Det kan vara så, att vi har den finaste kärleken som finns.
Jag vet att jag alltid har McLovin vid min sida och det är jag så tacksam för.
Vi har gått igenom mycket... Och ändå står vi starkare än någonsin.
Vi har vuxit upp tillsammans. Vi var ju bara små när vi träffades. :)
18 år var jag och trodde att jag visste allt. Mitt vis eller inget vis.
Vi var så olika att det var skrämmande, men det var det som gjorde att vi passade så bra. Inte i början, då var det mest kaos. Men det tog tid för kontrasterna att smälta ihop.
Jag tonade ner mig och McLovin tuffade till sig. Vi skulle ju även växa upp och bli vuxna. Och i tonåren är 1 år som 5 år. Man ändras så mycket, så fort. Och när man får barn kan man lägga till 5 år till!
Nu, 6 år(eller 31 år, om man räknar tonår- och barn-tillägg) senare, har vi vuxit upp och vuxit ihop. Och vi fortsätter att växa.
Vi är ett sånt där läskigt par nu, som tittar på varandra och vet exakt vad den andra tänker. Och avslutar varandras meningar.
McLovin är min bäste vän, min make, min älskare, och en underbar pappa till mina barn. Det är han jag delar allt med. Det finns ingenting om mig han inte vet. Allt gott och allt ont.
Och jag vet att jag har honom vid min sida, vad som än händer.
Jag hoppas att han vet att han har mig med...
För evigt, precis som vi lovade varandra, den 21 juni 2008.

Men även om jag vet allt det, kan det vara skönt att höra det, innan man ska sova.

"Älska mig alltid som jag är."
"Jag älskar dig alltid som du är. Okej?"
"Ja."
"Sov gott, gumman."
...
"Jag älskar dig med som du är."
"Vad bra."
"Fast du är helt perfekt."