Usch...
Pratade ut med McLovin's mamma idag.
Hon gick på om att jag blir lätt sur, och att jag inte verkar gilla henne, och sånt.
Men det är inte så konstigt, eftersom vi har väldigt olika värderingar och syn på saker och ting, så jag kanske inte tycker att det är okej att säga vissa saker, medans hon tycker det.
Jag känner mig så jävla kass i hennes närhet.
Hon säger ofta saker som:
"Får du det för Sofia?"
eller...
"Nu kommer Sofia skälla på dig, när jag åkt hem, för att jag gick in med skorna."
eller min favorit...
"Undra var Brallan har fått sitt humör ifrån! Kan det vara från sin mor?"
Såna kommentarer gör inte så att jag skiner upp som en sol, direkt!
När mina vänner var här, samtidigt som min svärmor, frågade dom mig varför hon "var på mig" hela tiden.
Så det är liksom inte bara nåt jag har fått för mig.
Men vi har kommit på fel fot, redan från början.
T.ex. när jag tog studenten...
Då gav hon mig en fin ljuslykta. Men när vi sen satt och åt, vände hon sig mot McLovin' och frågade:
"Vågade du inte berätta vad jag egentligen hade tänkt ge henne?"
McLovin' såg lite obekväm ut, så då frågade jag henne vad hon egentligen hade tänkt ge mig.
"En viktväktarkokbok!"
Jag gick in och grät.
Jag förstod inte meningen med att säga så.
Var det endast för att påpeka att jag var tjock?
Kunde hon inte valt ett mer passande tillfälle, om hon nu var tvungen att påpeka det?

Idag sa hon att hon undrade egentligen hur mycket McLovin' hade att säga till om.
Jag ser inte det som en förolämpning bara mot mig, utan även mot McLovin'.
McLovin' är inte så snäll, så att han är dum.
Hade jag varit så hemsk, hade han inte varit gift med mig.
Det gör mig så himla ledsen att alla snackar om hur jävla snäll McLovin' är hela tiden. Precis som om jag är värsta monstret.
Han är en vuxen man, ingen liten pojke.
Han tar för sig, han säger vad han tycker, och vi bestämmer saker TILLSAMMANS!
Det finns INGEN som vet hur vi har det, när här inte är folk.
Jag är inte elak, och jag sätter mig inte över honom, som vissa verkar tro.
Bara för att han är superdupermysig mot allt och alla, när vi träffar folk, betyder inte det att han är sån hemma.
Missförstå mig inte.
Han är verkligen min bästa vän, och jag tycker att han är underbar på alla sätt och vis.
Men han är inte nån kuvad liten mes, som inte har någon talan.

Jag blir så trött på att alltid ses som "den dumma", bara för att jag är mer känslosam.

Men vi pratade ut om det iaf.
Så jag hoppas på att allt kommer bli bra, för jag tycker ju trots allt om min svärmor.


Ja, det var väl bara det jag ville skriva...
Nu ska jag gå och lägga mig i min älsklings famn, och försöka koppla bort allt detta.

Go'natt!