Igår ringde avdelningschefen för Bup och sa att vi nu var tvungna att byta tid till Vildes utredning IGEN.

Vi skulle egentligen dit på fredag, men nu flyttade dom fram tiden ännu en gång.

Jag blev så trött och suckade fram; "Jaha. Ja, då får vi väl göra det då."

Hon sa att om jag inte var nöjd kunde jag ju vända mig till patientnämnden. 

"Jovisst", sa jag. "Jag vet redan allt det, men det känns ju inte så lönt."

Sen fick jag frågan; "Kan jag skriva in här att du accepterar den nya tiden då?"

Jag höll på att avlida i telefonen... Accepterar? 

Sen la vi på och jag ville bara lägga mig ner på golvet och gråta.

För snart en månad sen fick vi vår första tid till Vilde inbokad, men inte en enda gång har vi fått komma till!

Vi väntar, dagis väntar... Denna jävla väntan!

Jag måste nu ta ledigt från jobbet för att gå på det inplanerade besöket, men vet inte ens om det kommer att bli av denna gången heller. Man vågar ju inte hoppas!

Åååååh!

Man känner sig så maktlös och betydelselös när dom bara ändrar runt allt, som om vår tid och planering inte är viktig. Den spelar liksom ingen roll.

Så känns det iaf...