Idag har jag och mamma varit på ultraljud.
Det var ett tillväxt-ul, som skulle se om bebisen hade skjutit iväg i storlek, som jag har misstänkt att den skulle göra sen jag pissade positivt på gravtestet.
Sist vi var där på vanligt rutinultraljud beräknades bebisen väga lite över 4 kilo, när den är färdig.
Idag(!) vägde den lite över 4 kilo och stora barn lägger på sig runt 500 gram i veckan. Jag har bf den 30:e april, om ca 2 veckor.
Det betyder alltså att bebisen kommer att väga runt 5 kilo då.
Jag blev jätteledsen och sa att jag inte klarar av att föda ett så stort barn.
Jag har en läkartid i mitten av nästa vecka, för att prata om igångsättning, men då kommer bebisen redan att väga runt 4,5 kilo! Då är det ju redan för sent!
Jag sa att jag tycker att det räcker nu och vill bli igångsatt...
Helst igår.
Men som vanligt, så kollar vårdpersonalen sig blind på sina papper, och hon sa:
"Men du har fött ett barn närmre 4,5 kilo innan och det gick jättebra."
NEJ! Det gick inte bra! Jag hade stora problem att krysta ut henne och dom fick till slut rycka ut henne i huvudet. Men det står ju såklart inte i min journal.
Där står det att det var en normal vaginal förlossning.
Man måste tydligen spricka upp till nacken innan det räknas som en komplicerad förlossning.
Sen sa Snillet:
"Och om du föder idag så väger ju bebisen mindre än vad dina två andra har gjort."
Ehm... Skulle det vara nåt problem???!!!
Det är ju det jag vill!
IQ-Badboll...
Hur som helst, så var det ingen idé att försöka prata med tanten.
Hon hade bestämt sig för att min bebis enkelt skulle glida ut på en tjusig räkmacka.

Jag grät hela vägen hem och när jag lämnat av mamma åkte jag raka vägen ner till MVC. Jag gick in halvt hysterisk och frågade om min barnmorska var där.
Hon var ju såklart ledig.
Då frågade jag om nån av dom andra kunde hjälpa mig.
En av barnmorskorna frågade vad jag ville ha hjälp med och jag började gråta och sa: "Jag har precis varit på ultraljud och jag behöver ha hjälp!"
Haha, vilket vrak jag var!
Hon var supergullig och tog in mig på sitt rum.
Jag förklarade vad som hade hänt och sa att jag inte ville vänta i en vecka på en igångsättning.
Jag bad henne att känna efter om jag var mogen för en hinnsvepning, så att min förlossning eventuellt kunde starta av sig själv snart.
Hon kollade efter, men jag var inte öppen mer än för ett finger.
Hon grävde runt så gott hon kunde och sa att hon önskade att hon kunde hjälpa mig mer. Hon lovade att säga till min barnmorska att ringa mig på måndag.
Jag tackade och sa att även om det inte alls är säkert att nåt kommer att hända, så får jag iaf lite hopp över helgen.
Det kan ju sätta igång om man håller på att reta livmodertappen.

Så...
Där har ni min underbara graviditetsuppdatering.