Efterbliven kärlek.
Igår tänkte jag på hur det skulle vara om McLovin' hittade nån het brutta och helt plötsligt bara pös iväg med henne.
Lämnade mig med barnen...
Nu tror jag ju inte att han gör det, för vad är sexigare än en fru med gäddhäng och dubbelhaka?
Men jag tänkte bara OM.
Först var jag ändå väldigt positiv.
"Jag är ung, jag kan hitta nån ny snabbare än blixten!"
Men sen kom jag att tänka på hur totalt efterbliven jag blir när jag är i närheten av nån jag gillar.
När jag gick i högstadiet var jag så otroligt kär i Filip(han kanske stavade med Ph, vad vet jag?) med det tjusiga efternamnet.
Hans familj var rik, hade ett galet fint hus och var allmänt snygga allihop.
En sak till som var bra med Filip var att han hade en hund.
Som han rastade där jag bodde!
Hundtricket, tänkte jag!
Jag gick ut med min hund, Noja, 58 gånger om dagen, för att kunna stöta på Filip.
Och en dag lyckades det!
Filip kom springandes längs dammen med sin söta labrador, Ronja, och stannade till för att hälsa på mig och Noja.
Och då, just då, började slutet för mig och Filip(som inte ens hade nån aning om vem jag var).
Noja snurrade in hela killen i kopplet, så han stod fastbunden i min hund.
Jag skrattade lite nervöst och tänkte att jag nog fick bryta den där pinsamheten.
Då sa jag, med en väldigt för hög stämma:
"NOJA BLEV BITEN AV EN SCHÄFER EN GÅNG!"
Han tittade på mig och såg lite förvirrad ut.
"Jaha, oj. Stackaren."
Jag fortsatte min historia.
"JA, HON BLEV BITEN HÄR ÖVER!"
Jag tog mig dramatiskt om halsen.
Filip spanade efter eventuella flyktvägar.
"Usch då!"
Jag blev ännu mer dramatisk och vrålade:
"JA! HON SKREK I FLERA DAGAR EFTER DET!"
Filip beklagade min hunds hemska öde och joggade vidare med Ronja.
Jag stod kvar med mitt kärleksflin på läpparna och tänkte:
Det här gick ju bra! Fan vad han är söt och trevlig.
Problemet var att Filip förmodligen inte tyckte detsamma om mig.
Tjejen som sadistiskt levde sig in i när hennes hund blivit misshandlad av en annan hund.
Jag såg inte Filip så mycket mer efter det.
Kanske flydde han söderut, kanske började han jogga nån annanstans.
Vem vet?
SNÄLLA, MCLOVIN', LÄMNA MIG ALDRIG!
JAG ÄR INTE NORMAL NOG FÖR ATT FÅ NÅN ANNAN!
HAHAHA! Jag minns det här så himla tydligt.
Tycker du verkar som en himla härlig person!! Håller fötterna på jorden och är mycket ärlig i dina inlägg, riktigt kul att läsa faktiskt!! Du har inget att oroa dig för ;) Kram
ps. kanske svårt att komma ihåg vem jag är men vi gick på gymnasiet ihop :)
hahaha... Så sött ;D