Det är med både glädje och dåligt samvete jag åker dit.

Glädje över att kunna umgås avslappnat med mina döttrar och koncentrera mig på dem.

Dåligt samvete eftersom jag lämnar Vilde hemma med pappa.

För er som inte vet har Vilde autism och adhd. Det gör vårt liv lite mer stökigt, jobbigt och roligt på samma gång. Det går givetvis att ta med sig Vilde på olika aktiviteter och utflykter. Vi gör mycket saker tillsammans. Men aktiviteter som inte intresserar Vilde blir oftast svåra. T.ex. att äta på restaurang, gå i affärer, eller bara det att han helt plötsligt vill hem. Då ska det vara nu, inte sen eller om en stund. 

Därför valde jag att åka själv med tjejerna. För att kunna sitta på en restaurang utan att kasta i oss maten, shoppa i lugn och ro och få ge dem min fulla uppmärksamhet. Jag vet att Vilde inte uppskattar såna aktiviteter och har det bättre hemma.

Men givetvis känns det ändå elakt mot Vilde.

Han har iofs planerat djurparksbesök med pappa och kommer att ha det jättemysigt. Men han blir ju ändå besviken över att inte få följa med oss andra.

Det känns för jävligt att dela upp familjen. Men jag vet att vi behöver det. Tjejerna behöver en paus. Jag behöver en paus. Vilde och Dick behöver en paus. 

Ronneby, here we come!