Mors dag idag!
Jag fick sovmorgon och fina presenter. :)
1 chokladask, 1 lottpaket och en underbar bild på barnen, som McLovin' knåpat ihop. Jag fixade även ett armband till mig själv i present.

Låter bilderna tala för sig själva.

Mina 3 hjärtan!

Mitt armband. En ängel för varje bebisälskling.

Bille i bärsjalen!


Fika! Älvan kan aldrig motstå frestelsen att stoppa mat i näsan.



Brallan var ju oxå tvungen att testa, när hon märkte att syrran fick uppmärksamhet.


UNDERBART!

Jag har hittat en fantastisk låt, av Melissa Horn.



Jag känner så väl igen mig i texten.
Jag kände exakt så för några år sedan, när jag hade en idiotpojkvän, som satte på allt som rörde sig(behövde nog inte ens röra sig, när jag tänker efter).
Han var min första pojkvän och jag var så otroligt kär.
Ni vet sådär tonårskär, så man tror att man inte kan fortsätta andas när det tar slut.
Hur som helst, så var han en idiot.
Han var otrogen mot mig(bland annat) och det tog slut.
Tro det eller ej, jag kunde fortsätta andas(efter att jag kastat några glassaker i golvet, som mamma fick sopa upp). 
Vi var tillsammans i 7 månader. Det är en evighet, när man är 17 år!
Men eftersom jag var en dum tonåring fortsatte jag att ha kontakt med honom, efter uppbrottet.
Han fick nya flickvänner, men vi träffades så ofta vi kunde och jag förvandlades till "den andra kvinnan". Jag fattade då att han hade varit otrogen mot mig mer än en gång, under tiden vi varit tillsammans.
Så jag levde mig in i min roll, som den hemliga älskarinnan och trodde att det var nån slags hämnd mot honom.
Smart, va?
Jag fattade dock inte att det var jag som blev utnyttjad.
Jag intalade mig själv att det var så jag ville ha det.
Jag var en knarkare och han var mitt heroin.
Men när jag en dag la ner fotot bredvid sängen, med en bild på hans flickvän, så att hon inte kunde se vad vi gjorde...
Det var nog då jag började fatta att jag inte kunde hålla på så längre.
Det var då jag fattade att jag faktiskt bara sårade henne, genom mina handlingar.
Inte honom.
Det var ju inte alls så att jag hade nån makt över honom på nåt vis.
Jag blev ju bara charmad och lurad.

Iaf så kände jag så då(Så som det står i texten, högre upp)...

Men som tur var skaffade jag mig lite självkänsla och insåg att han inte alls var nåt kap. Och så träffade jag McLovin' och bröt helt med exet.
En gång för alla.

Det bästa jag någonsin gjort!
För det resulterade i ett lyckligt äktenskap och 3 underbara barn.

Vet inte varför jag skrev allt det här.
Ville väl bara dela med mig om hur det kan kännas ibland, när man är ung och dum.
Framförallt dum.
Men jag tror att man lär känna människor mer, när man vet nåt om deras förflutna. Så här har ni en bit av mitt förflutna...
Enjoy.

Jag har tänkt länge på om jag ska göra detta eller inte...
Lägga ut bilder på hur min kropp ser ut efter 3 barn.

Först tänkte jag: "Nä, tänk om McLovin's arbetskamrater ser och bara mobbar honom för hans slappa fru."

Men sen tänkte jag: "Detta är min kropp, som jag stolt har fotograferat när jag burit mina barn i den. Varför skulle jag börja hata den nu, efter allt slit den varit med om? Den har rätt till att se ut lite hur som helst, efter 3 graviditeter väääldigt tätt inpå varandra. Dessutom har barnen varit stora och magen enorm."

Så här kommer den!
Min kropp, 3 veckor efter Vildes födelsedag.
Skinnet hänger och dinglar(mer på vänstra sidan) och bristningarna glöder över hela magen.

Detta är min kropp.
Detta är priset jag har fått betala för mina barn.
Den kommer att krympa lite till och skinnet kommer dra ihop sig en aning mer.
Bristningarna kommer att blekna, men aldrig försvinna.
Det hängiga skinnet kommer aldrig att försvinna av sig själv.
Det krävs en operation för det och om nåt år får jag se hur jag ställer mig inför det.
Men fram tills dess ska jag älska min kropp, precis som den är.
Mina barn är värda varenda bristning!

Min mage ser inte ut som den en gång gjort.
Men man får koncentrera sig på andra kroppsdelar istället...
För visst har jag en ganska söt rumpa?  :)

Idag har Vilde varit på sin andra behandling, hos kiropraktorn.
Han hade ju 3 låsningar sist, varav en stor i bäckenet.
2 stycken av dom hade hållt sig borta sen sist, men den i nacken hade hoppat tillbaka.
Kiropraktorn tryckte ut den igen och nu hoppas vi på att den inte kommer tillbaka.

Just nu ligger killarna och Älvan och sover middag.
Brallan leker med sitt Duplo, som vi köpte på vägen hem idag.
Och jag har organiserat leksaker och fixat en myshörna, under Brallans våningssäng.

Tuffingarna nannar.

 
Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen, men jag har inte haft nån tid/lust.
Har hänt en del kul sen sist, men det kommer i ett annat inlägg.

Tjo!

2 nätter har gått, sen vi var hos kiropraktorn med Vilde.
Och i 2 nätter har vi fått sova.
Han har bara vaknat när han varit hungrig, sen ätit och somnat om.
Jag vågar inte säga för mycket, för då jinxar jag väl det, men det verkar som om det funkade.
Han har bajsat ordentligt, äter mer och verkar mindre spänd i kroppen.
Helt fantastiskt!

Igår var vi hos mamma och grillade.
Det var himla trevligt.
Så trevligt att Brallan ville dit idag med.
Dom skulle ner till tivolit i Höör och åka karuseller.

Jag bjuder på lite bilder från igår!

Natten var heeemsk!
Bebisgrodan skrek i över 3 timmar och inget hjälpte!
Det tär på oss alla i familjen, kan jag säga.

Så idag har vi varit hos kiropraktorn, med Vilde.
Han hittade 3 låsningar, som kan förklara Vildes kolikproblem.
Han hade 1 låsning vid tinningbenet, 1 i nacken och en stor låsning i bäckenet.
Det ena benet var kortare än det andra p.g.a det, men kiropraktorn fixade till det.
Det var så häftigt, för när han var färdig med allt vridande och klämmande försvann Vildes rynka över näsan och han såg helt harmonisk ut.
Sen somnade han och sover fortfarande.
Kiropraktorn sa att det var vanligt för kejsarsnittsbarn att få låsningar och att det inte var så konstigt heller med tanke på Vildes storlek, när han föddes.
Han hade ju inte så mycket plats i magen, direkt.

Hoppas nu att det blir bättre.
Vi ska dit igen nästa vecka och så fortsätter vi tills Vilde inte har ont längre.

För er som vill kolla in vad det är vi sysslar med, kan ni gå in på hemsidan här:
Ystad Kiropraktik.

Fortsättning följer...

Vi blev fotade på BB, samma dag som vi skulle åka hem.
Vi var nämligen med i en forskning, om att komma på en ny metod för att viktskatta stora barn i magen.
Barnmorskan, som höll i forskningen, ville ha lite bilder på Vilde och mig, till sin bok.
Gärna lite nakenbilder...
Så här kommer dom.



Mammagrisen trivs vid boppekuddarna.

Idag trotsade vi regnmolnen och åkte till djurparken.
Modigt, tycker jag, eftersom vi inte har nåt regnskydd till vagnen, som passar.
Det var visst nån uppvisning där dag.
En hund som red på en häst och så gjorde dom lite konster, hästen och hunden.
Vi fick även gå in och mysa med kaninerna.
Och tänka sig, vi hann hem igen precis innan det började ösa ner.
Ibland har man tur.

Uppvisningen.

Spansk skritt, med hund på ryggen.

Vinkar till publiken.

Ett busigt lamm, som knöt upp mina skosnören och ville äta upp allt vi hade i vagnen.

På besök hos kaninerna.


Vi tog inte så många bilder idag.
Älvan var trött och satt i vagnen och Vilde lika så.
Därav inga bilder på tröttungarna.

Familjedagar gör mig glad! :)

En annan sak som gör mig glad är att mina ringar passar igen.
När vi gifte oss, för snart 3 år sedan, var jag gravid med Brallan.
Jag svällde upp som en ballong och fick ta av mig ringarna.
Sen blev jag gravid med Älvan kort efteråt och med Vilde bara nån månad efter att Älvan tittat ut.
Så jag har knappt kunnat ha mina ringar på, sen vi gifte oss.

Men NU passar dom igen! :)



Men men...
Det var allt för idag.
Nu ska jag ta tag i mina extremt trotsiga barn.
Dom ska i säng NU! :)

Tjo!

Ja, det där med amning...
Nu står jag inför det där jobbiga beslutet igen.
Fortsätta försöka eller bara ge ersättning?

Vilde har kolik.
Han har jätteont i magen, när han äter.
Han sväljer en massa luft och det är skitsvårt att amma honom.
Han suger några tag, sen skriker han hysteriskt, suger, skriker, suger, skriker.
Det är jättestressande.
Och iom att han sväljer så mycket luft är han "mätt" efter 5 min och då har han inte fått i sig mycket.
Vi rapar honom flera gånger, men det hjälper inte.
Ibland funkar amningen bra och då ligger han och tuttar i 1 timme.
MEN sen direkt efter kan han sluka typ 100 ml ersättning, så antagligen har han inte fått i sig så mycket.
Och sen ibland nöjer han sig med bröstet.
Usch, det är så svårt...
Jag orkar inte hålla igång mjölkproduktionen, med pump, bara för att det går bra ibland.
Jag vill inte ägna all min vakna tid åt att klödda med amning och bröstmjölk.
Jag har ju 2 andra barn med, som behöver sin mamma.
Idag har han bara fått flaska.
Jag har pumpat ut så mycket bröstmjölk jag orkat och blandat det med ersättning. Det har gått bra.
Han har ätit bra idag och inte skrikit så mycket.
Men jag känner mig så jävla kass.
Jag vill ju kunna ge det bästa åt mitt barn.
Jag vill kunna amma honom och se till så att han får i sig det bästa...
Men hur långt ska man gå? Vad är det bästa?
Att han får antikroppar, men inte går upp i vikt så mycket som han ska?
Eller att han inte får antikroppar och går upp och växer som han ska?
Ska jag sitta och bråka med honom dagarna i ända för att jag vill kunna amma, när han lika gärna nöjer sig med flaskan?
Är det inte bättre då att ge honom flaska och sen mysa en massa istället?
För närhet får han så det räcker och blir över.
Han sover mellan oss i vår säng om nätterna och på min, eller McLovin's, mage om dagarna.

Älvan var flaskbarn från dag 5 och hon är inte mer sjuk än någon annan unge.
Brallan delammade jag i 4 månader och hon har ändå ärvt mina eksem.
Så om bröstmjölk nu hjälper mot allt, så borde det ju vara tvärt om.

Egentligen är det absolut inget fel med ersättning, men jag känner mig så kluven.
Jag vill veta att mitt barn får i sig ordentligt med mat och jag vill inte att han ska ha ont och vara stressad vid måltiderna. Flaska är lättare för honom, för det kommer ett jämnt flöde och han sväljer inte lika mycket luft.
Men samtidigt är detta min sista chans att få amma.
Vilde är vårt sista(planerade) barn och jag kommer(förmodligen) inte att få chansen att amma fler barn.
Men han har svårare för amningen. Det kommer ett ojämnt flöde och han sväljer mycket luft och får ont och blir arg. Sen blir han arg för att det inte kommer lika mycket mjölk, efter ett tag. Och då skriker han för det istället.

What to do, what to do..?

Jag känner mig så jävla misslyckad och lat för att jag funderar på att "ta den enkla vägen" och ge flaska.
Men just nu känns det som att det är bäst för alla.
Det blir ju inte bättre av att det råder värsta amningshysterin i Sverige.
Man blir ju helt skuldbelagd för att man inte orkar amma 24/7.

Aaaahhh... Behövde bara skriva av mig.
Funkar det inte att amma inatt heller, så skiter jag nog i det.
Vi behöver alla lugn och ro och kan jag hjälpa Vilde med hans magont, genom att skippa amningen, så gör jag nog det.

Vi har varit på utflyktshumör.
Igår var vi på djurparken och idag gick vi runt Vaxsjön.

Bilder!

Djurparken.

Vackra Älvan, i bilen, på väg till djurparken.

Underbara Lill-Allan Bajsbrallan.

Älvan med pappsen.

Ponnyridningen var stängd, så en lite besviken Bralla fick nöja sig med låtsashästen.

När vi fikade hoppade en hungrig fågel upp på bordet och åt ur McLovin's hand.


Vaxsjön.

Vilde(och Älvan) nannar.

Älvan vaknade efter halva rundan, så fort vi plockade fram fikan.
Smart unge, den där.

Sockertoppade ungar rekommenderas att hållas utomhus!... För allas trevnad. 


Vilde ville oxå fika.

Sista biten var lite pipig och gnällig. Men en eloge till Brallan som ändå orkade gå 3 km med sina små 2,5-åringsben.

Jag blir så trött... Och ledsen.
Det kvittar VAD det är jag pratar om, för på nåt vis vänds det alltid till att det är mitt fel.
Iaf enligt en i min närhet.

Är jag ovän med en vän...
Mitt fel. För det är inte lätt att vara vän med mig.

Har jag bråkat med McLovin'...
Mitt fel. För "Jag är ju som jag är".

Har nån sagt nåt dumt till mig...
Mitt fel. Det var säkert jag som sa nåt dumt först.

Har jag tappat kontakten med folk...
Mitt fel. Det kvittar om jag bjuder in, för det är ju tydligen lättare för mig att ta mig iväg med 3 barn till alla andra.

Jösses...
Har man inte dålig självkänsla innan, så får man det.

Idag har vi haft en utedag.
Grillat och lite sånt.
Svärmonstret tittade oxå in en stund och hon hade presenter med sig, till alla barnen. Vilde fick en nalle och en shortsdress och flickorna fick vars ett nattlinne.

Bille dinosaurie. Fast Brallan tror att han är en "bebisgroda".

Nybadad Älva.

Tjejerna i sina nya nattlinnen.


Nu väntar vi på att klockan ska bli lite mer, så vi kan kasta flickorna i säng.
Jag är trööööött! :)

Idag är en bra dag!
Läkaren på Spec.mödravården tyckte att snittet såg bra ut och sa att det nog var en blödning, eller nåt, som gjorde snittet så bulligt och korvigt.
Så jag ska äta penicillinet lite till, sen ska jag förhoppningsvis vara bra igen.
CRP:n hade halverats sen förra gången, så infektionen har lagt sig.
Jag är glad! :)

Nu väntar vi på BVC-sköterskan, som ska komma och väga och mäta Vilde.

Bilder på Vilde, från idag.

Jaha...
Här sitter jag och Älvan.
Killarna sover och Brallan surar på sitt rum.
Hon vill till mormor, säger hon.
Men hon ska få åka dit imorn, för då ska vi iväg till Specialistmödravården.
Infektionen har nämligen inte blivit ett dugg bättre, med antibiotikan jag har fått.
Den har snarare blivit större.
Jag hatar att åka in och ut från sjukhus och vårdcentraler!
Jag vill vara hemma och mysa och slippa oroa mig för att där är en infektion i min mage!

Och inte nog med det...
Jag vaknade av att jag fick en sjö av blod i mina trosor i morse.
Helskumt...
Har knappt haft nåt avslag alls och nu bara forsar det emellanåt, samtidigt som jag har hemska eftervärkar.
Det är ju för tusan 11 dagar sedan jag blev snittad och jag har inte kännt ett dugg förrän nu!
Jag blir inte alls klok på det här.
Min kropp är nog helt ur fokus.

Vi får väl se vad läkaren har att säga om allt imorn.
Jag hoppas på att jag kan få en riktig dunderkur, så att detta skitet försvinner NU!
Jag vill inte gå runt och vara ledsen hela tiden, för att jag inte får göra nåt.
Jag vill vara frisk och glad!
Jag vill ut på promenader och busa med barnen!

Dessutom vill jag ha lite sexytime, med min man!
Jag har inte fått nåt på 14 dagar!
Ja, jag håller räkningen...
Men hur nice är det att klämma på en svullen mage, med en tjock falukorv av infektion under huden?
Och sen har vi väl det uppenbara problemet... Blodet.
Ååååhhhh... Det känns som en jättelång mensperiod.

Jag vet att jag är gnällig just nu och supertråkig, men jag tycker bara att det är så orättvist.
Jag har inte fått njuta av den första veckan hemma, för allt har varit upp och ner, med maginfluensa och smärtor och infektion.
Jag känner mig så jäkla bitter...
Och det är fan en farlig sak att bli.
Bittra människor är INTE roliga att vara med.

Men jag försöker, så gott jag kan, att tänka bort all oro över magen.
Jag försöker fixa myskvällar och filmstunder osv, för att hålla problemen borta.

Well, well...
Nu ska jag pumpa ur lite tuttemjölk ur bopparna.

Jag hoppas att nästa inlägg inte blir så deprimerande.

Idag vågade jag mig utanför dörren.
Vi bestämde oss nämligen för att åka ner och mata ankorna.
Tips:
Ska ni mata ankor, så gör det INNAN alla pensionärer har varit framme.
Latare ankor får man leta efter.

Bilder från dagen.

Igår kände jag hur det hade svullnat mer under snittet.
Det är precis som om någon har lämnat kvar en tjock grillkorv under huden och sen sytt igen.
Så jag åkte till Vårdcentralen idag.
Japp, jag har fått en infektion...
Läkaren klämde och kände och skrev ut penicillin.
Men nu är det ännu mer svullet, så jag väntar typ bara på att såret ska explodera och spruta ut var.

Alltså, nu är det bara för mycket!
Jag har inte kunnat leva normalt på en hel vecka och precis när det börjar bli bättre, så händer detta!
Jag har varit totalt livrädd för att få infektion och nu har jag fått det.
Hur mycket ska man behöva gå igenom på så kort tid?!
Jag är egentligen inte rädd för själva infektionen.
Jag är mest rädd för att bli inlagd.
Vi har varit ifrån varandra så mycket nu sista tiden, när jag och Vilde har varit isolerade i sovrummet p.g.a maginfluensan, så jag klarar inte att vara ifrån mina barn och min man IGEN!
Jag vill inte!

Jävla skit!

Snälla läsare...
Håll alla tummar och tår för att detta försvinner så fort som möjligt!

Jag bjuder på bilder, som får mitt hjärta att smälta.

Vilde äter boppe.

Bebismys...

Usch, jag mår jättedåligt!
Känner mig svimfärdig och febrig hela tiden och har huvudvärk.
Vilde har oxå varit lite dålig.
Vi åkte in till barnakuten med honom igår kväll, för han hade feber och var lite slö.
Men när vi kom in hade han inte feber längre, så vi blev hemskickade efter att en läkare tittat på honom.
Skönt att få det kollat och att det inte var något.
Hellre åka in en gång för mycket.

Annars börjar allt vända till det bättre igen.
McLovin' har börjat friskna till så smått, så han kan hjälpa till med Vilde igen.
Men jag har börjat få lite mer ont i snittet.
Fast jag har ju iofs slutat att ta värktabletter.
Jag känner mig så konstig hela tiden, precis som om jag har fått morfin, så jag tog min sista värktablett igår.
Fast det var nog inte dom som gjorde det, eftersom jag känner mig lika dan idag.
Glömmer bort att jag har sagt saker, vet inte hur dags jag matade Vilde sist och har ingen aning om vad det är för dagar, ingen aptit.
Jag hoppas verkligen att detta släpper, för jag vill INTE hamna på sjukhus igen.
Jag måste få vara tillsammans med min familj.

Men men...
Vi får se.
Jag försöker att ta det så lugnt som möjligt, nu när McLovin' är bra igen.
Jag kanske bara har stressat för mycket efter operationen.

Men nu ska jag varva ner och njuta.
Varje dag försöker vi få flickorna att sova middag samtidigt, så att vi kan ta en liten siesta.
Det är supermysigt.
Då släcker vi ner i huset och drar för gardinerna. 
Sen lägger jag, Vilde och McLovin' oss i sängen och bara myser och sover en stund.
Det är guld värt!

Här kommer en bild från dagens siesta. :)


Nu ska jag krypa ner i soffan.

Tjo!

Efter mitt lilla lyriska inlägg igår, om hur allt började bli bättre, tyckte någon högre makt att så skulle det inte vara.
Så nu har McLovin' blivit sjuk.
Stackaren mår inte alls bra och jag vet inte vad vi ska göra.
Det här var ju inte det jag väntade mig av första tiden hemma med Vilde.
Jag förväntade mig frukost i trädgården och en massa mys i soffan.
Jag förväntade mig att kunna läka ifred och slippa springa runt när jag har ont.
Jag förväntade mig inte en massa storstädande, tvättande och spritande 120 gånger om dagen.
Det hela blir ju inte bättre av att jag gör allt som jag inte får göra.
Såsom torka golv, bära barn, dammsuga, lyfta, mm.
Men samtidigt kan jag ju inte bara lämna allt till McLovin', nu när han är dålig.
Så jag springer mellan sovrummet(där Vilde är) och vardagsrummet(där dom andra är) och försöker styra upp allt, samtidigt som jag försöker amma för glatta livet, så att Vilde ska klara sig undan influensan.

Jag är trött!

Den här jävla influensan hade ju kunnat komma lite lägligare...

Nu är jag hemma hos mina älsklingar!

Jag åkte hem i fredags, för jag kunde bara inte vara kvar längre.
Jag saknade mina älsklingar, så det gjorde ont i hela kroppen.
Heidi och Thea kom och hämtade mig och Vilde i Lund och körde oss hem.
Så gulligt av dom! :)

Men dom andra var riktigt sjuka när jag kom hem, så jag och Vilde har fått vara i karantän i sovrummet i några dagar.
Jättehemskt!
Det gör ont i hela hjärtat att se sina barn och höra dom, men inte få röra dom.
Jag har gråtit varje dag...
Jag har fått sprita mig upp till öronen bara jag varit i samma rum som flickorna.
Det är ju liksom inte så bra om jag och Vilde blir sjuka.
McLovin' har klarat sig och det har även mamma och Peter(barnvakterna), så jag hoppas att vi oxå gör det.

Idag har barnen ätit och mår bättre, så jag gav Älvan en kram innan och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Det var så fantastiskt att få ta på henne och snusa i hennes fina änglahår igen.
Jag har saknat dom så mycket och det har varit hemskt att vara så nära, men inte få röra dom, när dom skrikit, "Maaammaaa!".
Jag har kännt mig så ensam, men jag har ju iaf kunnat gosa med älskade Vilde.
Han är en riktig mysbebis, som helst vill ligga klistrad på en hela tiden och det har jag inte haft nåt emot nu.
Han har varit en riktig kämpe, som hållt sin mamma i handen om nätterna, när pappa och syrrorna sovit i vardagsrummet.

Här finns så mycket kärlek i huset just nu, att man knappt kan andas!
Hela världen har stannat upp och vi lever i en bubbla av lycka!

Just nu ligger alla och sover, så jag har passat på att storstäda huset och hängt tvätt.
Det känns mysigt att kunna ta hand om dom lite nu, när jag har varit borta.
McLovin' har varit helt fantastisk, som har fixat allting själv, så jag försöker gottgöra allt jag kan.

Nu ska jag krypa ner bredvid Vilde och Mclovin' och bara vara.

Tjo!