Idag gled vår bil mot djurparken.
Det var jag, Terese, Viktoria och våra 7 barn.
I 3,5 timmar gick vi där och degade.
Så mysigt!

Här kommer bilder.

Brallan, Kevin och Filip kollar in renarna.

Terese chillar i solen.

Viktoria lika så.

Akrobaten är i farten.

Vi-som-åker-i-vagnen-träff.

Lite cage fighting.

Brallan och Filip gungade på sälarna innan vi åkte hem.


Det var den dagen! :)

Igår försökte jag byta till mig sex...
Med en baguette.
Alltså som bytesvara, inte att jag försökte övertala den att ha sex med mig.

Vi hade inga kondomer hemma.
Och eftersom vi inte vill ha några "olyckor", tog vi det säkra före det osäkra och ehm... Gjorde annat.
Men jag ville verkligen ha mer.
Jag började tigga, som vilken fattiglapp som helst:
"Snääääälla!"
"Nej!"
"Men bara lite..?"
"Nej, jag vill inte att du ska bli gravid."
"Men det blir jag inte. Bara doppa toppen lite."
"Haha, nej!"
"Jo... Du får en baguette!"

Om det lyckades eller inte håller jag för mig själv. ;)

Idag har det blivit lite pyssel.

1 mössa till Älvan.

1 mössa till Brallan

Och baguetter till djurparksutflykten imorn.

Idag köpte vi(Mclovin' och jag) ett regnställ till mig, i för tidig födelsedagspresent.
Jag behöver ju ett nu till hösten...
Alla föräldrar(och barn, för den delen) skulle behöva ett bra regnställ.

Här är mitt! :)


Tjusigt, va?

Vilken morgon vi har haft!
Dagis har sagt åt mig att Brallan är liten för sin ålder.
Hon har ju gått hemma med mig och fått hjälp med allt, så hon är inte lika utvecklad i sitt sätt att klara sig själv.
Så nu har jag fått i uppgift att inte hjälpa henne med allt.
Men det tar emot.
I morse var det så jobbigt!
Hon skrek och grät och hade sig, för hon ville INTE ta på sig sina kläder.
Hon skrek: "Du måste hjälpa mig, mamma!"
Jag vek inte en tum...
Jag sa tusen gånger: "Nu kör jag utan dig, ifall du inte klär på dig."
Och hon blev hysterisk och jag höjde rösten osv, osv...
Kaos, helt enkelt.

Jag vet att det inte är Brallans fel att det blir bråk.
Hon är extremt envis och har ett jäkla humör, men det är jag som måste hitta ett sätt att bemöta henne på.
Det är upp till mig att försöka hitta vägar som funkar för oss, även om det känns som jag redan provat allt.

När vi senare åkte till BVC tog jag upp det med Ingrid(vår sköterska).
Att det är jobbigt att vara så hård mot Brallan, när hon uppenbarligen tycker att det är jobbigt själv.
Jag sa att dagis säger en sak, men mammahjärtat säger en annan sak.
Jag vill ju inte bråka hela tiden med min fina dotter.
Jag kan tänka mig att mötas på halva vägen, att vi gör det tillsammans.
Jag vet ju att hon kan själv.
Och går allt lite smidigare på mornarna om jag hjälper henne, så varför inte?

Det är ju nåt som inte är bra just nu, för varje natt kommer hon in och lägger sig, tätt intill mig, på min arm och säger till mig att hålla henne. Och så ligger vi och kramas hårt hela natten.
Hon har även börjat bajsa på sig ibland.
Det kanske är lite för mycket som förväntas av henne helt plötsligt och så slår det bakut istället...

Ingrid tyckte att jag skulle lyssna på mitt hjärta istället för på dagis.
Hon, som har varit med från det Brallan föddes, tycker inte på nåt vis att hon är efter och behöver stressas till att klara allt själv.
Dagisbarn lär ju sig mycket av varandra på dagis.
Och eftersom Brallan aldrig gått på dagis är det inte så konstigt att hon inte kan allt, som dom andra dagisbarnen kan.

Men jag har en ny idé, som kanske kan vara kul för Brallan...
Brallan tycker om att hjälpa mig med olika saker.
Så jag tänkte att man kunde börja morgonen med att hon får hjälpa mig att ta på mig mina strumpor, eller byxor, eller nåt annat plagg.
Utan stress och skrik.
Bara på skoj.
För hon tycker att det är så kul att känna sig som mammas duktiga flicka.
På så vis kanske hon även vill ta på sina egna kläder efter att hon hjälpt mig.
För det är en himla stor skillnad på att hjälpa någon annan med strumporna, än att själv få hjälp med sina strumpor.
Det blir mer positivt att hjälpa någon annan. Att få känna sig duktig.

Nu är det inte säkert att det fungerar, men det kan vara värt att testa!
För jag vill inte tvinga henne och stressa henne och det tänker jag inte göra heller.

Min fina flicka...
Som jag älskar dig!

Igår började Brallan på handboll.
Hon älskade det!
Jag amnälde mig även som "tränare" till laget, för jag tyckte oxå att det verkade roligt. :)
Här kommer lite (dåliga) bilder.

Kutar med bollen.

Sen vila lite hos Adrians och Elias pappa, Andreas.


Idag hämtade jag Brallan på dagis och tog med henne på en mamma-Brallan-fika.
Alldeles själva.
Så mysigt. :)
Sen kollade vi lite i affärer.
Jag är ute efter stövlar och regnkläder, till mig själv, så vi kan gå på djurparken i alla väder.

Nu ska vi ev. köra till ÖB och kolla stövlar där, för alla jag hittar är för smala i foten.
Jag har alldeles för höga och breda fötter för alla tjusiga smalisstövlar.

Älvan och Bille ville oxå vara med på bild idag! :)

Idag stack jag till djurparken med barnen.
Ingen jag frågade kunde hänga med, så vi åkte själv.
Men det var ganska skönt faktiskt!
Vi slapp ta hänsyn till andra och kunde gå i vår takt.
Eller rättare sagt, vi kunde gå i Brallans takt.
Brallans takt betyder att hon springer hela rundan, medan jag halvjoggar bakom med vagnen.
Vädret var underbart och ungarna gillade det.

Efter djurparksbesöket åkte vi till affären och handlade.
Brallan, som hade spurtat sig genom djurparken, var helt slut.
När vi kom till kassan kastade hon sig på golvet och skrek efter en napp.
Jag satte mig på huk framför henne, kramade henne och sa:
"Jag förstår att du är trött. Men vi är snart färdiga här och då ska vi åka hem, så du kan få sova."
Hon fortsatte att skrika och gråta och hulka och ha sig...
Och jag lät henne göra allt det.
Alla stirrade på mig, som om jag var världens sämsta mamma.
Men det skiter jag i. För jag vet att jag är en bra mamma.
Vad ska man göra?
Det hjälper inte att skälla. Tänk om någon skulle skälla ut dig om du var jätteledsen.
Det var liksom inget trots, utan hon var verkligen så fruktansvärt trött och ledsen.
Och jag kan inte hindra henne från att ha känslor.
Jag drog in om-du-är-duktig-i-affären-så-kan-du-få-en-godisbit-godisbiten, eftersom hon faktiskt inte var duktig i affären.
Dock fick hon en banan när hon slutade skrika.
Usch... Det är inte lätt att vara liten.
Hela världen rasar när tröttheten kommer över en och ingen fattar att man måste ha en napp NU.
Helst igår!
Nu ligger hon utslagen på soffan.
Dom andra småfisarna sover, dom med.
Så för en gångs skull kan jag laga mat, utan att ha 3 ungar som drar i mig från alla håll och kanter.
I ugnen står laxpastagratäng.

Fast nu vaknade Bille.
Haha, bara för att jag skrev så!

Tjo!

Jag var tvungen att göra en ändring.
Jag har alltid så tråkiga och neutrala kläder, så då måste sjalarna jag gör bryta av lite.
Hellre för mycket detaljer än för lite. :)

Här är uppdateringen.

Man ser inte det så bra på bilden, eftersom det är mycket mörkare nu, men spetsen är alltså kvar och sticker ut under det nya bandet.
Fast det syns knappt på bilden.

Jag köpte tyg och spets och sånt idag, till mitt projekt. :)

Här är ett av projekten...



En sjal!
Jag hade tänkt börja sy sjalar.

Söt va?

Jomenalltså, såhär var det...
Vi skulle till djurparken idag.
Men när jag hade flugit omkring i hela huset med diverse barn, bytt bajsblöjor(alla ska ju självklart bajsa 25 gånger när vi ska iväg), brett bullar, svept mitt kaffe och tagit fram Billes bilstol, då... Då börjar det ösregna.
Jahapp...
Det blev till att ställa in.
Jag har inga regnkläder, inga regntåliga skor och inget ordentligt regnskydd till syskonvagnen.
Jag kom även på att jag inte ens har en vanlig jacka!
Det känns inte bra på nåt vis.
T.o.m uteliggare har jackor.

Så idag blir det en vända till tygbutiken istället.
Inte för att jag ska köpa tyg och sy egna regnkläder, utan bara för att det är kul att titta. Jag ska nämligen försöka mig på ett nytt projekt. ;)
Jag ska dumpa av Älvan och Brallan hemma hos mormor under tiden, annars finns nog en risk att jag får betala några tusenlappar, för alla tyger som "skulle förvandlas till kojor" inne i butiken.
Men Billeman får ta och hänga med mamma.
Honom litar jag på!

Men inte luktar han gott idag, Billepillen...
Han har nämligen fått reservmaten(några barnmatsburkar med sjötunga, som Emelie var snäll och gav oss) från skafferiet.
Inget fel på den maten alls, men den luktar fruktansvärt!
Så nu luktar Bille som en dålig dag i min punani.
Isch...
Jag dör lite, varje gång han rapar.
Men ikväll ska alla ungar bada, hade jag tänkt, så förhoppningsvis luktar han lavendel lite senare.

Men nu ska jag dammtorka.
(håller tummarna för att ingen unge vaknar under tiden)

Tjo!

Jag bjuder på en bild på mina slappisar.

Det är nåt speciellt med att dra upp tröjan och lufta naveln. Jag håller med!

Recept på dinkelbullarna kommer här:

Detta behöver du:
1 paket jäst(50 gram).
6-7 dl vetemjöl.
6 dl dinkelmjöl, fullkorn.
0,5 dl olivolja.
2 msk ljus sirap.
5 dl fingervarmt vatten.
1,5 tsk salt.
Flingsalt.
Linfrön.

Gör såhär:
1. Smula ner jästen i en bunke och häll över lite av vattnet. Rör om till allt jäst lösts upp. Häll sedan över resten av vattnet.
2. Tillsätt olja, sirap och salt.
3. Blanda ner 12 dl av mjölet i vattenblandningen. Spara 1 dl vetemjöl till utbakningen.
Blanda till en jämn och fin smet. (Vispa gärna med hjälp av en elvisp, som har bakpinnar.)
4. Låt jäsa i ca 30 min.
5. Ta ut degen ur bunken och knåda in den sista dl vetemjöl.
6. Dela degen i 2 halvor och gör till 2 längder.
Dela längderna i 12 delar var och gör bullar av dom. Lägg bullarna på en plåt, med bakplåtspapper.
7. Låt bullarna jäsa i ca 45 min.
8. Pensla med kallt vatten och strö över linfrön och flingsalt.
9. Grädda i ugnen på 250 grader i ca 10 min.
10: Ta ut och ÄT!


Du kan givetvis byta ut mot annat mjöl och ha andra frön, eller ost på bullarna.
Men detta är mitt recept iaf.

Igår gjorde jag ett halsband, till mig själv för omväxlings skull.

I ringen står det:
"I will defend. I will fight."

I hjärtat står det: "D&S"

På ringen hänger det 3 tags, med barnens namn.

Halsbandet är väldigt personligt, då texten betyder väldigt mycket för mig.
När vi gifte oss gick jag nämligen fram till prästen och McLovin',
till låten "All for love".
Och där sjunger dom just, "I will defend, I will fight".

Och det kommer jag att göra hela livet, för både mitt äktenskap och mina barn.

Jag är så arg!
Så satans jävla arg!

Just nu pågår ett blodbad i mitt underliv och varje gång det gör det, förvandlas folk runt omkring mig till idioter.
Ingen vet någonting och alla har helt plötsligt glömt hur man sköter sitt jobb.
Som t.ex igår...
Jag fick ett inkassokrav på en räkning, som jag inte ens skulle betala!
Den gällde barnomsorg för hela augusti månad, när Brallan inte ens hade satt sin fot på dagis!
Jag fick den i slutet av augusti och ringde då kommunen.
Dom sa: "Betala inte den, vi skickar en ny."
Och nu kommer ett inkassokrav på samma jävla räkning!
Med en extraavgift på 160 spänn.
WHAT?!
Jag har suttit i telefon hela morgonen och "diskuterat".
Självklart får jag ju inte svar idag på hur vi ska göra, för hon som har hand om friskolorna är inte där idag.
Så vi får se "hur vi ska lösa det"  senare i veckan.
Vad är där ens att lösa?
Jag ska ju inte betala den.
Klödderövar!
Hade varit spännande om jag glömde bort hur jag skulle sköta mitt jobb...
"Va? Skulle du ha insulin? Jag vet inte hur man gör, du får nog dö idag istället. Känns det okej för dig?"

Idiotvärld!
Jag hatar att ha mens!
När McLovin' kom hem igår, stod jag i hallen, iklädd endast ett för litet linne, med håret spretandes åt alla håll och ett litet snöre hängandes mellan benen och väntade på chokladet jag hade beställt.
McLovin' såg lite skrämd ut, när han klev över tröskeln och frågade: "Vad är det?"
Jag svarade helt pundigt: "Inget! Köpte du det?"
Det hade han såklart gjort, för han ville inte sova i bilen inatt...

Åh, jag är så arg på hela världen!
Såna här dagar saknar jag boxningen...

Men men...
Som jag sa till McLovin' igår:
"Varje dag, som jag inte ställer mig mitt på gatan och börjar skjuta runt omkring mig, med ett hagelgevär, är en bra dag."

Idag fyllde min stora, fina bebis 3 år!
Vi har haft en fullspäckad dag...
Brallan hade ju fått pengar som hon kunde handla leksaker/annat kul för.

Först fick hon presenter av oss.
1 halsband, 1 armband, 1 ring och 1 par gymnastikskor(som hon ska ha på handbollen).
Sen åkte vi till Bojjan och åt köpefrukost och efter det vidare till Kubix(leksaksaffär).
Vi letade efter ett kök, som Brallan ville ha, men dom hade inget kök där.
Men tjejerna fick välja vars en grej i affären, innan vi åkte vidare.
Brallan valde en överfuuuuul häst och Älvan valde en hemsk Hello Kitty-nalle...
Jag är lite allergisk mot Hello Kitty.
Vi satte oss i bilen igen och brummade iväg mot Lund.
Vi stannade på Nova och gick in på Skopunkten.
Där fyllde vi på Brallans skoförråd.
Det blev 2 par vinterstövlar och 1 par rosa höststövlar.
Efter skoshoppingen gick vi in på BR och där hittade vi...
KÖKET!
Efter en snabbisfika på Mackedonkan körde vi till Media Markt, för att handla en dvdspelare till barnens lekrum. Sen körde vi hem.
Brallan skulle ju till handbollen...
Men tyvärr hade klockan blivit för mycket, så hon missade faktiskt första gången för denna terminen.
Lite tråkigt, men vi kände att vi inte ville stressa på shoppingen.
Det var ju liksom hennes födelsedag och det kommer ju fler måndagar.
Fyller år gör man ju bara 1 gång per år.
När vi kom hem igen byggde vi ihop köket, så barnen kunde leka lite.
Sen blev det en massa gnäll innan läggdags.
Alla var trötta och ingen ville borsta tänderna och Brallan skulle sova i sin sommarklänning, osv.

Men en bra dag, måste jag säga att det var. Trots lite kvällstråkigheter.
Barnen har haft kul och Brallan blev glad för sina presenter!

Köket!

Skorna.

Brallan, med sin läskiga häst.

Älvan, med ett gäng nallar, inkl. hennes nya gisslan, Kitty.


Grattis, min fina tjej!
Och tack, mina fina barn, för att ni förgyller mitt liv med er kärlek!
Jag älskar er så att det gör ont!

Brallan älskar tåg, så det blir tågtårta imorn, på hennes kalas.

Här är den:
(Saknas dock en vagn. Den glömdes kvar i kylen under fotosessionen)



Blev inte alls som jag tänkt mig!
MMFen blev kladdig, så sugarpaste fick oxå användas.
Och eftersom tårtorna är spacklade med grädde, så smälter det lite.
Men även om den nu ser helt geggig ut imorn så blir den förhoppningsvis god!

Idag har jag skickat iväg ett mail, till chefen på Lunds Kvinnoklinik.

I mailet stod det såhär:

Hej!
Jag heter Sofia Vernersson.
Jag vill beskriva min upplevelse hos er.
Jag är arg, ledsen och besviken.

Den 18:e april 2011 åkte jag in på Specialistmödravården, för att prata med en läkare om igångsättning.
Jag förklarade att jag var rädd för att föda ut bebisen, p.g.a storleken och att jag ville ha en tid samma vecka för igångsättning.
Läkaren ringde några samtal, sen kom hon in i rummet igen och sa att jag kunde gå raka vägen ner till förlossningen, för där var ingen som födde just då.
Inne på förlossningen undersöktes jag och fick hormongel på min livmodertapp.
6 timmar senare undersöktes jag igen, men ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag började få mensvärk och det var dags att sova...
Sov inte så bra.
Morgonen efter, vid 6-tiden, undersöktes jag igen...
Ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag fick värkar ganska direkt och dom kom oregelbundet och var jättejobbiga.
Innan den första värken var slut började den andra, sen kunde det dröja 4-5 minuter till nästa. Eller bara 2 minuter.
Jag hade till slut så ont att jag låg på larmklockan och bad om lustgas.
Men jag fick ingen.
Dom ville först undersöka mig och gjorde klart för mig att jag inte var deras prio 1, så jag fick vänta snällt.
Och om jag, efter undersökningen, inte var öppen si och så många cm skulle jag INTE få nån lustgas heller.
När dom väl hade tid att undersöka mig sa jag att jag ville ha lustgas i några sekunder under undersökningen, eftersom jag var så öm i underlivet och hade jätteont.
Hon ville inte ge mig nån lustgas, men hon gick motvilligt med på det till slut.
Jag sa oxå att jag inte ville att eleven skulle känna, eftersom jag hade så ont och då blev hon sur och sa att det faktiskt var viktigt att hennes elev fick känna.
"Detta är ju faktiskt ett utbildningssjukhus!"
Jag sa att jag verkligen inte ville, för att det gjorde så ont, så jag tyckte att det räckte med en gång.
Då sa hon nåt i stil med:
"Jaja, denna gången slipper du. Men sen får du ställa upp."
Hon undersökte mig jättehårdhänt och jag fick så ont att jag skrek rakt ut i luften och skrek att hon skulle sluta.
Då drog hon ut fingrarna och sa att ingenting hade hänt denna gången heller.
Jag kände mig så utlämnad. Som en försökskanin som dom kunde göra lite hur som helst med.
Neka mig smärtlindring och tvinga mig att ställa upp på undersökningar, TROTS att man har rätt att neka en elev.
Jag skulle få åka hem istället och invänta att förlossningen startade av sig själv.
Jag blev jätteledsen och rädd och sa att jag inte ville vänta med att föda tills bebisen vägde 5 kilo.
Då sa hon att det skulle säkert gå jättebra, för jag är så lång.
Sen sa hon och många andra inne på förlossningen, "Försöker du säga att du vill ha ett snitt eller? Du vill väl din bebis bästa?"
Hur kan man ens säga så? Försöka att ge nån dåligt samvete för att man är rädd?
INTE en enda människa lyssnade på mig.
Jag sa till dom att det är ingen som tar hänsyn till min förlossningsrädsla och kommer bara med dumma kommentarer om att allt kommer att gå såååå bra.
Det var ju jag som skulle föda ut bebisen, inte alla andra.
Det var mitt tredje barn, så det var inte så att jag ville ha snitt för att jag var rädd för att föda.
Jag ville inte föda en så stor bebis, så att det skulle bli komplikationer.
Jag hade ju hoppat på att igångsättningen skulle lyckas då, så att jag kunde få min vaginala förlossning.
Men jag ville inte vänta längre än så, för bebisen var ju redan stor.
Jag fick till slut prata med en läkare och vi kom fram till att hon skulle ringa mig senare under dagen, för att göra upp en plan, om hur vi skulle gå vidare.
Så jag packade ihop alla saker igen och åkte hem.

På eftermiddagen ringde läkaren mig och gav mig en tid för kejsarsnitt, den 27:e april.
Jag var så tacksam för att någon äntligen hade lyssnat på mig!

Den dagen, den 27:e april, kom det ut en pojke som vägde 5198 gram och var 56 cm lång.
Det var 3 dagar innan BF och det var inte ens en antydan till att förlossningen skulle sätta igång av sig själv.
Hur länge hade ni tänkt låta mig vänta om jag inte "tjatat mig till" ett snitt?
Är det bebisens bästa?
Att vänta tills den är så stor så att ev. sugklocka eller akut snitt behövs för att få ut den?
Jag hade problem att få ut min dotter, som bara vägde 4415 gram.
Jag vill inte ens tänka på hur det hade gått med en så pass mycket större bebis.
Jag tycker inte att det är rätt att inte lyssna på en kvinna som ska föda och avfärda allt som förlossningsrädsla.
Jag kände ju att han var stor.
Och man såg det på mig.
Folk trodde ju att där var 2 i magen.

Jag är inte ute efter att lämna ut någon, men jag vill uppmärksamma dig på hur ert bemötande i Lund är.
Det är inte första gången jag har blivit illa behandlad på kvinnokliniken i Lund.
När jag väntade min första dotter, 2008, åkte jag in p.g.a en liten blödning i v. 13.
Då sa läkaren, när jag kom in i rummet, "Nu ska vi göra ul och se om din bebis är död".
När hon sen såg att bebisen levde sa hon snäsigt, "Jag ser inte att du har haft en blödning. Du hittade säkert bara på för att få ett ul."

En kurs i patientkontakt och empati kanske skulle vara något för er personal?
Jag är själv undersköterska och vet hur viktigt det är för en patient att känna sig delaktig i sin vård och få ett positivt bemötande.

Jag hoppas att ni tar denna kritiken till er, så att fler kvinnor slipper samma bemötande som jag fick.

Ha en bra dag!
Mvh.
Sofia.

P.S
För att göra detta mail mindre negativt, vill jag gärna lyfta fram personalen, som hade hand om mig, på avd. 44.
Jättefina och underbara människor!

Jag försökte mig på att göra en ängel av själva änglapinglan/harmonibollen/bolan.
Det är ju ett gravidsmycke, som avger lugnande ljud åt bebisen i magen.

Såhär blev resultatet:

Själva kroppen är bolan, den som plingar.

Gullig, tycker jag. :)

I morse var jag och hälsade på fina Sarah.
Det var riktigt kul!
Jag var där förra veckan med, men då var hon inte lika pigg och glad som idag.
Jättekul att se att det går uppåt!
Hon skämtade och hade sig. :)
Vi snackade lite, sen masserade jag hennes fötter och ben.
Just det, hon fick naglarna filade med.
Krävande kvinna, det där. ;)
Men jättetrevligt var det iaf och jag ville knappt åka därifrån.
Men jag var tvungen att hämta Brallan på dagis.

Sarah, du är så fin och rolig och du gör mig så glad!
Tack för idag, vännen!

När jag kommit hem till Höör igen gick allting utför...
Allt som kunde gå fel gick fel och ett tag kände jag för att fly landet.
Usch, hemska eftermiddag!
Tur att jag hade haft en underbar förmiddag, annars kanske jag faktiskt hade flytt landet, på riktigt.

Nu ska jag slänga mig i soffan och göra så lite som möjligt.
Just det, jag ska ju ringa Virre!

Tjo!

En läsare undrade hur jag gör byxor till mina barn.

Här kommer beskrivning!

Ta ett par byxor, vik dom dubbelt och lägg på ett papper, med benen mot långsidan.
Rita av "baksidan" av byxorna, på pappret, med ca 3 cm sömsmån.

Jag ritar sen resten av benet på frihand, direkt på tyget, men vill man kan man tejpa ihop 2 papper och rita ut hela benet på papper.
Lägg tyget du ska använda dubbelt, med rätsidorna mot varandra.
Lägg på mönstret(pappret) på tyget, med "framsidan" mot den dubbla kanten.
Rita av mönstrets "baksida".



Klipp ut.
Gör sen en exakt lika dan.
Sy sedan ihop benen från skrevet ner mot fötterna.

Vik rätt byxbenen och nåla ihop mittsömmen.
Börja sätta ihop sömmarna i skrevet, så att dom kommer i en rak linje.

Sy ihop.
Eftersom jag gjorde ett par björnbyxor, satte jag även fast en liten svans, i sömmen vid rumpan.

Nu är själva byxorna klara. Bara att sätta dit muddar.
Sätt muddarna på byxbenens rätsida och sy en söm runt, samtidigt som du har mudden sträckt.

Vik sedan ner muddarna.

Gör samma sak med mudden i midjan.

FÄRDIGT!


Tänk på att: 
- Tyget ska vara elastisk från sida till sida, inte uppifrån och ner.
- Gör inte byxorna för korta. Gör dom hellre längre, så att du kan korta dom senare. Man kan prova byxorna innan muddarna är fastsydda, så att man har ett hum om hur långa byxorna ska vara.
- Muddarna ska ALLTID vara dubbelvikta och ihopsydda, med sömmen på insidan av mudden.
- Det är mycket lättare att sy i fleece och bomullstyg, än sånthär hårigt, jobbigt tyg.

Hoppas ni får nytta av min beskrivning!

Vilken kväll det var igår!
Jag och 6 barn, Sarahs 3 och mina 3.
Först käkade vi fläskpannkaka, som Jimmie hade gjort, sen var det dags för städning.
Ja, jag är nog världens tråkigaste barnvakt...
Säger att man måste städa sina rum, innan det blir TV och popcorn.
Men jag tvingade ingen, jag gav dom bara en välmöjlighet...
Jag sa att dom inte behövde städa rummen och att vi kunde sitta i soffan hela kvällen och prata istället.
Då städade dom sina rum ganska fort. :)
Hahaha.
Mina hjälpte ju såklart oxå till, för dom var ju oxå delaktiga i stöket.
Efter städningen kom vi fram till att vi var såååå duktiga...
Bäst i världen faktiskt!
Och barnen var så stolta. :)
Då blev det film... Spirit.
Alla barn gosade ner sig i soffan med vars en popcornskål.
Lite godisbjörnar blev det med.
När klockan närmade sig 8 kom McLovin' och hämtade våra barn, så att jag kunde koncentrera sig på Sarahs barns nattningar.
När alla tänder var borstade och alla hade krupit ner under sina täcken tog det inte lång tid innan dom somnade.
Tröttisarna. :)
Då diskade jag undan det sista och la mig under en filt i soffan och kollade på film.

Det var min lördagkväll!
Full med mys och bus.
:)

Igår blev det langos till middag, för mig och barnen.
McLovin' jobbade.


Det är så tråkigt att han nästan aldrig slutar tidigare än 19.
Man kan aldrig äta middag tillsammans.
Men idag har vi iaf kunnat äta lunch, för han börjar inte förrän kl. 15.
Fisksoppa blev det idag och ungarna älskade den!
Den blev faktiskt väldigt god!
Jag är nog ganska bra på att göra soppor, om jag får säga det själv.

Här är receptet på min fisksoppa:

Ingredienser:

1-1,5 liter vatten.
4 morötter.
5 stora potatisar.
800-1000 gram torskfilé. (Lax, eller annan fisk, går lika bra)
Röd currypasta.
2 pkt fiskbuljong.
Fisksås på flaska.
Salt.
Peppar.
Ev. någon mer krydda. Jag använde fisk- och skaldjurskrydda och limekrydda.
1 paket matlagningsgrädde 7%.

Koka upp vattnet med buljongen.
Skala och dela morötter och potatis i medelstora bitar.
Tärna även fisken.(Spelar ingen roll hur stora bitar, för den "smulas" ändå sönder under kokningen)
Häll i morötter och fisk i vattnen och koka det i ca 10 min.
Häll sedan i potatisen.
Krydda med ca 2 tsk röd currypasta, salt, peppar och ev. nån annan god krydda.
Häll i några tsk fisksås.
När potatisen är mjuk och fisken genomkokt(vilket den brukar bli innan potatisen blivit mjuk) är soppan nästan färdig.
Häll då i matlagningsgrädden och rör om.
Färdigt!
(Vill man kan man hälla i lite saft från en lime.)



Nä, nu får jag väl sätta igång och pilla lite här hemma.
Älvan och Brallan sover middag, så jag tänkte tvätta golven.

Ha en fin dag, kära läsare!

Kärlek är när man hittar någon som man älskar, trots personens fel och brister.

McLovin'.
Jag.

Jag älskar dig, ditt lilla miffo.
Jag är verkligen ett miffo.
Ja, det är du.
Jag älskar dig med...
Vad bra.
..Trots att du inte är ett miffo.

Här är jag och mitt icke-miffo, på vår bröllopsdag, för lite mer än 3 år sedan.
(Brallan ligger i min mage, det är därför jag ser ut som Barbamamma.)



K Ä R L E K

För några dagar sen fick jag hem ringar i stainless steel.
Nu har jag provat stansa 3 av dom(eftersom 2 blev bajs).
Jättesvårt att stansa dom!
Dom är verkligen stenhårda!
Men till slut fick jag ett nåtsånär bra resultat, iaf som duger åt mig själv.
Det som är så underbart är att jag kan duscha med ringen osv.
Bra kvalitét!

Jag har tidigare haft en gammal bit bänkskiva i trä, som underlag.
Men igår gick jag in i en järaffär och hittade en järnplatta, som jag fyndade för 10:-
på internet kan man köpa flackjärn, som är i stort sett samma sak, för 200-300:-.
Lite dyrt, tycker jag.
Speciellt när man kan leta upp nåt lika bra, fast billigare, i en järnaffär.
Så nu är det lättare att stansa! :)


Här kommer bilder.

Idag är jag en sjukis...
Förkyld och kroppen lyder inte hjärnan.
Men hjärnan är ändå helt grötig, så den är nog inte direkt nåt att lita på ändå.

Vi har pantat idag.
Det finns nog ingen större lodis-varning än så.
Iaf inte när vi pantar.
Vi har alltid så sjukt mycket att panta, eftersom vi inte tycker att det är så superkul att göra det.
För att riktigt visa hur lodisaktiga vi var ska jag försöka måla upp en bild av det hela.

Vi kommer till City Gross.
Jag är helt svullen i huvudet, snorig och lika rödögd som en pundarmorsa.
Dagen i ära har jag på mig fleecemjukisbyxor.
McLovin' är det väl inget direkt fel på, förutom att han är orakad.
Bille sitter i bilstolen. Självklart byxlös, för att se så fattig ut som möjligt.
Älvan, som oxå är förkyld, har torkat snor i hela huvudet och mat på kläderna.
Vi lastar ut 5(!) sopsäckar med pantflaskor/burkar ur bilen och kånkar iväg till pantrummet.
Där sätter McLovin' sig på golvet och börjar mata Bille.
Typ som, Åh-vi-har-äntligen-hittat-nånstan-att-bo.
Jag sätter fart och börjar panta.
Och eftersom jag är så extremt snabb på att göra saker, så ryker det nästan om pantmaskinen.
Vilket får det att se ut som om jag gör det här varje dag.
My day time job.
Det får säkert folk att undra vad trashmorsan jobbar med på kvällen.
En tant ger mig några flaskor, som hon "bjuder på", för att riktigt förvärra vår lodiskänsla.
När vi pantat färdigt och fått ut 4 lappar(eftersom vi inte är smarta nog att samla allt på en lapp) inser vi att vi inte hinner handla innan vi ska hämta Brallan, så vi sätter oss i bilen och hämtar henne på dagis.
Hon är så skitig så det ser ut som om hon bott ute i en vecka.
Vi åker tillbaka till affären för att handla...
Med vår dotter, som ser ut som om hon har rullat i bajs.
När vi ska betala märker jag att jag har tappat ena kvittot!
Jag hade ett kvitto med 315:-, ett med 1,80:-, ett med 70:- och ett med 25:-.
Vilket tror ni att jag har tappat?
Gissade ni på 315:- så gissade ni fel.
Det var det med "bara" 70:-.
Men ändå!...

Det var ju mina knarkpengar.