Pyssel
Dagen har varit rätt slö...
Vinterstädat uterummet är väl det enda "jobbiga" jag gjort idag.
Annars har det mest varit lugnt.
Efter maten tände vi ljus, kröp upp i soffan och drack te.
Lite smyckepill blev det med.
Mina hönsbebisar ger mig nämligen inte bara ägg och sällskap. Nu, när dom ruggar, får jag fina fjädrar att använda med.
Duktiga pippisar! :)
Det var det.
En "tråkig" söndag. :)
Sleden
Här siddor jao å siddor!
Med en liten gnagarkvinna på axeln, som väntar på att bita av min halspulsåder...
Man vet ju aldrig med kvinnor.
Började dagen med att betala räkningar och bara det gör ju att man vill gå ut i skogen och hänga sig.
Men jag vet inte var regnkläderna är, så jag blir nog i soffan och kollar på tv istället.
Blir nog bäst så.
Igår karvade vi ut en läskig pumpa, jag, barnen och hönsen.
Barnen var arbetsledare, jag var den hårt arbetande myran och hönsen agerade soptunnor.
Det kallar jag teamwork!
Och vilket underbart pumpamonster det blev!
Idag blir det nog bara att ta det lugnt, vilket brukar betyda att vi gör allt annat än det.
Vi får se! :)
Barnfria
Vi är fria!Vi bröt oss loss från, dom hårt sittande, föräldrabojorna igår.
Ack, så behövligt!
Men oj, så bedrövligt!
Jag och McLovin bestämde oss för att ta en tur i Köpenhamn.
Lantisar i Köpenhamn är ingen god idé, kan jag säga.
Det började bra, med museum och shopping, sen gick det utför...
Sofistikerade som vi är, ville vi välja Köpenhamns finaste restaurang att äta på. Pizza Hut.
Vilken, jag är helt säker på, inte finns längre!
Vi gick och gick och "det var nog bara runt hörnet".
Helst plötsligt var vi vilse.
När vi hade gått typ 5 mil, utan någon Pizza Hut i sikte, hittade vi till slut tillbaka till vår utgångspunkt.
Och när vi väl inte var vilse längre, slängde vi oss in på nån ospeciell restaurang och åt buffé. För efter flera timmars vandring blir man hungrig.
Men vi gick inte bara fel.
Jag såg även helt fel ut.
En sexig böld hade letat sig in i mitt ögonbryn och prydde mitt anlete.
Sjukt fult och jag kunde inte sluta peta på den.
Vi var även efterblivna nog att inte fatta NÅGONTING.
Så fort nån sa nåt till oss tittade vi panikartat på varandra och jag började skratta.
Det innebar att folk pratade engelska med oss.
Men inte ens engelska fixade kommunikationsproblemen.
Min halvdövhet hjälpte även till att stjälpa för oss.
När McLovin skulle betala frågade servitören, "Killers?"
"Yes, killers", svarade McLovin i lugn ton tillbaka.
Jag började skratta igen och fattade inte varför vi skulle vara mördare och varför man ens frågar det på en restaurang.
(Jag kan se det framför mig nu, genom servitörens ögon;
Jag står där, skrattar hysteriskt och smeker min ögonböld.)
När vi kom ut från restaurangen sa McLovin att servitören hade frågat, "together?", inte "killers?" Och att jag nog behövde kolla mina öron.
Hahahaha!
Jösses!
Allt blev helt galet, men jag har inte haft roligare på väldigt länge.
Som vi skrattade!
Åt alla andra, åt oss själva, åt ingenting.
När vi kom hem på kvällen kröp vi ner i sängen, med lite godis, och slocknade efter nån timme.
McLovin sover fortfarande, den lille griseknoen.
Jag tackar mamma och Peter, för barnpassning.
Ni är guld värda!
Och självklart tackar jag även min man, som efter 7 år fortfarande får mig att känna mig som en nykär 18-åring.
Kärlek till er.
Jobb-byte
Idag är jag hemma, pga av feber, halsont, huvudvärk, svullet öga, osvosv... Inget särskillt. Liknar Terry Evans bara.
Men igår jobbade jag och jag hade så kul med en av "mina damer".
Jag förklarade för henne att jag, dagen innan, skulle köra och köpa en toasits, men råkade istället impulsköpa en kanin och en råtta.
Jag höll på att kissa på mig av skratt, när hon svarade; Du måste ju träffa en psykiatriker, Sofia! Det är ju nåt fel på dig! Det var ju inte ens i närheten av vad du skulle ha!
Hahaha! Älskade (h)ärliga damer! <3
Jag är väldigt sur över att vara sjuk idag, för imorn är nämligen min sista dag på jobbet och jag vill ju helst hinna träffa alla brukare och kollegor innan jag flyttar vidare.
Usch, ni fattar inte hur kluven jag är!
Hemvården väster har varit min arbetsplats i 6 år och jag har haft äran att ha fantastiska arbetskamrater och brukare.
Jag kommer sakna vissa av hela mitt hjärta.
Jag blir helt tårögd när vissa brukare säger, med kärlek i rösten, att jag är elak som sviker dom. Men att dom önskar mig välgång på nya jobbet.
Att dom hoppas att jag kommer trivas, men att dom hoppas att vi ses igen.
"Min dam" sa att hon skulle ringa min nya chef och berätta hur dålig och dum jag var, så att jag inte skulle få nåt annat jobb. För då skulle jag bli tvungen att stanna kvar.
Ååååååh!
Hur mycket jag än vill sluta så vill jag ändå inte det!
Jag har bölat till och från hela dagen.
Men jag känner ändå att det är dags för mig att byta jobb. Man känner sånt på sig, även om man trivs med det man gör just nu.
Det finns så mycket fördelar med det nya jobbet.
Och bara det att DOM ringde MIG och frågade om jag ville ha en tjänst(som inte ens var utannonserad) kändes som ett tecken. Så jag tar chansen och provar.
Men det värker ändå lite i hjärtat.
Tack för den här tiden, älskade Team 1!
Vi ses imorn.
Söndag är en vilodag?
Igår var jag bakis, så det sprutade ur öronen på mig.
Mia och jag gjorde nämligen Höör osäkert i fredags.
Och vin gjorde mig full av huvudvärk dagen efter.
Men jag hade varit smart nog att beställa biobiljetter och erbjudit mig att vara barnvakt, så jag kunde ju vara bakis i lugn och ro... Eller?
Haha! Kaos!
Hässleholm blev staden.
Flygplan blev filmen.
Jag försökte smygsova i biosalongen, men då var genast snooze-polisen där och petade på mig, med förklaringen; Har vi betalt för att se en film ska du inte sitta och sova!
Men att vår ena dotter och hennes kusin slumrade gjorde tydligen inget.
Åh, barn fattar inte hur bra dom har det!
Hur som helst... Idag är det söndag och jag tyckte att vi kunde ha en liten trädgårdsdag. Röja lite i trädgården, städa uterummet, osv. Men McLovin påminde mig att vi har 2 kalas att gå på.
Tur att nån har huvudet med sig!
Nu ska jag försöka få liv i mig själv, för Älvan tyckte tydligen att det var dags att vakna nu.
Therese skrev förresten en kommentar om att jag var full av energi.
Jag kan avslöja att den energin är allt annat än naturlig. Den kommer in i min kropp via energidryck och kaffe. ;)
Pussinuss.
Haha! Jag älskar det!
Diagnos
Som dom flesta av er vet, fick jag en utmattningsdepression förra vintern. Efter det inträffade det en massa hemskheter i mitt liv och sen
dess har jag haft psykologkontakt, för att komma på fötter igen.Under samtalen med min psykolog har vi gått igenom hela mig, min uppväxt och mitt känsloregister.
Nu börjar det bli dags att säga adjö till våra samtal, för att jag är "frisk".
Normal, tydligen.
Ingen diagnos och inga konstigheter.
Detta har nog varit det svåraste för mig att inse...
Att jag är "normal"(vad det nu innebär).
Inte sjuk.
För sen jag var liten har jag fått höra att det är "fel på mig".
Jag har för mycket känslor och för nära till dom.
Och det är fel.
Iaf i vårt samhälle.
Iaf enligt andra.
Jag måste ju ha Borderline, ADHD, DAMP, mm...
Det är jobbigt för andra, att behöva ta itu med känslor som andra känner.
Det är fel att känna för mycket.
Det är lättare att ignorera och dölja.
Jag var helt övertygad om att jag skulle få en hel pappersbunt med diagnoser nedskrivna, för att jag alltid vägrat dölja vad jag känner.
Men tänka sig, jag fick inte ens ett ord.
Jag är inte sjuk/dum/dålig/hemsk/jobbig. Jag är mig själv och alla dom där andra beskrivningarna, som andra beskrivit mig med, är bara en reflektion av dom själva.
En reflektion av hur andra personer ser på sina egna känslor.
Det jag vill få fram i det här inlägget, är att folk är så snabba att döma varandra.
Så fort någon gör något, som inte faller någon annan i smaken, är det FEL.
"Du gör inte som vi och det är fel!"
Det gör mig så ledsen och orolig.
Ledsen för att alla människor är lika mycket värda och man borde få en chans att få leva lycklig, även om man inte gör som alla andra.
Orolig för att mina barn ska växa upp i en värld full av fördomar, som kanske gör att även dom känner sig "onormala" och ensamma.
Det är redan snack om att Billeboll har nån diagnos.
Han pratar inte direkt, går absolut inte på nån potta och är "sen" i utvecklingen.
Spelar det stor roll om han kan bajsa på toaletten eller inte, när han är 2,5?
Spelar det stor roll hur många ord han kan?
Är det inte bättre att han får utvecklas i sin egen takt och få den hjälp han behöver, istället för att skynda, skynda och stressa honom?
Kan inte alla bara lägga ner pekpinnarna och leva i harmoni?
Eller är det som min psykolog säger?
Att jag har en drömbild av hur verkligheten BORDE vara, men aldrig kommer att bli?
Jag hoppas på det första. ;)
Kärlek till er!
P.S
Ingen aning varför vissa stycken i texten har större storlek.
TGIF
Fredag idag, gott folk!
Jag är ledig och har pillat lite med hönshuset. Flyttat kycklingburen in i det stora utrymmet och städat bort bajs och dylikt.
Vet ni förresten att jag, i 3 dagar i rad, har avmaskat 8 hönor och 1 tupp?!
The old fashion way, med ett stadigt grepp om dom goa vingarna, spruta in i näbben och en massa flaxande.
Jag är inte poppis i hönshuset för tillfället!
Inte ens det nya värphuset gottgjorde tvångsmatningen.
Jaja, jag har lite ost i kylen, som jag ska försöka muta dom med.
Men om vi går över till något viktigare nu... Mig.
Jag fick hem mina nya nördbrillor igår, så idag känner jag min RIKTIGT smart!
Och ganska snygg. ;)
Värpehus!
Jag har byggt färdigt och målat hönornas nya värpreden.
Så tjusigt det blev!
Nu kommer det nog ploppa ut en massa ägg. ;)
It's been a while...
Vaknade i morse och såg att jag fått en kommentar här, om att mina inlägg saknades! :)
Ärligt talat, har jag haft röven full av allt möjligt annat. Det har hänt så mycket i mitt liv just nu, att bloggandet har fått flyttats åt sidan.
Men nu har lusten kommit tillbaka lite, så jag ska försöka skärpa mig.
Ni kan få en liten detta-har-hänt-sen-sist, till att börja med. ;)
- Jag har fått nytt jobb, som jag börjar på i november.
- Jag har blivit hönsmamma på riktigt. 8 hönor, 1 tupp och 6 kycklingar har flyttat hem till oss.
- Jag håller på att utbilda mig i healing.
- Jag försöker övertala McLovin att några får och en anka skulle passa bra på vår tomt. Väääääldigt tidskrävande!
- Jag och Brallan har fyllt år och har blivit stora tjejer nu.
- Billeboll är som en jättestor studsboll. Slår sönder fönsterrutor, "tappar" glas(och annat som lätt går sönder) in i väggen och "råkar" dra sina systrar i håret 25 000 ggr om dagen.
-Alva hoppade i soffan, ramlade och fick en hjärnskakning.
Ja, det var väl det mest väsentliga.
Lite bilder bjuder jag oxå på. :)
Tattoo
Min nya tatuering är på plats!
Den står för att ta kontroll över sig själv och sitt eget liv, positivt tänkande, läkande, evighet och oändlig kärlek.
Jag älskar den!
Skoj!
Jag tror minsann att jag har hittat en ny hobby! :)
Tomte.
Kolla vad kreativa Sofia lyckades åstadkomma idag.
En tomte(enligt Brallan)... En jäkligt läskig tomte såfall.
Jag och McLovin provade på lite andlig målning idag. Satt i trädgården och lät kreativiteten flöda och bara målade.
Sjukt coolt! :)
Man vet liksom inte vad man ska måla, eller vad det ska bli. Det bara blir vad det blir.
Tankar
Jag tänker mycket...
Alldeles för mycket på alldeles för mycket.
Min hjärna går konstant på högvarv, även när jag sover.
När jag sover drömmer jag vilda drömmar, om vilda saker. Jag lever ut mina fantasier i den parallella världen.
Jag skriker, skrattar, studsar rundor i sängen och vaknar sedan och tänker lite mer.
Jag älskar att lära mig nya saker, så att min hjärna kan få ännu mer att tänka på. Jag vill samla kunskap och lära ut till andra.
Och jag vill frossa i ord, tryckta på vita sidor, medan mina öron suger åt sig meningar, bildade av andra människor.
Jag är en person som vet hur alla känslor känns och hur dom ska hanteras.
Min man är tvärt om.
Han tänker gärna så lite som möjligt.
Han vill inte drömma och han vill inte läsa. Han vet inte hur alla känslor känns och vet inte heller hur man hanterar dom.
Men han vet hur man tar det lugnt.
Han vet hur man sitter ner i soffan, utan att tänka på vad som ska göras i morgon.
Han vet hur man somnar på beställning och han vet att minsta lilla känsla kanske inte är livsviktig alltid.
Han vet hur man kopplar bort och kopplar av.
Vi var fel för varandra redan från början, men det var nog det som blev så rätt.
Vi var så olika att vi tvingades att lära oss av varandra. Vi lärde oss att det fanns andra sätt att se på saker.
Vi hade oddsen emot oss. Många sa att det aldrig skulle hålla, men en sak vi har gemensamt är att vi båda är envisa som synden.
Vi skulle klara det. Det skulle vara vi. Och vi skulle leva lyckliga i resten av våra liv.
Än så länge har vi klarat oss bra.
Lycka är något som kommer och går, men jag tror på oss.
Jag tror att det som alla sa var dödsdömt, var egentligen bara ett renoveringsobjekt.
Och vi var inte rädda för att jobba.
Back tooooo slavery.
Idag är sista semesterdagen...
Jag har inte bloggat så mycket under semestern, för jag har varit upptagen med att ha jätteroligt.
Vi har åkt på utflykter och annat skoj.
Jag bjuder på bilder från våra favoritäventyr. :)
Ivö.
Järavallen.
Jag önskar att denna semestern aldrig ska ta slut!
Slappe
Efter en dag i Fulltofta ligger vi nyduschade i sängen och kollar på Dumma Mej och äter snacks. :)
Älskade familj
Nere...
Åh, jag kom inte in på högskolan! :(
Tydligen är det ganska högt tryck i år, för att komma in på förskollärarptogrammet.
Jag fick reservplats 264 på mitt förstahandsval, så det känns ju rätt kört.
Fan!
Jag som hade räknat med att komma in...
:(
Klart och färdigt!
Nu är vi äntligen färdiga med huset för denna sommaren...
Vi har målat om fasaden och uterummet och putsen och trappan och bodarna och fönsterbrädorna osv.
Fint blev det!
Jag firade det färdiga arbetet med att göra 2 skyltar till vår mysiga stuga. :)
Jag är så nöjd!
Och inte bara det. Igår drog Emelie med mig till Erikshjälpen och där hittade jag ett vitt vitrinskåp, som jag letat efter länge.
Vilket flyt!
Shoppa.
Då åker jag snart iväg med syrran och shoppar lite...
Inte mycket som passar i garderoben just nu. ;)
Här siddor jao å siddor!
Ja. Här sitter jag i all min prakt, ute i trädgården med kaffe och ungar.
Solen skiner och poolen lockar med sin kyla.
Poetiskt, va?
McLovin jobbar och jag saknar honom.
Åh, min älskade man!
Jag skulle helst vilja krympa honom och ha honom i min ficka alltid, så jag slapp vara ifrån honom.
Fast det kanske var en överdrift...
Det är bra att sakna ibland.
Men men...
Nu ska jag ägna mig åt småttingarna. Ge dom vätska osv...
T.o.m Lilo tycker att det är varmt ute idag, för hon har flytt in i buskarna.
Ha en skön dag!
