Jag tänker mycket...
Alldeles för mycket på alldeles för mycket.
Min hjärna går konstant på högvarv, även när jag sover.
När jag sover drömmer jag vilda drömmar, om vilda saker. Jag lever ut mina fantasier i den parallella världen.
Jag skriker, skrattar, studsar rundor i sängen och vaknar sedan och tänker lite mer.
Jag älskar att lära mig nya saker, så att min hjärna kan få ännu mer att tänka på. Jag vill samla kunskap och lära ut till andra.
Och jag vill frossa i ord, tryckta på vita sidor, medan mina öron suger åt sig meningar, bildade av andra människor.
Jag är en person som vet hur alla känslor känns och hur dom ska hanteras.

Min man är tvärt om.
Han tänker gärna så lite som möjligt.
Han vill inte drömma och han vill inte läsa. Han vet inte hur alla känslor känns och vet inte heller hur man hanterar dom.
Men han vet hur man tar det lugnt.
Han vet hur man sitter ner i soffan, utan att tänka på vad som ska göras i morgon.
Han vet hur man somnar på beställning och han vet att minsta lilla känsla kanske inte är livsviktig alltid.
Han vet hur man kopplar bort och kopplar av.

Vi var fel för varandra redan från början, men det var nog det som blev så rätt.
Vi var så olika att vi tvingades att lära oss av varandra. Vi lärde oss att det fanns andra sätt att se på saker.
Vi hade oddsen emot oss. Många sa att det aldrig skulle hålla, men en sak vi har gemensamt är att vi båda är envisa som synden.
Vi skulle klara det. Det skulle vara vi. Och vi skulle leva lyckliga i resten av våra liv.

Än så länge har vi klarat oss bra.
Lycka är något som kommer och går, men jag tror på oss.
Jag tror att det som alla sa var dödsdömt, var egentligen bara ett renoveringsobjekt.
Och vi var inte rädda för att jobba.