Vi kom inte fram till så mycket mer än att han gärna undviker ögonkontakt, är lite "svårnådd" och har svårt med talet.

Psykologen ville att vi skulle testa lite olika metoder, för att se om det är så att han helt enkelt inte vill ha kontakt, för att det helt enkelt inte är kul, eller om det ligger nåt mer bakom det.

Vi ska försöka få honom att tycka att ögonkontakt är något roligt och inte alls jobbigt.

Om ca 1,5 månad ska vi dit igen och om han inte "reagerat" på metoden skickas han vidare på utredning för autism.

Vi ska även börja använda oss av TAKK(enkla tecken när vi pratar), vilket vi redan har börjat med lite omedvetet.

Vi kämpar på med vår "hemläxa" och så får vi se hur det ser ut i februari...

Det känns lite jobbigt, faktiskt.

Jag känner mig skyldig för att han har svårigheter. 

För om han inte har en diagnos beror det ju på nåt annat.

Tänker hela tiden att det kanske är mitt fel; Kanske har jag varit för sträng, för slapp, inte sett honom, gjort fel på nåt vis...

Tänk så har jag försvårat hans liv omedvetet..?

Mycket tankar i detta huvud.