Här sitter jag med tårar i ögonen.
Jag försöker samla ihop mig tills McLovin' kommer hem.
Åh, vad har hänt, kära du?, tänker ni(förhoppningsvis) nu.
Det ska jag berätta...
Jag har bråkat med mina känslor om att mina barn har blivit så stora så fort.
Jag har slängt upp alla Älvans kläder på vinden, eftersom jag nu har fått acceptera att hon inte kan ha storlek 74 längre. Det går helt enkelt inte när byxorna slutar vid knäna.
Och dessutom, som om inte det var nog med Älvans utrensning, har jag sorterat ut och tagit ner alla bebiskläder till den nye bebisen. Dom åkte ju för fasen nyligen upp på vinden!
Usch, nu börjar jag gråta igen...
Hur kan man vara såhär löjlig? Gråta över att ens barn växer på som dom ska.
Jag är ju givetvis glad för att mina barn växer och blir större, men jag hinner inte med! Herregud, Älvan stod ju t.o.m helt själv i flera sekunder idag.
Jag försöker ibland, när tiden springer iväg som fortast, att smygamma Älvan.
Men hon bara stirrar på mig som om jag är totalt störd i huvudet.
Haha, jag kan iofs hålla med henne.
Åh, lilla Älvan, och lilla Brallan...
Jag vet inte ens vad jag gjorde innan ni fanns!
Jag satt nog bara hemma på min ända och längtade efter er.