Barnfria
Vi är fria!
Vi bröt oss loss från, dom hårt sittande, föräldrabojorna igår.
Ack, så behövligt!
Men oj, så bedrövligt!
Jag och McLovin bestämde oss för att ta en tur i Köpenhamn.
Lantisar i Köpenhamn är ingen god idé, kan jag säga.
Det började bra, med museum och shopping, sen gick det utför...
Sofistikerade som vi är, ville vi välja Köpenhamns finaste restaurang att äta på. Pizza Hut.
Vilken, jag är helt säker på, inte finns längre!
Vi gick och gick och "det var nog bara runt hörnet".
Helst plötsligt var vi vilse.
När vi hade gått typ 5 mil, utan någon Pizza Hut i sikte, hittade vi till slut tillbaka till vår utgångspunkt.
Och när vi väl inte var vilse längre, slängde vi oss in på nån ospeciell restaurang och åt buffé. För efter flera timmars vandring blir man hungrig.
Men vi gick inte bara fel.
Jag såg även helt fel ut.
En sexig böld hade letat sig in i mitt ögonbryn och prydde mitt anlete.
Sjukt fult och jag kunde inte sluta peta på den.
Vi var även efterblivna nog att inte fatta NÅGONTING.
Så fort nån sa nåt till oss tittade vi panikartat på varandra och jag började skratta.
Det innebar att folk pratade engelska med oss.
Men inte ens engelska fixade kommunikationsproblemen.
Min halvdövhet hjälpte även till att stjälpa för oss.
När McLovin skulle betala frågade servitören, "Killers?"
"Yes, killers", svarade McLovin i lugn ton tillbaka.
Jag började skratta igen och fattade inte varför vi skulle vara mördare och varför man ens frågar det på en restaurang.
(Jag kan se det framför mig nu, genom servitörens ögon;
Jag står där, skrattar hysteriskt och smeker min ögonböld.)
När vi kom ut från restaurangen sa McLovin att servitören hade frågat, "together?", inte "killers?" Och att jag nog behövde kolla mina öron.
Hahahaha!
Jösses!
Allt blev helt galet, men jag har inte haft roligare på väldigt länge.
Som vi skrattade!
Åt alla andra, åt oss själva, åt ingenting.
När vi kom hem på kvällen kröp vi ner i sängen, med lite godis, och slocknade efter nån timme.
McLovin sover fortfarande, den lille griseknoen.
Jag tackar mamma och Peter, för barnpassning.
Ni är guld värda!
Och självklart tackar jag även min man, som efter 7 år fortfarande får mig att känna mig som en nykär 18-åring.
Kärlek till er.
Kommentarer
Trackback
