Efter mitt lilla lyriska inlägg igår, om hur allt började bli bättre, tyckte någon högre makt att så skulle det inte vara.
Så nu har McLovin' blivit sjuk.
Stackaren mår inte alls bra och jag vet inte vad vi ska göra.
Det här var ju inte det jag väntade mig av första tiden hemma med Vilde.
Jag förväntade mig frukost i trädgården och en massa mys i soffan.
Jag förväntade mig att kunna läka ifred och slippa springa runt när jag har ont.
Jag förväntade mig inte en massa storstädande, tvättande och spritande 120 gånger om dagen.
Det hela blir ju inte bättre av att jag gör allt som jag inte får göra.
Såsom torka golv, bära barn, dammsuga, lyfta, mm.
Men samtidigt kan jag ju inte bara lämna allt till McLovin', nu när han är dålig.
Så jag springer mellan sovrummet(där Vilde är) och vardagsrummet(där dom andra är) och försöker styra upp allt, samtidigt som jag försöker amma för glatta livet, så att Vilde ska klara sig undan influensan.

Jag är trött!

Den här jävla influensan hade ju kunnat komma lite lägligare...