Har haft 3 väldigt roliga nätter, med härliga människor. :)

Har nog inte skrattat så mycket på länge och det var välkommet. 

Speciellt efter all irritation jag haft över människor.

Hur orkar man lägga sig i andras liv? 

Måste man ifrågasätta hur/vad andra gör?

Är det VERKLIGEN livsnödvändigt?

Jag blir tokig!

Kanske är det för att jag själv skiter fullständigt i hur andra lever sina liv, hur deras förhållande fungerar, vad dom lagar för kvällsmat till sina barn, osv...

Jag tycker inte att det är min ensak.

Och så borde(önsketänkande) andra oxå resonera.

Vem har rätten att bestämma och tycka en massa om hur jag lever?

Det är jag och min familj. Inte någon annan.

Jag liksom förlorar tron på folk...

Skenheligt är det.

Vem fan springer runt som en solstråle och gör allting rätt alltid? 

Inte jag iaf...

Ibland tror jag att jag är den enda som vägrar hålla uppe nån jäkla fasad.

Jag tycker att det är synd.

Synd att folk stänger in sina känslor på "känslobanken", skyddar barn från diskussioner, mm.

Det enda som händer är, att barnen växer upp i tron om att livet är en dans på rosor...

Vilken besvikelse dom har framför sig i så fall.

Och bankvalvet rostar, ramlar sönder och en massa obearbetade känslor kommer fram.

Nej tack!

Jag tror att jag förblir som jag är. ;)