Nu är jag hemma hos mina älsklingar!

Jag åkte hem i fredags, för jag kunde bara inte vara kvar längre.
Jag saknade mina älsklingar, så det gjorde ont i hela kroppen.
Heidi och Thea kom och hämtade mig och Vilde i Lund och körde oss hem.
Så gulligt av dom! :)

Men dom andra var riktigt sjuka när jag kom hem, så jag och Vilde har fått vara i karantän i sovrummet i några dagar.
Jättehemskt!
Det gör ont i hela hjärtat att se sina barn och höra dom, men inte få röra dom.
Jag har gråtit varje dag...
Jag har fått sprita mig upp till öronen bara jag varit i samma rum som flickorna.
Det är ju liksom inte så bra om jag och Vilde blir sjuka.
McLovin' har klarat sig och det har även mamma och Peter(barnvakterna), så jag hoppas att vi oxå gör det.

Idag har barnen ätit och mår bättre, så jag gav Älvan en kram innan och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Det var så fantastiskt att få ta på henne och snusa i hennes fina änglahår igen.
Jag har saknat dom så mycket och det har varit hemskt att vara så nära, men inte få röra dom, när dom skrikit, "Maaammaaa!".
Jag har kännt mig så ensam, men jag har ju iaf kunnat gosa med älskade Vilde.
Han är en riktig mysbebis, som helst vill ligga klistrad på en hela tiden och det har jag inte haft nåt emot nu.
Han har varit en riktig kämpe, som hållt sin mamma i handen om nätterna, när pappa och syrrorna sovit i vardagsrummet.

Här finns så mycket kärlek i huset just nu, att man knappt kan andas!
Hela världen har stannat upp och vi lever i en bubbla av lycka!

Just nu ligger alla och sover, så jag har passat på att storstäda huset och hängt tvätt.
Det känns mysigt att kunna ta hand om dom lite nu, när jag har varit borta.
McLovin' har varit helt fantastisk, som har fixat allting själv, så jag försöker gottgöra allt jag kan.

Nu ska jag krypa ner bredvid Vilde och Mclovin' och bara vara.

Tjo!