Jag ska försöka ge mig på att berätta om Vildes förlossning.

Igår, den 27:e april, åkte jag och McLovin' in till Lund, för att äntligen få träffa vår son. Det var en väldigt absurd känsla och jag tror att det var ganska tyst i bilen på väg in. Jag var totalt livrädd och bröt ihop flera gånger, samtidigt som jag såg fram emot det.

Vi kom in på avdelningen(avd. 44) och fick kläder, som vi skulle ta på oss innan vi åkte ner till op. Jag fick en tjusig skjorta och tantklänning, medan McLovin' fick snygga op-kläder och läkarrock.
En barnmorska satte en kateter på mig och sen promenerade vi ner till operationen. När jag kom in i operationssalen brast det för mig totalt.
Jag såg bara en massa utrustning och grönklädda människor och jag tänkte,
"Det här går inte! Jag vill inte. Jag vill hem igen!"
Tårarna rann och jag satt bara och stirrade framför mig och gjorde som jag blev tillsagd. Nån gång kom det fram en sköterska och frågade mig om jag ens var "här", eller om jag var någon annanstans.
Dom var jättegulliga, hela högen och alla försökte få mig att må bättre.
Efter ett tag kom den biten jag hade fruktat mest...
Spinalbedövningen.
Nålen i ryggen.
Men dom satte på hög musik och gav mig lustgas, sen var jag så borta att jag inte brydde mig så mycket om nålen längre.
Jag var hemma i mitt vardagsrum och tittade på när barnen lekte. :)
Trevligt med lustgas!
Narkosläkaren hade stuckit mig 2 gånger, men det var ingenting jag kände så mycket av. När läkaren hade lagt bedövningen hjälpte dom mig upp med benen på operationsbordet, samtidigt som jag la av en riktig brakare.
Det var visst nåt mer som blev slappt än bara mina ben.
När jag låg där på bordet, och kände hur bedövningen fick min kropp att domna bort, släppte rädslan.
Nu var jag bara förväntansfull!
Dom tvättade mig och satte upp ett skynke, så att jag inte skulle kunna tjuvkika på mina inälvor. Sen provade dom att knipa mig, för att försäkra att bedövningen hade tagit ordentligt.
Det hade den, så dom satte igång.
Det var riktigt fräckt.
Jag kände hur dom rörde runt innuti min kropp, men det gjorde inte ont.
Det var en sån märklig känsla och jag tänkte, "Detta är ju skitcoolt!".
Dom skar upp magen lager för lager och efter några minuter, kanske 10-15, så var det dags att ta ut Vilde.
Det var faktiskt himla likt känslan vid en vanlig förlossning.
Jag kände ett drag neråt och sen när bebisen kom ut kände jag hur magen sjönk ihop. Dom visade Vilde för oss och sen följde McLovin' med barnmorskan in i ett rum bredvid, för att tvätta av honom och kontrollera andning mm.
Vid mina andra förlossningar har jag varit så smärtpåverkad när bebisarna kommit ut, att jag inte har kunnat koncentrera mig på dom nya familjemedlemmarna.
Men denna gången var jag helt klar i huvudet och hörde vartenda litet ljud som han gav ifrån sig.
Efter en stund kom dom in i operationssalen igen och satt med mig, medan läkarna sydde ihop mig. Jag pratade lite med Vilde och sen gick dom vidare upp till avdelningen, medan jag åkte in på uppvaket.
Det var oxå den delen av snittet, som hade gjort mig nervös dagarna innan, men det var faktiskt inte så farligt att ligga där.
Jag låg och tänkte på hur bra allting hade gått och pratade med personalen om min nya son, och om mina fina flickor, som väntade där hemma.
Efter ca 1 timme hade jag fått tillbaka känseln i tårna och fick åka upp till mina killar.
Jag hade inte särskillt ont och var uppe på benen igen, nästan direkt efter att bedövningen släppt.

Med andra ord var detta en drömförlossning.
Allt gick jättebra och det kändes som att det var rätt beslut med ett snitt.
Dagen innan förlossningen gjordes ett UL och då uppskattade dom hans vikt till 4350 gram.
Det stämde inte alls, då han kom ut och vägde nästan 5,2 kilo.
Det hade inte gått att få ut honom andra hållet.

Vi älskar dig, Vilde!

Datum: 11-04-27
Vikt: 5198 gram.
Längd: 56 cm.
Klockslag: 13.45.

En undersköterska var gullig och fotade hela faderullan till oss.
Varning för starka bilder!

Efter en hemsk natt börjar det ljusna!

Natten har varit jättehemsk!
Jag har fått morfinsprutor för att ens kunna andas.
Fy, så ont jag har haft...
Men nu känns det bättre.
Jag har varit ute och gått i korridoren, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Duschat har jag oxå gjort, så jag känner mig hyffsat fräsch.

McLovin' har åkt hem.
Det var meningen att jag skulle följa med, MEN flickorna har fått maginfluensa, så det är bäst att jag stannar här.
Inte så kul att få influensa, med ett snitt i magen.
Men imorn planerar jag att åka hem iaf, för Älvan börjar bli frisk, så det är nog bara nåt 24-timmars-tjofräs.

Det är ju tur att Vilde är en jättesnäll bebis(än så länge).
Han bara sover och äter.
Inte behöver han ha napp heller.
Han bara gillar läget.
Förrutom när han kräker upp fostervatten, då blir han skitarg.

Ja, det var väl allt jag hade att uppdatera er om...

Nu ska jag ringa hem och fråga hur allt går.

Tjo!


Här får vi se Vilde för första gången.

Detta skrev jag igår...

Idag är det en skum dag.
Jag har varit på inskrivning på avd. 44 i Lund.
Jag ska nämligen snittas imorn.
Det blev bestämt samma dag som vi åkte hem efter den misslyckade igångsättningen.
Vi har sedan dess hoppats på att förlossningen skulle starta av sig själv, så att vi skulle slippa snittet, men nu är vi alltså här.
Men det är nåt vi håller hemligt, så detta kommer inte att publiceras förrän bebisen har kommit ut.
Jag är jätterädd, nervös och gråter och skrattar om vartannat.
Jag ser fram emot att se vår bebis, men vill verkligen inte opereras.
Ett kejsarsnitt är ju faktiskt en stor bukoperation, som många verkar glömma.
Det är liksom ingen enkel utväg, typ som att hämta ut en bebis på posten.

Vi håller det hemligt av olika skäl.
Mest för att vi tycker att det är kul att det blir en överraskning för alla.
Det är ju ingen som vet i förväg när en vanlig förlossning sätter igång, så då behöver dom inte veta det nu heller.
Men vi håller det även hemligt just för att vi är väldigt nervösa.
Vi vill inte ha en massa "Hur går det"-samtal och sms under snittdagen.
Vi vill kunna slappna av, utan att behöva uppdatera folk, som undrar hur det går.
Vi kommer att skicka/ringa så fort vi är tillbaka på rummet med bebisen och allt ser bra ut.

Så imorn ska jag få se min bebis och jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Jag ska få spinalbedövning.
Det tar bort smärtan, men lämnar kvar känseln.
Jag kommer att ligga vaken och känna hur folk tar i mig, drar i mig, men det kommer inte att göra ont(förhoppningsvis).
Och sen kommer jag att få ligga på uppvaket i nån timme helt själv.
Utan min alldeles nya bebis.
Det gör redan ont i hjärtat.
Det gör även ont i hjärtat, när jag tänker på att jag måste vara ifrån mina andra barn i några dygn.
Jag kanske inte är så pass bra efter snittet att jag kan åka hem dagen efter.
Jag saknar dom redan!

Men imorn är det min sons födelsedag och trots att jag är jätterädd, så ser jag fram emot att se honom och välkomna honom till världen.

Grattis, du älskade lilla barn!

Påskafton idag.
Och vi har varit ute hela dagen och donat.
Jag har tvättat en massa fönster i stekande hetta.
Fy fan för uterum, inglasade från golv till tak, säger jag bara!
Vem fan tyckte att det var en bra idé?
För det första så blir det lika varmt som i ett växthus i uterummet.
Och för det andra så är det sjukt jobbigt att tvätta så stora fönster.
Men denna gången hade jag iaf förberett mig med en fönsterskrapa med teleskopskaft, så jag slapp stå på en stol i buskarna.
Men så ont jag har nu!
Jag kunde knappt röra mig innan, så jag var tvungen att ta  lite smärtstillande, innan jag kunde fortsätta med insidan.
McLovin' var minsann duktig idag han med.
Han klippte buskar och grenar och gjorde fint.

Påskäggsletande hann vi oxå med. :)







Just nu är Brallan och McLovin' ute och rakar av McLovin's whitefro.
Det ska bli såååå skönt att få tillbaka min man!
När man gifter sig lovar man ju varandra att älska varandra i nöd och lust, men när jag lovade det visste jag inte att min man skulle få ett tuppjuck och skaffa whitefro!
Men hur som helst åker den av nu...
Jag har bara varit stöttande under hans lilla midlife crisis och sagt att han är fin oavsett vad han har för hår, men han liknar typ Arthur, i Arthur och minimojerna.

Bildbevis kommer inom några minuter, när han är färdig. :)

Jag är arg, ledsen och besviken.

Igår åkte jag och mamma in på specialistmödravården, för att prata med en läkare om igångsättning.
Jag förklarade att jag var rädd för att föda ut bebisen, p.g.a storleken och att jag ville ha en tid i veckan till igångsättning.
Läkaren ringde några samtal, sen kom hon in i rummet igen och sa att jag kunde gå raka vägen ner till förlossningen, för där var inte en kotte som födde just då.
Allt blev jättebråttom och vi åkte hem om för att hämta McLovin' och jag ville säga hejdå till barnen.
Egentligen var jag inte så pigg på det just då, eftersom jag hade haft migrän sen i söndags morse.
Men jag tänkte att jag fick ta chansen.
Ca 1,5 timme efter läkarbesöket satt jag och McLovin' inne på förlossningen och kände oss allmänt förvirrade.
En barnmorska undersökte mig brutalt, tillsammans med sin elev och satte hormongel på min livmodertapp.
6 timmar senare undersöktes jag igen, men ingenting hade hänt. 
Nytt gel kletades på.
Jag började få mensvärk och det var dags att sova...
Sov inte så bra.
I morse, vid 6-tiden, undersöktes jag igen...
Ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag fick värkar ganska direkt och dom kom oregelbundet och var skitjobbiga.
Innan den första värken var slut började den andra, sen kunde det dröja 4-5 minuter till nästa. Eller bara 2 minuter.
Jag hade till slut så ont att jag låg på larmklockan och bad om lustgas.
Men jag fick ingen.
Dom ville först undersöka mig och gjorde klart för mig att jag inte var deras prio 1, så jag fick vänta snällt.
När dom väl hade tid att undersöka mig sa jag att jag ville ha lustgas i några sekunder under undersökningen, eftersom jag var så öm i underlivet och hade jätteont.
Hon ville inte ge mig nån lustgas, men hon gick motvilligt med på det ändå.
Jag sa oxå att jag inte ville att eleven skulle känna, eftersom jag hade så ont och då blev hon sur och sa att det faktiskt var viktigt att hennes elev fick känna.
Jag sa att jag verkligen inte ville, för att det gjorde så ont, så jag tyckte att det räckte med en gång.
Då sa hon nåt i stil med:
"Jaja, denna gången slipper du. Men sen får du ställa upp."
Hon undersökte mig jättehårdhänt och jag fick så ont att jag skrek rakt ut i luften och skrek att hon skulle sluta.
Då drog hon ut fingrarna och sa att ingenting hade hänt denna gången heller.
Jag skulle få åka hem istället och invänta att förlossningen startar av sig själv.
Jag blev jätteledsen och rädd och sa att jag inte ville vänta med att föda tills bebisen väger 5 kilo. Då sa hon att det skulle säkert gå jättebra, för jag är så lång.
Just då kände jag mig så jävla liten...
INTE en jävel lyssnade på mig.
Jag sa till dom att det är ingen som tar hänsyn till min förlossningsrädsla och kommer bara med dumma kommentarer om att allt kommer att gå såååå bra.
Jag skiter fullständigt i vad alla andra TROR.
Det är jag som ska föda ut bebisen, inte alla andra.
Jag fick till slut prata med en läkare och vi kom fram till att hon skulle ringa mig senare under dagen, för att göra upp en plan, om hur vi ska gå vidare.
Så jag och McLovin' packade ihop alla saker igen och åkte hem.
Så efter 3 dygn med migrän och en hel dag med pinvärkar ligger jag nu hemma i sängen och är helt slut.
Både fysiskt och psykiskt.

OM någonting sätter igång inom dom närmsta dagarna blir det INTE mot Lund vi kör iaf.

Idag vaknade jag med sjuk migrän...
Inte särskillt kul.
Men mamma ringde och ville passa en av anledningarna till min migrän, så det var ju bra. :) Vi åkte och lämnade av Brallan hos mamma, och McLovin' sa:
"Hejdå, gumman!"
Då svarade Brallan med:
"Hejjå, gomma!"
Hahahaha!

Efter det åkte vi och storhandlade.
Älvan tyckte att det var himla kul att få stå själv i vagnen och slippa sin syrra.
Vi pantade även 5 sopsäckar med burkar och flaskor...
Över 300 spänn pantade vi till oss!
Man känner sig helt luffig, när man kommer i mjukisbyxor och ska panta.
Lite uteliggare-varning på det.

Nu är vi iaf hemma igen.
Vi ska ta det lugnt idag och grilla lite korv.

Jag bjuder på en härlig bild på Brallan från igår.
Hon satt och bajsade i typ en kvart och läste Kalle Anka.
Hahahaa...
Om ni undrar varför hon har värsta blåtiran under ögat, så kan jag försäkra er om att det inte är vi som prylat henne.
Hon lekte lite för brutalt i trädgården i fredags. 

Idag har jag och mamma varit på ultraljud.
Det var ett tillväxt-ul, som skulle se om bebisen hade skjutit iväg i storlek, som jag har misstänkt att den skulle göra sen jag pissade positivt på gravtestet.
Sist vi var där på vanligt rutinultraljud beräknades bebisen väga lite över 4 kilo, när den är färdig.
Idag(!) vägde den lite över 4 kilo och stora barn lägger på sig runt 500 gram i veckan. Jag har bf den 30:e april, om ca 2 veckor.
Det betyder alltså att bebisen kommer att väga runt 5 kilo då.
Jag blev jätteledsen och sa att jag inte klarar av att föda ett så stort barn.
Jag har en läkartid i mitten av nästa vecka, för att prata om igångsättning, men då kommer bebisen redan att väga runt 4,5 kilo! Då är det ju redan för sent!
Jag sa att jag tycker att det räcker nu och vill bli igångsatt...
Helst igår.
Men som vanligt, så kollar vårdpersonalen sig blind på sina papper, och hon sa:
"Men du har fött ett barn närmre 4,5 kilo innan och det gick jättebra."
NEJ! Det gick inte bra! Jag hade stora problem att krysta ut henne och dom fick till slut rycka ut henne i huvudet. Men det står ju såklart inte i min journal.
Där står det att det var en normal vaginal förlossning.
Man måste tydligen spricka upp till nacken innan det räknas som en komplicerad förlossning.
Sen sa Snillet:
"Och om du föder idag så väger ju bebisen mindre än vad dina två andra har gjort."
Ehm... Skulle det vara nåt problem???!!!
Det är ju det jag vill!
IQ-Badboll...
Hur som helst, så var det ingen idé att försöka prata med tanten.
Hon hade bestämt sig för att min bebis enkelt skulle glida ut på en tjusig räkmacka.

Jag grät hela vägen hem och när jag lämnat av mamma åkte jag raka vägen ner till MVC. Jag gick in halvt hysterisk och frågade om min barnmorska var där.
Hon var ju såklart ledig.
Då frågade jag om nån av dom andra kunde hjälpa mig.
En av barnmorskorna frågade vad jag ville ha hjälp med och jag började gråta och sa: "Jag har precis varit på ultraljud och jag behöver ha hjälp!"
Haha, vilket vrak jag var!
Hon var supergullig och tog in mig på sitt rum.
Jag förklarade vad som hade hänt och sa att jag inte ville vänta i en vecka på en igångsättning.
Jag bad henne att känna efter om jag var mogen för en hinnsvepning, så att min förlossning eventuellt kunde starta av sig själv snart.
Hon kollade efter, men jag var inte öppen mer än för ett finger.
Hon grävde runt så gott hon kunde och sa att hon önskade att hon kunde hjälpa mig mer. Hon lovade att säga till min barnmorska att ringa mig på måndag.
Jag tackade och sa att även om det inte alls är säkert att nåt kommer att hända, så får jag iaf lite hopp över helgen.
Det kan ju sätta igång om man håller på att reta livmodertappen.

Så...
Där har ni min underbara graviditetsuppdatering.

Nu har jag kommit hem, efter klipp + fika.
Min hårfrisörska klippte av ca 25 cm av mitt hår.
Såååå skönt!
Det har bara fastnat överallt den sista tiden och varit skitslitet.
Men nu ser det riktigt välmående och snyggt ut!
Efter klippet mötte jag upp Terese och hennes barn och tog en fika.
Det var himla trevligt!

Såhär blev den nya frillan!




För er som inte kommer ihåg hur det såg ut innan, så kan jag påminna er med en bild tagen för ca 2 månader sen.
(Alltså var det ännu längre och ännu mer slitet innan idag, innan klippet.)


Nu ska jag mysa lite med familjen.

Tjo!

Idag blev vi bjudna på thaimat, av mamma och Peter.
Jag och McLovin' lämnade barnen hos mamma och åkte och beställde/hämtade maten. Medan vi väntade på att det skulle bli färdigt gick vi in på Röda Korset och kollade lite.
Jag fyndade en jättefin väska!

50 spänn.


McLovin' tycker att den är skitful, men jag äääälskar färgerna och designen! 
En perfekt vår-/sommarväska.
Den ser helt oanvänd ut oxå.
Ibland har man tur...

Imorn ska jag klippa av mitt hår.
Tänkte ta ca 10-20 cm på längden, så att jag får axellångt hår.
Mitt hår är liksom endast ivägen just nu.
Det finns ingen mening med att ha långt hår, om det ändå bara ska sitta i en tofs.
Efteråt kanske jag ska träffa Terese i byn och fika.
Vi får se om hon får barnvakt eller inte först.

Men nu ska jag och McLovin' kolla på tv och äta lite blåbärspaj, när den kommer ut ur ugnen.

Tjo!

Här ligger jag i vårt sovrum, med min dator.
Jag var tvungen att stänga in mig här ett tag...
För allas skull.

Barnen har drivit mig till vansinne idag.
Dom gör ALLT dom inte får!
Och vad gör McLovin', när dom håller på som mest?
Han stänger in sig i köket, sätter på hög musik och börjar diska...
I en timme!
HUR kan man diska i en timme?
Jag hinner storstäda huset på mindre än en timme.
Så jag står där mitt i all röra, som nåt jävla vrak och håller på att tappa förståndet.
Han tyckte ju självklart att han var snäll som diskade, men just då kändes det som en semester jämfört med att ha hand om 2 huliganer.

Men men...
Jag stängde iaf in mig här, innan jag bröt ihop totalt.
Jag har ju en jättehög vilopuls, så det är ju inte meningen att jag ska stressa.
Då blir bebisen oxå stressad.

Åh, jösses...
Varför väljer man att jobba på ett dagis?
Barn är skitjobbiga!
Jag orkar ju med mina barn, för jag älskar dom mest i hela världen.
Men en dagisfröken älskar ju inte alla dagisungar...

Idag har vi varit och handlat skor till barnen.
Brallan fick ett par sneakersliknande skor och ett par sommarskor.
Älvan fick ett par gympadojjor, med blixtlås.
Det var sista utflykten innan den nye bebisen kommer.
Jag svettades som en gris inne på Nova och höll på att dö!
Jag var irriterad och och trött och alla glodde på min mage, som om den var det största dom någonsin sett.
Alltså, SÅ stor är den väl ändå inte?!
T.ex som igår, när vi åt glass.
Då satt en tjej bakom oss, så hon såg inte att jag var gravid. 
Men när jag sen reste mig upp och vände magen mot hennes håll, flämtade hon till och sa, "Shiiiiit!"
Sen glor folk även på mig som om jag är totalt dum i huvudet.
Dom tittar på Älvan i vagnen, sen på Brallan och sen på magen, precis som om dom försöker få ihop hur fan jag har tänkt.
Jag skulle bara vilja gå fram till dom och säga, "JA! Dom är planerade allihop!".
Men alla gör ju såklart inte så.
Det är ju många som kollar på oss på ett fint sätt med och det har jag inget emot.
Folk får gärna kolla, men att dom höjer på ögonbrynen och sånt skit kan jag faktiskt vara utan.
Man väljer väl själv hur många barn man vill ha och hur tätt man vill ha dom?
Jag brukar inte bry mig om vad folk tycker och tänker.
Men när jag står och svettas och ser ut som ett vrak, så slipper jag helst att en massa folk glor på mig.
Jag känner mig som ett cirkusfreak.

Magen idag. Vecka 37+2.
Visst, den är större i verkligheten, men så jäkla stor är den ändå inte.
(Jag vet, jag har ingen röv. Och tydligen ingen hållning heller.)



Brallans skor.


Älvans skor.

Idag startade dagen tidigt.
Jag åkte på bm-besök kl. 9.30.
Hon klämde och kände lite och kunde konstatera att livmodertappen var lite öppen, men gav mig inte så stora förhoppningar. Men hon grävde runt ordentligt och ganska brutalt, så att det kanske kunde reta den lite.
Dom gör egentligen inte det så tidigt, men i.o.m att jag kanske ska bli igångsatt, så vill man ju helst att det ska starta av sig själv, eller iaf vara på gång när man börjar med igångsättningen.
Hur som helst så blev bebisen skitarg och har håll på att trycka på hela dagen, så man kan ju hoppas att det funkade lite.
Vi tog även ett nytt blodvärde.
Det var ännu mer bajs denna gången.
Förra gången hade jag 107 i blodvärde, denna gången låg jag på 102.
Det är inte bra, för det får inte gå under 100.
Men jag har köpt nya järntabletter nu, så jag hoppas att jag tål dom.
Annars får jag väl ha det via dropp, för jag orkar inte experimentera mer med min mage. Inte så kul att sitta på toa med värsta magkramper.
Det finns roligare saker att göra.

Efter bm åkte jag till badet och slappade, med Sarah.
Vi gled runt på såna där avlånga skumgummistänger och snackade.
Det blev även en tur i bastun och bubbelpoolen.
Gött!

Dagen fortsatte sen med mys i trädgården och grillning.
När barnen sen vilat lite åkte vi ner till byn och köpte glass och gick en runda.

En riktigt mysig dag, med andra ord!

Imorn blir det eventuellt en tripp till Skopunkten.
Brallan behöver nya skor, för hon har bara vinterskor och gummistövlar.
Vi behöver nog vila oss lite från solen, allihop.
Den har bränt oss, trots solskyddsfaktor.

Nu ska jag krypa ner i soffan och gosa med min man.
Jag behöver lite TLC. :)

Tjo!

Ännu en jättefin dag i Lillasäte! :)
Idag fick vi t.o.m finbesök av Heidi, Dennis och Thea.

Liten del av familjen.

Uuuuunderbart väder!

Leka, leka, leka!


Dags för fika!

Thea provar gungan... Och bara älskar det!

Och glass är ju ett måste när solen skiner.

Här har vi en till som är lik sin far.



En jättefin dag har vi haft.
Jag satt i bh och byxor ett tag och det var t.o.m för varmt!
Tyvärr är solen så sjukt stark just nu, så jag har bränt mig jättemycket på armar och bröst.
Måste köpa solskyddsfaktor!

Men men...
Snart är det kvällsmat.
Båda barnen har slocknat. Brallan försvann vid halv 7 tiden och då hade hon gått och lagt sig. Älvan hängde på efter en halvtimme.
Så vi får äta i luuuugn och ro ikväll.

Tjo!

Min mamma pratar gärna med oss via Skype...
Just nu är jag lite besviken på henne efter ett bråk, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne. Jag svarar mest på tilltal och pratar om barnen.
Men Brallan tycker däremot att det är häftigt att prata med mormor över datorn.


"Hej, hej, mormor!"

Vi vaknade till underbart väder idag!
Vi tänkte först sticka till djurparken, men jag hade nog inte klarat av att gå rundan. Man behöver liksom inte utmana ödet.
Så vi packade ner lite picknick i vagnen och begav oss ner mot åkern.
Efter picknicken gick vi hem och fixade i trädgården.
Jag verkligen hatar att bo ute på landet, när det är vinter...
Men det är helt underbart resten av året!
 
Jag låter bilderna beskriva det mesta av dagen.

Framme på picknickplatsen!

Vår utsikt.

Dexter gillade att dom hade gödslat åkern.

Älvan passade på att sova en stund.

När pappa packar picknick-korgen kan man räkna med lite godis.

Underbara, vackra bebis!

Pappa upp i dagen!

En liten promenad.

Hemma igen och finaste Brallan blev satt i arbete. Mullvadshögarna åkte bort!

Blomma i trädgården.

Älvan hejar på, när vi andra jobbar.

Nu har jag druckit upp skiten!

Detta är receptet:

1,5 L vatten.
2-4 msk honung.
2 pressade citroner.
2 msk riven ingefära.
2 tsk cayennepeppar.

Blanda väl och drick hälften.
Har inget hänt efter ett dygn, drick resten.


Såhär ont gör det att dricka den:


OM ni ska dricka den, så se till att ha nåt sött, krämigt att äta emellan.
Jag kör på jordgubbskräm, men det går säker lika bra med typ yoghurt, eller nåt.

Oj...
Jag var nog inte alls så pigg och badsugen som jag trodde.
Jag somnade i soffan och hela kroppen känns som betong.
Jag kan knappt gå, för det värker i hela underlivet.
Det känns som jag har blivit totalt råknullad hela natten.
Ursäkta mitt ordval, men det är så det känns.
McLovin' och barnen är iväg och köper äckliga ingredienser till mirakelkuren.
Jag drack ju den när jag väntade Älvan och nån dag senare var hon ute.
Jag känner ju att livmodern håller på med nåt, så jag tänkte bespara mig flera nätter med tramsvärkar och förhoppningsvis få start på skiten.
Jag tror verkligen inte att det funkar denna gången, men jag har ändå inget annat för mig. Ska även passa på att tigga till mig lite sex, för jag fick inget igår.
Jag blir så irriterad utan sex, så för husefridens skull är det nog bäst att det blir nåt ikväll.
Ibland, när jag är som värst, puttar McLovin' in mig på sängen och bara:
"Ta av dig kläderna! Jag pallar inte med dig längre!"
Hahaha...
Kanske inte är så det brukar funka i de flestas hushåll, men här fungerar det utmärkt.
Jag blir snäll som ett lamm, efter lite sexytime.
Och McLovin' har nog inget emot det heller. ;)

Nä, nu ska jag inte sitta här och hänga.
Jag ska bannemig dricka lite julmust.

Tjo!

Fy fan, vilken jävla natt!
Jag gav ju dom där järntabletterna en chans till...
Det skulle jag inte ha gjort!
I natt, vid 2-3-tiden, fick jag springa in på toa och sitta där ett tag.
Jag fick värsta diarrén och hade jätteont i magen.
Jag fick även ont i livmodern och det strålade ut i ryggen och ner mot benen.
Jag vet inte om det var några halvstarka sammandragningar, eller om det bara var nåt annat. Men störigt var det iaf, för det är inte så lätt att sova, när magen är helt hård och öm.
Jag har fortfarande lite sådär molvärk i livmodern.
Det är säkert inget på G, men den har kanske blivit lite lurad av min diarré inatt.
Tarmen brukar ju tömma sig själv, innan en förlossning, så den kanske trodde att det var dags.
Dumma barnbärarmuskel... Bestäm dig för hur du ska ha det.
Iaf så får jag väl maila min bm idag och berätta att jag inte kan äta järntabletterna, så får vi se vad hon säger.
Blutsaft är liksom inte lönt, för jag måste ha mer järn än så.

Finns det nån som läser min blogg, som har ätit Niferex och inte tålt det?
Vad har ni i såfall kunnat få i er och behålla för järntillskott?

Jag vill iväg och bada idag.
Men jag vill inte bada själv.
Sarah, min badkompis, har röven full hela helgen. 
Jag funderade på att ta med mig familjen, men det blir inte direkt avkoppling att åka ner med 2 småbarn. Dessutom gillar inte McLovin' att bada.
Nån som vill med? Ring i såfall! :)
Egentligen borde jag väl vara hemma och vila, OM det nu skulle vara så att det är nåt på G(mina förlossningar har ju en tendens att hålla på och jävlas flera nätter i rad, innan bebisen kommer ut), men det är så skönt att få vara lite viktlös ett tag.
Ooooohhh, nu gör det ont igen...
Nä, jag får väl ta hand om mina barn.
McLovin' ligger och nannar, så det är upp till mig att underhålla och busa lite nu.

Tjo!

Jag har 2 söta filmklipp, som jag tänkte dela med mig av.


Bebisen i magen bökar runder...


Sötaste Älvan dansar(och blir påkörd av sin syster)...

Idag(eller igår blir det ju iofs) blev jag så trött på att vara trött, så jag trotsade tröttheten och körde ner till badhuset.
Jag visste att det inte var lönt att simma, för då hade jag nog bara fått ännu mer ont i revbenen.
MEN däremot var det himla lönt att bestämma dejt med Sarah i badhuset och ligga i poolen och snacka skit.
Det var hur mysigt som helst. Vi hade nästan hela badhuset för oss själva.
Vi plaskade lite, bubblade och ångbastade.
Efter badet åkte jag till affären, för att handla grillkött.
Där träffade jag på Blondie, Höörs snällaste alkis.
Han gick och letade burkar och blev helt överlycklig när jag hälsade på honom.
När jag kom ut ur affären satt han på en bänk utanför, så jag frågade om han ville ha ett paket digestivebars.
Jag hade ju ändå köpt 2 paket och det behövs faktiskt bara 1 paket i BB-väskan.
Han blev jätteglad, så då blev jag oxå jätteglad.
Det är kul att göra andra glada.
När jag kom hem, med nyladdade batterier, tog jag hand om disken och barnen, så att McLovin' skulle få vila lite.
Man får ju passa på att ställa upp för varandra när man kan.
Han har varit helt underbar mot mig, nu när jag har varit så dålig, så jag vill gärna gottgöra honom när jag känner att jag har ork över.
Och det hade jag idag(igår)! :)
Jag har nämligen lyckats hålla smärtan nåt sånär jämn med värktabletter.
Det är mest måltiderna som ställer till det för mig.
Jag får jätteont när jag äter, så jag måste lägga mig efteråt.
Men annars är det inte mer än att jag står ut.
När McLovin' vilat gick han och Älvan ut och grillade, medan jag och Brallan dammtorkade.
Jag frågade henne: "Älvan och pappa är ute och grillar köttet och du får vara här inne och hjälpa mamma att städa. Känner du att du drog det kortaste strået?"
Hon bara: "Jaaa..."
Hahaha, sötkorv.
Efter maten var det bara en massa mys och bus med barnen.
Åh, vilken fin dag vi har haft! :)

Idag har jag varit hos barnmorskan.
Vi tog ett blodvärde och guess what, resultatet var... Bajs.
Jag får fan dåliga resultat på alla blodprov vi tar.
Hon sa åt mig att börja äta järntabletter, för vi måste få upp mitt värde nu.
Men grejen är att sist jag åt järntabletter fick jag kramp i magen och spydde jag som en gris. Hon sa då att det var antingen det eller dropp in i armen och det är jag ju inte så sugen på.
Jag är nålrädd som fan.
Så jag ger tabletterna en chans till.
Annars verkade allt gå bra med bebisen.
Den hade glidit ner ordentligt igen och livmodertappen hade mjuknat lite.
Bebisen hade ju fixerat sig för ett tag sen, men när jag och McLovin' sen hade sex sköt han upp den igen.
Helt sjukt var det.
Jag kände hur den bara hoppade upp i magen, när McLovin' tryckte till med sin kropp mot min mage.
Och mycket riktigt, så var den inte fixerad vid nästa bm-besök.
Min bm höll på att kissa på sig när jag berättade det, men jag tyckte inte att det var lika kul. Han gjorde ju så att bebisen fick börja om igen!
Jäkla McLovin'!
Men nu har den iaf kommit ner igen och väntar på att få komma ut.

När jag kom hem efter besöket kunde jag inte annat än att vila.
Svärmonstret och min mamma kom hit ett tag och drack kaffe.
Jag kände bara hur jag blev sämre och sämre.
Jag började bli trött och få huvudvärk och nu kan jag inte resa mig upp utan att allt bara snurrar.
Fy, vad jag är trött på detta nu!
Jag förstår inte hur jag ska orka krysta ut bebisen, när jag inte ens kan gå till toaletten utan att behöva hålla mig i väggen.

Kom ut nu, älskade bebis, innan allt blir värre!

Jag har så lätt för att få ångest, om jag bråkat/tjaffsat med någon.
Jag är en känslomänniska.
Jag ältar och tänker och funderar osv, osv...
Men igår pratade jag och Mirella om att sånt är så onödigt.
Folk som vill få en att känna sig sämre än vad man är, energitjuvar och andra såna människor försöker jag faktiskt lägga på hyllan nu.
Jag har så mycket att tänka på ändå.
Jag ska snart föda och försöker tänka positivt, eftersom jag är skiträdd.
Jag behöver stöd och massa positiv energi. Allt annat är väldigt ovälkommet.
Och när jag igår sa, "Nej, jag orkar bara inte lägga min energi på människor som får mig att må dåligt. Jag kan ha mycket roligare med min tid.", kändes det bara så jävla sant. VARFÖR ska jag ägna min tid åt att älta och ha ångest?
Nej, tack. Nu slutar jag med det.
Jag tänker inte ta en massa dumma diskussioner om skitsaker.
Jag tänker inte umgås med folk, som får mig att känna mig som en dålig människa, för det är jag inte.
Är det liksom lönt att umgås med människor, som man nästan bara bråkar med?
Det blir ju till slut inget kul att ses.

Detta är inte riktat till nån speciell människa, utan detta kommer från min och Mirellas diskussion igår, så börja nu inte flippa och ta åt er. Ville bara få fram att det känns skönt att bara kunna släppa saker och sluta bry sig om bagateller. För det är det jag gör nu. Jag tänker inte stanna kvar i det förflutna och tjaffsa. Jag har bättre saker för mig.
Jag ser framåt och lägger all min energi på min fina lilla familj och mina underbara vänner!

Idag har jag fortfarande ont i bröstkorgen...
Jag kan inte ha bh på mig, för jag blir helt öm i revbenen då.
Jag sitter/ligger mest, för att undvika att få jätteont.
Sjukt tråkigt!
Men men...
Jag får väl ligga här, som en jäkla morot, och bara glo.
Jag känner mig helt nere och ledsen.
Det är inte kul att ha så ont och inte kunna göra nåt.
Jag gillar inte att ligga still!

Men jag har iaf några låtar på min spotifylista, som passar till denna dagen.

Million Stylez - Brighter Day.
Timbuktu - Ta de lugnt.
Petter & Veronica Maggio - Längesen.

Igång med er Spotify och lyssna. Skit i att några låtar är gamla, dom är asbra ändå!


"För tiden skuttar fram, å vi vet att
kan kännas tungt som fan. Så ni ser att
man måste ta det lungt ibland, å ni vet att
annars sjunker man. Så vi ser att
ta det lungt ibland. Utan tvekan,
ta det lungt ibland."

Vilken jävla dag!
Igår fick jag jätteont i bröstet/lungorna.
Jag ringde förlossningen, som sa att jag var välkommen dit, men jag ville avvakta för att se om det gick över efter natten.
Det gjorde det inte...
Så vi åkte in idag vid 10-tiden.
Vi lämnade då Brallan hos sin farfar och körde mot Lund.
McLovin' och Älvan släppte av mig på sjukan och åkte vidare till Media Markt.
Jag blev undersökt och väntade och väntade...
McLovin' och Älvan kom tillbaka till sjukhuset och höll mig sällskap nån timme.
Efter flera timmars väntande fick jag en tid till lungröntgen, halv 5.
Jag skickade hem McLovin' och Älvan, eftersom det skulle ta några timmar till inne i Lund.
Hur som helst, så ringde jag Mirella(McLovin's pappas sambo) och bad henne hålla mig sällskap.
Hon rusade in till mig och höll mig sällskap resten av kvällen.
Det blev riktigt trevligt, faktiskt. Vi satt och snackade och skojade, så tiden bara rann iväg.

När alla undersökningar var klara och analyserade kom dom fram till det här:

- Det dom kunde se på röntgen såg bra ut. Dom fick dock inga bra bilder på den nedre delen av lungorna, men där var inga proppar i de stora kärlen iaf.
- Njurproverna var okej, men inte perfekt.
- Sköldkörtelproverna var på gränsen till för låga. Vi ska ta nya prover om ca 2 veckor.
- Lite äggvita i urinen, men inget att oroa sig över.

Med andra ord blev jag inte mycket klokare av att sitta en hel dag på sjukhuset.
Vid halv 7 släppte dom äntligen hem mig igen, lite mer hungrig och lite mer förvirrad.

Men jag vill iaf tacka alla vänner, som stöttat med sms och telefonsamtal.
Och självklart tackar jag även farfar och Mirella, för barnvaktning och sällskap!
Ni är guld värda, allihop!