Ni har så fel!

Lägg ner telefonerna, stäng av tvn och lyssna på vad era yrpannor säger. 

Jag kan nästan garantera ett gott skratt.

Att prata med mina ungar är som att prata med psykiskt instabila människor med massa vanföreställningar, som dessutom är på kanelen.

Dom säger helt galna saker, skrattar maniskt, för att sen gråta hysteriskt pga nån hittepå-sak som nån TRODDE att nån sa. Helt plötsligt blir nån hungrig och då leder samtalet nästan alltid till bajs...

Ni anar inte hur snabbt ett samtal om ostmackor kan växla till ett samtal om gubbpungar med bajskorvar på.

Helt sjukt!

Idag låg jag och tjejerna i soffan och jäste efter middagen.

Dom började så smått att snacka om mina förlossningar och om hur barn blev till.

Samtalet eskalerade hur snabbt som helst.

Det var en orkan av osammanhängande meningar, om hur snoppar stoppas in i snippor och hur man kissar ut bebisen, för att sedan bajsa på den.

Dom skrek av skratt och triggade igång varandra till att övertoppa varandras historier. 

Dom gafflade om hur Lilja blev född i toaletten och vid det laget flög det kiss-och-bajs-ord i hela rummet. 

Alva var övertygad om att hon blev utskjuten rakt ner i golvet och hade jag inte haft hennes födelse på film hade jag nog tänkt samma tanke.

Jisses!

Jag fick inte en syl i vädret... Jag bara låg där, helt paralyserad av skräckblandad förtjusning och skrattade.

Efter över en timmes yrande fick jag stoppa galenskaperna, för att få dom i säng.

"Men det är ju så roligt att prata med dig, mamma!", skrattskrek Lilja.

Jag antar att hon menade att det var kul att jag lyssnade, för mina ord fick liksom inte plats i rummet.

Haha!