Idag stack jag till djurparken med barnen.
Ingen jag frågade kunde hänga med, så vi åkte själv.
Men det var ganska skönt faktiskt!
Vi slapp ta hänsyn till andra och kunde gå i vår takt.
Eller rättare sagt, vi kunde gå i Brallans takt.
Brallans takt betyder att hon springer hela rundan, medan jag halvjoggar bakom med vagnen.
Vädret var underbart och ungarna gillade det.

Efter djurparksbesöket åkte vi till affären och handlade.
Brallan, som hade spurtat sig genom djurparken, var helt slut.
När vi kom till kassan kastade hon sig på golvet och skrek efter en napp.
Jag satte mig på huk framför henne, kramade henne och sa:
"Jag förstår att du är trött. Men vi är snart färdiga här och då ska vi åka hem, så du kan få sova."
Hon fortsatte att skrika och gråta och hulka och ha sig...
Och jag lät henne göra allt det.
Alla stirrade på mig, som om jag var världens sämsta mamma.
Men det skiter jag i. För jag vet att jag är en bra mamma.
Vad ska man göra?
Det hjälper inte att skälla. Tänk om någon skulle skälla ut dig om du var jätteledsen.
Det var liksom inget trots, utan hon var verkligen så fruktansvärt trött och ledsen.
Och jag kan inte hindra henne från att ha känslor.
Jag drog in om-du-är-duktig-i-affären-så-kan-du-få-en-godisbit-godisbiten, eftersom hon faktiskt inte var duktig i affären.
Dock fick hon en banan när hon slutade skrika.
Usch... Det är inte lätt att vara liten.
Hela världen rasar när tröttheten kommer över en och ingen fattar att man måste ha en napp NU.
Helst igår!
Nu ligger hon utslagen på soffan.
Dom andra småfisarna sover, dom med.
Så för en gångs skull kan jag laga mat, utan att ha 3 ungar som drar i mig från alla håll och kanter.
I ugnen står laxpastagratäng.

Fast nu vaknade Bille.
Haha, bara för att jag skrev så!

Tjo!