Jag är bitter.
Usch, det är ett räligt ord... BITTER.
Men hur som helst är jag det.
När en viss person ringer vill jag inte svara.
Och när jag svarar vill jag bara lägga på.
(Nej, ta inte åt er! Det handlar inte om nån av er som läser min blogg.)
Så mycket skit och elaka ord har kommit ur den människans mun och jag vill inte höra det mer. Visst är väl alla värda en andra chans, men jag har gett hur många "andra" chanser som helst.
Samtidigt vill jag ändå kunna ha nån slags relation med denna person, men jag kan verkligen inte släppa allt gammalt groll.
Jag är villig att förlåta, det har jag gjort många gånger.
Men att glömma är den svåra biten.
Så jag har blivit en bitterfitta.
Eller jag var det iaf.

Men idag när jag dansade med Älvan till min förlossnings-cd fick jag en uppenbarelse.
Helt plötsligt hörde jag:
"The way we laugh, the way we experience pain.
So many memories, but theres nothing left to gain from remembering."

Hur sant är inte det?!
Vad tjänar man på att sitta och älta?
Nej, lev nu!
Döm folk efter hur dom är just nu, inte för hur dom var innan.

Jag har lärt mig något idag, gott folk!