Alla mina barn är otroligt speciella, med sina egna små egenheter.
Men just idag tänkte jag berätta om Älvan, som sen en tid tillbaka tar upp mycket av min tid och energi.

Jag har aldrig varit med om ett barn som Älvan.
Trots har jag hört om och sett, men detta är... Jag vet inte vad!
Säger jag, "Gå och sätt dig i soffan, Älvan, så kommer jag snart.", kan hon få ett utbrott och skrika sig blå.
Ber jag henne att komma springer hon åt andra hållet.
Väljer jag kläder till henne vägrar hon ta på sig dom.
Får hon själv välja kläder och tar på sig dom sliter hon av dom efter en kvart.
Ber jag henne att äta med skeden, istället för händerna, skjuter hon tallriken ifrån sig.
Hon öppnar locket till akvariet och dricker vattnet, eller kastar ner saker där, trots att jag 2 min före har sagt till henne att man inte får göra så.
Hon tar ner tavlor från väggen.
Hon gör allt och lite till.

Men det som gör mig mest förvånad av allt hon gör, är hennes kärlekshandlingar och hennes sätt att bara svänga.
Helt plötsligt kommer hon och ger mig en kram och säger att hon älskar mig.
När vi sitter i soffan kan hon smeka min arm, eller min kind och ge mig en slängkyss.
Hon är så full av kärlek!
Ena stunden ligger hon och vrålar på golvet, för att i andra stunden krypa upp i mitt knä och säga, "Åh, mysit."
 
Här om dagen var jag trött på henne!
Japp, så var det. Jag funderade på om det skulle vara giltigt att lägga ut henne på annons på tradera.
Jag satt i soffan och tänkte, "Skitsamma! Gör vad du vill då, unge! Riv huset, jag skiter snart i vilket. Jag orkar inte bråka mer.".
När jag satt där och surade kom Älvan och satte sig hos mig.
Jag la en arm om henne lite automatiskt, men det var inte det hon ville.
Hon satte sig på knä i mitt knä och tittade på mig.
Ibland tittar hon på min näsa, min mun, mina ögonfransar, eller nåt annat i ansiktet, så jag tänkte inte så mycket på det.
Men när jag vände bort blicken tog hon tag i mig, med sina små händer på mina kinder och fångade min blick igen.
Och så satt hon där och och höll i mig och tittade på mig.
Hon såg in i mig. Rakt in i själen.
Hon var så koncentrerad och släppte mig inte med blicken.
Vi satt där och bara såg på varandra och andades.
Inte ett ord utbyttes, men på nåt sätt så kändes det som att hon pratade med mig.
Det var precis som att hon sa till mig, "Mamma, jag är här. Jag vet att jag är busig och jobbig, men glöm inte att jag faktiskt inte alltid är det. Jag, den vanliga glada Älvan är kvar, glöm inte det."
När vi suttit så ett tag gav hon mig en stor kram.
Jag kan inte förklara den känslan.
Det var en sån enorm närvaro att det kändes som att det bara var hon och jag i hela världen. Jag blev så överrumplad! Som om hon var föräldern, som tröstade sitt barn.
Jag blev så rörd.

Hon är bara (snart) två år, men ibland känns hon så mycket äldre.
Både jag och Mclovin tror på själavandring och har alltid sagt att Älvan är en gammal själ.
Hennes sätt att göra saker är ibland så vuxna.
Jag kan inte förklara riktigt...
Det enda jag kan förklara är att dom fina kärleksförklaringarna får mig att glömma alla utbrott och vakna nätter på en halv sekund.