Jag ska försöka ge mig på att berätta om Vildes förlossning.

Igår, den 27:e april, åkte jag och McLovin' in till Lund, för att äntligen få träffa vår son. Det var en väldigt absurd känsla och jag tror att det var ganska tyst i bilen på väg in. Jag var totalt livrädd och bröt ihop flera gånger, samtidigt som jag såg fram emot det.

Vi kom in på avdelningen(avd. 44) och fick kläder, som vi skulle ta på oss innan vi åkte ner till op. Jag fick en tjusig skjorta och tantklänning, medan McLovin' fick snygga op-kläder och läkarrock.
En barnmorska satte en kateter på mig och sen promenerade vi ner till operationen. När jag kom in i operationssalen brast det för mig totalt.
Jag såg bara en massa utrustning och grönklädda människor och jag tänkte,
"Det här går inte! Jag vill inte. Jag vill hem igen!"
Tårarna rann och jag satt bara och stirrade framför mig och gjorde som jag blev tillsagd. Nån gång kom det fram en sköterska och frågade mig om jag ens var "här", eller om jag var någon annanstans.
Dom var jättegulliga, hela högen och alla försökte få mig att må bättre.
Efter ett tag kom den biten jag hade fruktat mest...
Spinalbedövningen.
Nålen i ryggen.
Men dom satte på hög musik och gav mig lustgas, sen var jag så borta att jag inte brydde mig så mycket om nålen längre.
Jag var hemma i mitt vardagsrum och tittade på när barnen lekte. :)
Trevligt med lustgas!
Narkosläkaren hade stuckit mig 2 gånger, men det var ingenting jag kände så mycket av. När läkaren hade lagt bedövningen hjälpte dom mig upp med benen på operationsbordet, samtidigt som jag la av en riktig brakare.
Det var visst nåt mer som blev slappt än bara mina ben.
När jag låg där på bordet, och kände hur bedövningen fick min kropp att domna bort, släppte rädslan.
Nu var jag bara förväntansfull!
Dom tvättade mig och satte upp ett skynke, så att jag inte skulle kunna tjuvkika på mina inälvor. Sen provade dom att knipa mig, för att försäkra att bedövningen hade tagit ordentligt.
Det hade den, så dom satte igång.
Det var riktigt fräckt.
Jag kände hur dom rörde runt innuti min kropp, men det gjorde inte ont.
Det var en sån märklig känsla och jag tänkte, "Detta är ju skitcoolt!".
Dom skar upp magen lager för lager och efter några minuter, kanske 10-15, så var det dags att ta ut Vilde.
Det var faktiskt himla likt känslan vid en vanlig förlossning.
Jag kände ett drag neråt och sen när bebisen kom ut kände jag hur magen sjönk ihop. Dom visade Vilde för oss och sen följde McLovin' med barnmorskan in i ett rum bredvid, för att tvätta av honom och kontrollera andning mm.
Vid mina andra förlossningar har jag varit så smärtpåverkad när bebisarna kommit ut, att jag inte har kunnat koncentrera mig på dom nya familjemedlemmarna.
Men denna gången var jag helt klar i huvudet och hörde vartenda litet ljud som han gav ifrån sig.
Efter en stund kom dom in i operationssalen igen och satt med mig, medan läkarna sydde ihop mig. Jag pratade lite med Vilde och sen gick dom vidare upp till avdelningen, medan jag åkte in på uppvaket.
Det var oxå den delen av snittet, som hade gjort mig nervös dagarna innan, men det var faktiskt inte så farligt att ligga där.
Jag låg och tänkte på hur bra allting hade gått och pratade med personalen om min nya son, och om mina fina flickor, som väntade där hemma.
Efter ca 1 timme hade jag fått tillbaka känseln i tårna och fick åka upp till mina killar.
Jag hade inte särskillt ont och var uppe på benen igen, nästan direkt efter att bedövningen släppt.

Med andra ord var detta en drömförlossning.
Allt gick jättebra och det kändes som att det var rätt beslut med ett snitt.
Dagen innan förlossningen gjordes ett UL och då uppskattade dom hans vikt till 4350 gram.
Det stämde inte alls, då han kom ut och vägde nästan 5,2 kilo.
Det hade inte gått att få ut honom andra hållet.

Vi älskar dig, Vilde!

Datum: 11-04-27
Vikt: 5198 gram.
Längd: 56 cm.
Klockslag: 13.45.

En undersköterska var gullig och fotade hela faderullan till oss.
Varning för starka bilder!