Vilken natt!
Älvan bara vaknade och var helt hysteriskt hungrig vid ca 03.
Och hon är så jäkla ivrig att hon inte kan suga på bröstet om hon är hungrig...
Vilket är ganska dumt eftersom det är då hon ska suga på det.
Så det slutade med att jag fick ge henne ersättning istället.
Jag blev helt känslosam och grät en massa.
Det känns hemskt att inte kunna amma när man vill göra det.
Vi fick hålla på att trixa med ersättning + amning när Brallan var liten oxå.
I 4 månader höll vi på med det innan jag gav upp och slutade amma helt,  och efter det sa jag:
"Aldrig mer! Det får bli antingen eller nästa gång! Funkar inte amningen så blir det flaskan!"
Och nu står vi där vid antingen-eller-korsningen och är helt kluvna.
Jag vill ju amma, men inte till varje pris.
Jag har faktiskt redan ett barn, som oxå behöver mig, så jag kan inte sitta och trixa med bröstmjölk hela dagarna.
Egentligen så gör det mig inte så mycket om jag behöver sluta.
Jag vill ju bara amma om det verkligen funkar.
Jag orkar inte lägga ner all min energi på amningen.
Men det är skulden och det dåliga samvetet som gör det svårt.
Jag känner mig som en kass mamma för att jag ger upp och väljer den enkla vägen när det är så bra med bröstmjölk.
Samtidigt blir jag gladare och lugnare om jag vet att hon får i sig vad hon behöver och att hon är mätt. Och det kan man ju hålla koll på om man ger flaska.

Usch!
Jag ger det några dagar till, antar jag...