Dagen började helt fel!
Vi vaknade 08.10 och Brallan skulle vara på dagis 08.55.
Jag var stressad och försökte skynda på allt.
Älvan skulle såklart trotsa och spottade ut mackan på golvet/bordet heeeela tiden och jag blev irriterad och stoppade tillbaka mackbiten i munnen på henne och försökte mata henne.
Brallan blev förvirrad och frågade: "Varför stoppar du in mackan i Älvans mun?"
Lugna dig, Sofia!, tänkte jag. Du skrämmer ju dina barn. Skit samma om ni kommer för sent!
Jag pratade med Brallan och sa att jag hade matat Älvan med mackan för att hon bara spottade ut den på golvet annars.
När vi väl kom till dagis var jag gråtfärdig.
Jag hade så dåligt samvete för att jag hade börjat dagen med stress!
Jag förklarade för en av fröknarna vad som hade hänt och hon sa:
"Du ska inte ha för höga krav på dig sjäklv! Jag är oxå förälder och jag vet hur svårt det är ibland."
Det kändes skönt att höra. Det är inte bara jag som ibland brister i föräldrarollen.
Men när man väl gör det så känns det jättejobbigt!
Jag känner att jag sviker mina barn.
Dom förtjänar ju det bästa och jag är inte alltid det.
Då blir jag ledsen.