Jag lämnade Brallan hos mamma ikväll.
McLovin' och jag ska ha egentid.
Vi har inte haft det på hur länge som helst!
Jag tror det var nån gång förra våren/sommaren som Brallan sov borta sist.
Det känns tungt att lämna bort henne, även om det bara är några kilometer bort.
Jag är superlöjlig när det gäller sånt.

Dessutom kändes det extra jobbigt, eftersom jag och mamma tjaffsade innan jag åkte.
Jag blir så trött!
Denna gången var det om min dunväst, som jag letat efter i veckan...
Jag hittade den hemma hos mamma idag och frågade vad den gjorde där.
Då sa hon att hon tvättat den, men att jag sen inte hämtat den.
Grejen är att efter sista gången hon tvättade åt oss(vi har en dålig tvättmaskin) kom hon hem med all vår rentvätt, men hade inte tagit med min dunväst.
Den har hon behållt och använt själv.
Förklaringen var: "Den passar ju ändå inte dig nu."
Men man kanske fråga först ändå, så hade jag sluppit leta efter den.
Varenda gång hon har tvättat åt oss har hon tagit mina linnen, eller något annat, utan att fråga, och jag har sagt att hon inte kan göra så.
Och när jag då försöker prata och säga vad jag tycker och tänker, så säger hon bara till mig att sluta tjata och ignorerar mig.
Det är som att diskutera med en bakfull tonåring!
Jag blev irriterad idag och sa: "Det är inte konstigt att vi har en sån dålig relation om du nu inte kan snacka."

Det låter kanske löjligt att tjaffsa om såna saker, men det är ändå mina kläder, som jag har köpt för att jag vill använda dom.
Hon får gärna låna mina kläder, men jag tycker att man frågar först.
Jag skulle aldrig gå och ta kläder från någon annan utan att fråga, speciellt inte om personen har sagt till mig att jag inte får.
Och istället för att då be om ursäkt(min mamma har aldrig bett om ursäkt i hela sitt liv) och inte göra om det, så går hon in i försvarsställning(allt blir mitt eget fel och jag överdriver osv osv...) och det blir bråk.

SUCK!

Nu ska jag ta och lugna ner mig, och göra mig i ordning, för McLovin' kommer snart hem.