Inte bara, naturligtvis, men Vildes olika beteenden har eskalerat och hela livet går i 190 från det att vi vaknar tills vi somnar.

Sonen vår är så otroligt intensiv och utåtagerande att jag även tjatat till mig några akuta tider på BUP. 

I fredags var vi hos en läkare, som berättade att det nu bara saknas ett moment för att Vilde ska kunna få sin diagnos, som vi misstänker är autism/adhd. 

Det känns skönt att vi snart är "färdiga" och kan bli skickade till habiliteringen, där vi kan få konkret hjälp.

Dock finns ju även en sorg i det hela.

Det är ju ingenting som går över.

Och idag rann bägaren över för både mig och Dick.

Vi pratade om att vi inte kommer kunna ha en morgon då vi bara kan ligga och dra oss, medans barnen leker. 

Vilde behöver ständig uppsyn och tyvärr verkar inte det behovet minska, tvärt om. Det händer flera olyckor(sparkar, slag, glasskärvor, osv) varje dag och jag önskar att jag kunde klona mig.

Jag grät lite över hur trött jag är och hur uttömd jag känner mig. Och min älskade man tröstade och sa att vi fixar det.

Ibland behöver man bara kräka ur sig tillsammans, för att sen fylla på med lite kramar istället.

Nu är iaf tårarna torkade och vi är på väg till Daggstorpssjön för att prova fiskelyckan. 

Igår var vi oxå och fiskade och jag fångade 5 träd och 5000 otrevliga kommentarer av min man. Haha! 

Wish me luck!