När en blomma bryts av
i sin vackraste blom,
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva.

Inte kan väl den blomman
förvandlas till stoft,
som av himlen har fått
både färger och doft?
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en kärlek som allt kan förklara:
att den som har gjort
den blomman en gång
nu vill ha den tillbaks
för han kan inte mer
vara utan den bara.

Atle Burman