hamnat i en sån period och mina nära och kära är informerade och stöttar.
Det är ovärderligt, ska ni veta!

Jag har nu, för första gången i mitt liv, bokat tid hos en psykiatriker.
Det känns skönt(även om jag känner en misslyckad känsla), för jag vet ju att man kan behöva medicinera i såna här fall.
Ofta beror depressioner och ångest på för låga seretoninnivåer i hjärnan och man kan då få läkemedel(SSRI) utskrivet.
Men det är jag lite rädd för att ta, iom alla bieffekter man kan få.

MEN många har blivit hjälpta av Johannesört, så nu har jag skaffat det.
Det och magnesium, krom, kalcium, zink, B-, C-, och D-vitamin.
Alla dom vitaminer och mineraler ska spela stor roll vid ångest och depression.
Det är verkligen värt att testa, innan man petar in annat i kroppen, som kan mixtra på fel sätt.

Ja, vad mer ska man säga?
Good luck to me! :)

Förresten...
Psykiska sjukdomar är så himla hemliga och pinsamma, men varför?!
Det beror ofta på någon brist av något i kroppen, precis som alla "vanliga" sjukdomar.
Inget konstigt, inget hemskt.
Precis lika fysiskt som t.ex diabetes.