Det värsta man kan säga till Brallan är: "Du är en gubbe."
Det får henne att sura i några timmar och varför man vill få henne att sura i några timmar förstår jag inte.
Men hon har en pappa som är väldigt kivig, precis som hans egen pappa och ibland kan det hända att han drar till med nåt du-är-en-gubbe-skämt.
Iaf så badade Brallan och Älvan för någon dag sen.
Efter badet hade Brallan skrynkliga händer och den där retiga pappan sa att hon hade fått gamla tanthänder.
Brallan blev, inte helt oväntat, sur som en citron och kom gråtandes till mig och sa att vi skulle köpa nya fingrar.
Hennes hade ju blivit gamla.
Jag sa att det inte gick och förklarade att man fick vänta lite, så skulle dom bli som vanligt igen.
Hon surade lite till, denna gången för att jag vägrade köpa nya fingrar till henne, men efter nån timme gick det över.
När vi sen satt och åt middag visade Brallan stolt upp sina händer och sa:
"Titta, mamma! Inga gamla tanthänder!"
"Wow, vad fina dom är! köpte du nya ändå?"
"Ja!"
"Jaha, var köpte du dom?"
"I affären!"
Eeeehm... Liar liar pants on fire!
Lite läskigt när barn kokar ihop egna historier.
Man vet liksom aldrig vad som kan tänkas komma ut ur den lilla munnen.