Min mamma är egenutnämnd barnpsykolog.
Jag förklarade för henne att vi försöker få Brallan att sluta komma upp i vår säng på natten. Istället ligger hon i sin spjälsäng en halv meter från vår säng.
När hon gråter sjunger vi för henne och klappar henne på kinden eller nåt annat mysigt. Men hon ska stanna i sin säng.
Häromnatten tog det nästan 1 timme innan hon somnade om, men hon gjorde det iaf i sin egen säng. Natten efter det var lika dan, fast tiden minskades ner till en halvtimme och inatt handlade det om en kvart.
Då blev mamma halvt hysterisk och vrålade: "Hon ska inte få skrika så länge! Då känner hon sig otrygg!"
Jag försökte invända med att säga: "Men vi är ju precis där!"
Då kommer det bästa argumenter ever!
Såhär lät det: "Nej, för så gjorde jag aldrig när du var liten!"
Hahaha, och jag blev ju såååå trygg i mig själv! Eller?
Jag sov i mammas säng tills jag var 12!
Ångestattacker och depressioner är väl beviset på det antar jag. ;)

Hahaha!
Det är så roande ibland när folk ska komma med kommentarer om hur man uppfostrar andras barn.
Jag tror nog att det blir bäst om man gör som man själv tycker känns bäst.

Mamma, du är så söt! :)