Åh, nej!
Jag känner igen det så väl...
Städa mitt i nätterna, inte se någon glädje i någonting längre, utmattningen, irritationen...
Jag hoppas verkligen att det är hormonerna som spökar, men jag vet inte.
Jävla skit, en depression..? Igen?
Allt bara brast idag, på väg till affären.
Jag började gråta och vi fick vänta på parkeringen i ca en halvtimme innan jag kunde gå in.
McLovin' var så söt och tröstade och sa att allt skulle bli bra.

Jag har varit så trött sista tiden, försummat Brallan...
Skällt, gnällt, inte orkat bära henne, men ändå försökt hålla minen uppe.
Det jobbiga är att jag vet inte vad detta är.
Är det en depression?
Är det bara graviditetshormoner?
Eller är det en depression utlöst av alla hormoner?
Vi fick oväntade räkningar idag igen och denna månaden finns det mycket mindre pengar än förra.
Kan det vara det som gjort att allt brast?
Hoppas det bara är hormoner!

Hur som helst så suger det röv, och jag vill vara glad igen!

Jag skäms!
Skäms för att min kropp mår dåligt när jag har fått en sån underbar familj, som jag älskar så mycket.
Jag skäms för att jag känner mig som världens sämsta mamma, när min dotter förtjänar så mycket bättre.

Jag hoppas att detta bara var en liten översvämning idag och att imorn är en bättre dag.




Idag behövs denna låten:

Bob Marley - Don't worry, be happy