Idag har jag haft en jobbig dag.
När vi lämnat Brallan på dagis gick vi bort till Fogdaröd, för att få motion.
Det var backigt, isigt, kallt, jobbigt och snöigt.
Men jag gillar sånt.
Men jag gillar INTE en arg Älvan.
Redan när vi började gå från bilen började Älvan att gnälla. Gnällandet förvandlades till gråt och hysteriska utbrott. I 5 kilometer skrek Älvan hysteriskt!
Till slut blev även jag hysterisk.
Vi var mitt ute i skogen och Älvan tyckte att vi skulle bära henne.
Jomenvisst...
Hon skrek, slängde sig hit och dit och vrålade.
Jag höjde rösten, sänkte rösten, tröstade, försökte avleda, halvsprang, bäddade ner henne, bäddade upp henne igen, osv.
INGENTING funkade!
Till slut, efter ca 3 km, blev jag förbannad och tog hennes napp och sa att hon skulle få tillbaka den om hon slutade skrika.
Det funkade i ca 3 minuter åt gången, sen satte hon igång igen.
När vi kom ut från skogen blev hon tyst igen. Hon såg väl att vi var på väg hem.
Jag antar att hon fick sin vilja igenom då. Hon ville väl inte vara ute.
Hon blev glad och satt och snackade om krokodiler.
När vi kom till bilen var jag helt slut... I huvudet.
Besviken på mig själv, för att jag inte lyckades lösa problemet utan att bli arg.
Ledsen för att jag kände mig dum och otillräcklig.
Och ännu hemskare kände jag mig när jag tog av Älvans vantar och upptäckte att hennes händer var stelfrusna!
Vafan?! Ska vintervantar inte ens klara 1 minusgrad???
Fy fan, vad dåligt!
Stackars Älvan! Vi åkte hem och mös i soffan och jag ångrade genast att jag tappat tålamodet.
Usch... Tänk om man hade varit felfri, som vissa andra mammor verkar vara. Vad skönt det skulle ha varit.

Resten av dagen var jättekonstig.
Vi fick tackade ja till Älvans dagisplats och hennes inskolning ska börja i slutet av februari.
Jag bara grät och grät...
Varför?
För att jag vill ha mina barn hos mig!
Men samtidigt hade det inte varit fel att få lite ensamtid med Bille. Han ska ju börja i augusti och det underlättar hans inskolning sen, om han får vara med under Älvans inskolning nu. Och Älvan vill ju vara med på dagis, när Brallan ska dit.
Det blir säkert bra, men jag tycker att det är jobbigt att släppa mina barn ifrån mig.
Dom är ju hela min värld.

Även husproblemen hänger över oss och gör oss deppiga.

Just nu är det mycket...
Jag är lite ledsen över olika saker.
Men alla problem kommer samtidigt. Visst är det så?

Usch, valde jag rätt? Ska Älvan redan börja?
Fan nu gråter jag nästan igen.
Åh! Hur tramsig får man vara?
Det handlar om 15 timmar i veckan...
Ja, jag valde rätt. Så är det...
Nu ska jag hålla mig till mitt beslut!

Det blir nog en tidig kväll ikväll.
Allt är så rörigt.