Fröken bitter.

Jaha...
Här sitter jag och Älvan.
Killarna sover och Brallan surar på sitt rum.
Hon vill till mormor, säger hon.
Men hon ska få åka dit imorn, för då ska vi iväg till Specialistmödravården.
Infektionen har nämligen inte blivit ett dugg bättre, med antibiotikan jag har fått.
Den har snarare blivit större.
Jag hatar att åka in och ut från sjukhus och vårdcentraler!
Jag vill vara hemma och mysa och slippa oroa mig för att där är en infektion i min mage!

Och inte nog med det...
Jag vaknade av att jag fick en sjö av blod i mina trosor i morse.
Helskumt...
Har knappt haft nåt avslag alls och nu bara forsar det emellanåt, samtidigt som jag har hemska eftervärkar.
Det är ju för tusan 11 dagar sedan jag blev snittad och jag har inte kännt ett dugg förrän nu!
Jag blir inte alls klok på det här.
Min kropp är nog helt ur fokus.

Vi får väl se vad läkaren har att säga om allt imorn.
Jag hoppas på att jag kan få en riktig dunderkur, så att detta skitet försvinner NU!
Jag vill inte gå runt och vara ledsen hela tiden, för att jag inte får göra nåt.
Jag vill vara frisk och glad!
Jag vill ut på promenader och busa med barnen!

Dessutom vill jag ha lite sexytime, med min man!
Jag har inte fått nåt på 14 dagar!
Ja, jag håller räkningen...
Men hur nice är det att klämma på en svullen mage, med en tjock falukorv av infektion under huden?
Och sen har vi väl det uppenbara problemet... Blodet.
Ååååhhhh... Det känns som en jättelång mensperiod.

Jag vet att jag är gnällig just nu och supertråkig, men jag tycker bara att det är så orättvist.
Jag har inte fått njuta av den första veckan hemma, för allt har varit upp och ner, med maginfluensa och smärtor och infektion.
Jag känner mig så jäkla bitter...
Och det är fan en farlig sak att bli.
Bittra människor är INTE roliga att vara med.

Men jag försöker, så gott jag kan, att tänka bort all oro över magen.
Jag försöker fixa myskvällar och filmstunder osv, för att hålla problemen borta.

Well, well...
Nu ska jag pumpa ur lite tuttemjölk ur bopparna.

Jag hoppas att nästa inlägg inte blir så deprimerande.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0