Jag valde att inte göra det...
I morse kom jag inrusandes på dagis och mötte ett helt gäng ungar, med reflexvästar på.
Märkligt, tyckte jag, om dom nu bara skulle vara i trädgården.
Självklart skulle dom ju inte vara i trädgården! Dom skulle ut i skogen på picknick.
Då frågade den där fröken, som jag alltid känt inte gillar mig, om Älvan hade sin fikaryggsäck med sig.
Det hade hon ju inte, bara en banan.
Jag visste ju inte, jag hade ju kollat, men missat, osv.
Det fick gå bra ändå, sa fröken som inte gillar mig, och jag fick säga hejdå till Älvan, som gick ut.
När jag sen satt i bilen, på väg till CG, kände jag hur skammen kom krypandes och gråten var nära.
ALLA andra mammor visste, utom jag.
Varför ska Älvan behöva lida i skogen, med en tråkig banan, medan dom andra barnen får stora, fina bakverk, som deras mammor gjort?
Varför kan jag inte nångång veta nånting?
Jag har så svårt för att göra fel.
Jag vill att det blir rätt och jag vill vara bra. Speciellt på att vara mamma.
Men sen tänkte jag, NEJ! SLUTA NU!
Skit samma! Nästa gång ska jag veta och då ska Älvan ha en stor jävla prinsesstårta med sig och fröken, som inte gillar mig, kommer att sätta en guldstjärna på min jacka och applådera.

Jag gillar mitt nya antistresstänk.
Jag höll humöret uppe och nu är dumtänket borta.

Taaaadaaaaa!