Har precis hängt tvätt och som vanligt går hjärnan på högvarv då.
Stod och tänkte på mitt samtal med Emelie. Vi är båda lite trötta på att föräldrar försvarar dåligt beteende hos barn. Alltid finns det nån "bra" anledning till varför barnet slog nån annan, eller sa något elakt.
Bille slog på en häst, som Tyra(Emelies dotter) satt på och jag såg inte riktigt vad som hände, så jag frågade, "Han slog inte på Tyra, va?"
"Nä. Han skulle slå på hästen, men Tyra böjde sig fram och kom i vägen."
"Okej. Han har nämligen blivit lite elak. Drar tjejerna i håret och skrattar när dom börjar gråta osv."
Emelie, med glimten i ögat, svarade klokt,
"Han är ju pojke, Sofia! Då får man ju göra sånt."
"Haha. Ja just det ja!"
Visst är det löjligt att skylla sånt på könet?! Jag hör sånt ofta!
Jag tänker inte låta Bille härja loss, bara för att han har en snopp. Vad är det för trams?
Och inte bara det...
Vad händer med barnen över lag nu för tiden?
Dom svär, kallar varandra för hora, fitta och annat nedvärderande. Slår lärare och mobbar varandra som aldrig förr.
Var finns föräldrarna?! VAR?!
Är vi tillbaka på fri uppfostran?
Funkar det, tycker ni?
Jag tror inte att man gör sina barn en tjänst genom att låta dom få som dom vill alltid. Hur blir det om några år, när det är dags att jobba i grupp och samverka med andra människor?
Barn är BARN. Dom måste lära sig vad som är rätt och fel och då är det ganska relevant att ha någon som lär dom det.
Jag tror att många föräldrar är trötta på fighterna som uppkommer och kanske bara låter det va. Eller överlåter uppfostran till dagis.
Och ja! Det är skittråkigt och jobbigt med alla fighter, men det får man ta. Det är vårt ansvar, som föräldrar.
Det känns som att det enda jag gör om dagarna är att förklara för barnen att man får vara snälla mot varandra. Man kan inte slåss för att nån annan tog leksaken, man får PRATA med varandra om det, inte skrika och slåss. Man får vänta på sin tur och man får respektera varandra.
Men jag gör det med glädje(haha, där ljög jag lite. Inte alltid med glädje!), för jag ser på barnen(speciellt Brallan) att dom "lär vidare". Istället för att slå Bille, när han drar henne i håret, tar hon bort hans hand och säger att man inte får göra så.
Mina barn är långt ifrån änglar, men det begär jag inte att dom ska vara heller. Det enda jag begär är att dom ska försöka behandla varandra med respekt och kärlek.

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget. Mest skriva av mig, tror jag.
Som vanligt blev det långt och rörigt, men det är svårt att sätta ord på tankarna.

Jag menar inte att jag är en superförälder, lååååångt ifrån. Och jag säger inte heller att föräldrar som gör på andra vis är dåliga. Jag menar bara att barnen behöver oss! Och även om det är skittråkigt att bråka är det ibland ett nödvändigt ont.