Jag är förresten helt mamma-skadad...
Min hjärna har fått för sig att jag alltid har en bebis med mig och att den måste sova.
Är jag själv på ICA står jag och kör kundvagnen fram och tillbaka.
Står jag i en kö lutar jag mig åt ena hållet och gungar låtsasbarnet på min höft, lite sövande.
Sitter jag ner hoppar jag gärna med benen, för att roa fantasibebisen som sitter i mitt knä.
Knackar någon på dörren hemma hos en vän stannar hjärtat, eftersom Dexter(som inte ens är där) väcker bebisen(som inte ens sover).
Japp... Skadad.
Idag märktes det riktigt tydligt.
Barnen lekte på lekplatsen och Bille sov i vagnen.
Jag stod där och körde vagnen fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Men när Bille väl somnat ska vagnen vara stilla!
Så jag gick bort från vagnen, men 2 minuter senare stod jag där igen och körde fram och tillbaka.
Och så fortsatte det hela tiden.
Jag kunde inte sluta och gång på gång kom jag på mig själv med att stå och köra vagnen.
Till slut gick jag bort till Tereses vagn och började köra Kasper istället, som faktiskt skulle sova.
Då gjorde jag iaf nån nytta.
Sjukt...
Men det sjukaste var nog när jag började dra i Sarahs rullstol!
HALLÅ!?!
Skadad är bara förnamnet.
Jag är nog mer traumatiserad.
Traumatiserad efter att ha fått 3 kolikbarn. 
Likt ett krigsoffer, som gungar sig själv för att lugna sina nerver, gungar jag mina låtsasbebisar.