Idag åkte jag, Viktoria och barnen till Fulltofta och badade.
Det var jättemysigt.
Vi badade och busade.
Ungarna var helt vilda och hade jätteroligt.
Det kom även 2 andra mammor, som Viktoria kände, med sina barn och slog sig ner med oss.
Allt gick väldigt bra fram tills vi skulle åka hem...

Brallan och Filip(Viktorias äldste) lekte med dom andra barnen i vattnet.
Viktoria höll på med Joel(hennes minsta) och jag hjälpte Älvan att klä på sig.
Och när jag vände mig om och skulle kalla in Brallan så var hon borta!
Jag antog att dom andra mammorna(som satt mot vattnet) hade koll, eftersom deras barn oxå var i och busade i vattnet.
PANIK!
Det kändes som 5 minuter innan jag hittade henne, men det tog inte mer än ett par sekunder.
Hon hade gått bakom ett träd i vattnet(gränsen där hon fick vara gick precis innan trädet, som hon gömde sig bakom), så jag såg henne inte.
Jag hade sagt till henne flera gånger att hålla sig framför mig, men hon hade väl glömt bort sig.
Jag blev så arg och ledsen och lättad på samma gång.
Arg på mig själv, för att jag hade tappat bort henne. För att jag hade antagit att dom andra höll koll.
Ledsen för vad som kunde ha hänt.
Och lättad över att det inte hände.

Nu var det ju egentligen ingen stor grej.
Hon var ju i vattnet nära oss, det var inte djupt och ingenting hände.
Men fy faaaaaan, vad rädd jag blev!
Usch!
Brallan blev ledsen, när jag halvskrek på henne, att hon inte fick göra så.
När allt lugnat sig lite satte jag mig ner och förklarade för henne att jag blev rädd och att jag älskade henne jättemycket.
Men hon var arg och sa att hon minsann inte älskade mig.
Hahaha, älskade unge!
Men hon ändrade sig sen och sa att hon hade haft roligt och att hon älskade mamma.

Hur som helst, så har det varit en underbar dag, om man bortser från kvarten innan vi körde hem.
Detta ska göras om fler gånger!

Tack Viktoria, Filip och Joel, för en helmysig dag!