Hönan blev inte ett dugg bättre över natten, trots olika behandlingar. 

Hon kunde knappt gå idag...

Vi förklarade för barnen att det var dags för hönan att gå vidare och dom tog det rätt bra. Dom sa hejdå till henne, sen tog vi ut henne.

Så nu är det gjort...

Hönan är avlivad.

Det  var första gången jag var med om en hönsavlivning.

Vi virade in hennes kropp i ett örngott(huvudet stack ut), satte henne på marken framför en hög popcorn(som hon smaskade på).

Maken slog med träpåk(för att bedöva, så hon blev medvetslös), räckte över hönan till mig(som greps av panik och tvekade 35 gånger). Jag höll henne till sist och blundade så hårt jag kunde, han högg av huvudet, jag sprang iväg och grät...

Kroppen la vi ut i skogen, åt rovdjuren.

Känns som att jag aldrig kommer att fixa detta!...

Tänk sen, när vi får tuppar som ska slaktas... Jag kommer ju aldrig ens att kunna tillaga dom, även om jag inte varit med vid slakten!

Det var ju tanken med egna höns...

Välmående djur, som ger ägg och kött.

Eventuella tuppar blir avlivade hemma och slipper stress och dålig behandling.

Men nu var det ju ingen anonym tupp...

Det var min gamla höna, som så snällt värpt ägg åt oss och kluckat och gosat.

Usch...

Förhoppningsvis blir det lättare.

Vi vet iaf att det var rätt beslut, för hon led verkligen. 

Ett stort tack till min käre man, som gjorde grovjobbet, när jag själv inte klarade av det!

Vila i frid, lilla hönapöna. <3