Mina barn är mammiga, precis som jag! :)
I morse vaknade jag av en liten tyst röst som sa, "Mamma..."
Det var Brallan.
Jag sträckte bara ut armen och sa, "Kom, gumman."
Det är väl fantastiskt. Man behöver inte direkt prata med sina barn, för man vet...
Man vet vad dom vill.
Hon kröp upp i sängen, la sig på min arm och la upp benen på min mage.
Hon ville ligga som en bebis och kramas.
Så låg vi tills vi somnade om.

Bille och Älvan vaknade en stund senare, så det var bara att pallra sig upp.
Jag och mornar funkar inte riktigt.
Men som tur är, är inte mina barn så krävande på morgonen.
Dom vill upp och leka, så jag behöver inte ställa mig i köket och koka gröt, det första jag gör.
Jag hinner samla mig en stund.

Efter ett tag kom även Brallan upp.
Och när Älvan och jag kramades kom Brallan fram och la handen på mitt ben och sa, "Jag älskar dig, mamma."

Alltså...
Mina barn.
Mina älsklingar!
Här finns så mycket kärlek i huset och inte bara här.
Det kvittar var vi är, vi säger att vi älskar varandra hela tiden.

För dom orden kan man inte höra för mycket.