Jag beter mig som ett barn idag.
Såg på Facebook att min mamma förlovat sig för ett tag sen.
Jag är verkligen jätteglad för hennes skull, men jag blev ändå ledsen för att hon inte har sagt någonting till mig.
Jag och mamma har alltid stått varandra väldigt nära, även om vi går varandra på nerverna stup i kvarten, och jag känner mig betydelselös när hon inte vill dela med sig av en sån stor grej.
Jag berättar ALLT för henne.
Jag vet att det är jättesjälviskt och tramsigt att tänka som jag gör, men det skiter jag i. Jag känner såhär och det kan jag inte hjälpa.
Det känns som om vi bara glider ifrån varandra mer och mer.
Det är väl inte så konstigt egentligen eftersom hon har ett eget liv och jag är vuxen. Jag antar att jag inte hade brytt mig så mycket om mina hormoner var i normal balans.
Jag vill inte känna såhär. Jag vill inte bry mig om att hon inte sagt nåt.
Drygt...
Jag känner mig som en störig liten unge.
Skäms på mig.

Hur som helst så är det ju jätteroligt för henne och Peter och jag önskar dom all lycka.