Så himla kul att ha vänner över och bara hänga. 

Vi grillade och drack gott(jag drack dock lite för mycket gott, så jag mådde inte så bra igår) och dagen efter åkte vi och fiskade, innan familjen Sand/Bergin åkte hem igen. 

Tack, våra fina vänner! 

Idag blev ingenting till massor. 

Barnens morfar kom hit och hälsade på och tog Alva och Vilde med sig hem igen. 

Jag passade då på att baka 120 bullar till Peters 50-årskalas på lördag och lämnade dem till mamma att frysa in. Efter det åkte Lilja med mig och hubby och åt middag på pizzeria, innan vi hämtade hem de andra dårarna igen. 

Just nu står jag i köket och bakar mjölkfria bullar till tisdag och onsdag då Sandra kommer hit med sin familj. BebisLova ska ju vara så väldigt märkvärdig och vara allergisk mot mjölkprotein. 

Men jag förlåter henne, för hon är så jäkla söt! 

Det ser ut som potatis, men det är typ 5 kilo bullar. 

Hojta till om ni vill ha kattungar! 

Jag lider ju av GAD, vilket gör att jag får ångest över... Ja, typ allt. Inte så att jag får starka panikattacker, utan mer en förgörande känsla av oro och panik inom mig. 

I några månader har det varit mkt skit runt omkring oss, som tvingat oss till förändringar och skapat lite oenighet runt oss. Vi har känt oss påhoppade emellanåt och det har stärkt min ångest. 

Jag försökte prata med hubby om det och då lät det typ såhär:

"Du vet när man känner att man håller på att drunkna i sin egen kropp och försöker fly för livet, men vet inte hur, för man är ju fast. Så känns det inom mig, nu när x sa så till mig."

Hubbybubby kollade mest på mig med förvåning och bara: "Ehm, nä. Jag vet inte hur det känns. Jag har aldrig känt så."

Det var ungefär då jag började inse att jag måste få bukt med ångesten för min egen skull. 

Så jag håller nu på att ställa in medicin, som förhoppningsvis gör att jag reagerar lite mer logiskt. :P 

Det tar tid och ger biverkningar, men samtidigt gör medicinen att jag kan njuta av nuet och släppa saker, istället för att koncentrera mig på min ångest. När jag ligger på en mer balanserad nivå inser jag det jag redan egentligen vet. Att det andra människor säger och gör får stå för dem själva. Det är inte upp till mig att älta och bry mig om vad andra tycker. 

Jag har ätit samma medicin förr, så jag vet att jag snart når dit. Jag känner redan att jag är på väg. :) 

Bara att ta tag i problemet ger mig en kraft som fyller på min energi.

Hubby och Alva är iväg och köper luftmadrasser till våra nattgäster imorgon. 

Vi andra sitter i soffan och kollar film, plattor och telefon. Bara sådär skönt osociala för stunden och hänger med oss själva. 

Vilde fick ett utbrott utan dess like, för att han inte fick följa med till affären, så han pillar med sina dinosaurier nu. Det är hans sätt att koppla av. Lilja ritar på plattan. Lilla konstnären. 

Det tråkiga med Vildes utbrott är att han blir så ledsen och våldsam. Om jag ska finna nåt bra i utbrotten är det att han blir trött och lugn efteråt. 

Så just nu njuter vi bara av tystnaden. 

Kanske borde göra honom förbannad lite oftare?! 

Idag händer ingenting och det behövs. 

Vi behöver alla landa lite efter helgen och hitta tillbaka.

Dock har jag hällt i mig kaffe som en pundare skjuter heroin, så jag misstänker att jag kommer starta nåt litet projekt. Precis som Vilde har jag myror i brallan och förvånas inte över om vi har samma diagnos. :P

Tänkte lägga upp ett par bilder på resultatet, som jag själv är supernöjd med. 

Kirurgen tog bort nästan 2 kg hud och fett. 

Ni fattar nog inte vilken lättnad! Det är så skönt att slippa hänget. 

Jag skrev en egenremiss till Akademikliniken i Malmö och fick komma på konsultation efter några veckor. Jag blev då godkänd för op, bekostad av landstinget, och sen tog det några veckor till innan det var dags för op. 

På op-dagen och resultat efter 3 veckor. 

Bild tagen idag, ca 4 mån efter op. 

Ja, blablabla... Ni som tycker att era skattepengar kan läggas på nåt bättre kan gå och gnälla på kungahuset istället. 

 

Hubby fyllde 30 igår, så vi lämnade barn och hundar, köpte upp hela systembolaget och begav oss iväg på vuxensemester. 

Det var riktigt nice! 

Vi tänkte att en cykelsemester skulle göra oss smala och smidiga, i likhet med ett surfarpar från Australien. Men vi fick otur med vädret och cyklade mest mellan olika stationer som serverade mat. Däremellan sov vi/låg vi i sängen. Ni som är föräldrar vet hur äckligt skönt det är att få lägga sig under täcket när man vill mitt på dagen och sova ostört, eller bara läsa, eller pilla med mobilen. Så istället ser vi mest ut som två gräddbullar. 

Men nu är vi trötta på ett liv utan ansvar och längtar ihjäl oss efter barnen, som vi inte träffat sen i torsdags. 

Jag misstänker dock att vi kommer att ångra dom orden inom några timmar, när vi får hem 3 sockertoppade vrak, som är i stort behov av rutiner. 

OH, well. Det är det värt! 

Jag och min dator är ovänner. Den accepterar endast att jag går in på Google, min mail och Facebook. Försöker jag mig på nåt annat ljuger den ihop en lögn om att det saknas internetuppkoppling. Idiotdator! Och att blogga via moblajan känns bajsnödigt, då mina händer mest liknar klumpiga klövar och autocorrect försöker få mig att skriva kuk när jag menar kul, osv. 

När jag började plugga i höstas hade jag inte heller tid för bloggen. Men nu börjar det suga i skrivtarmen igen, vettu. Mycket har hänt och händer fortfarande. 

Kanske kickar jag igång denna lilla skapelse igen. 

Jag hoppas det! 

Tills dess kan ni följa min på instagram. Sofiaiskogen.