Jag tänker ikväll...
Jag tänker på min syster.
Min fina, älskade, underbara syster.
Jag lyssnar även på Antony and the Johnsons - You are my sister och det får mig att fälla några tårar.
Jag tänker på vad min fina syster fått utstå dom senaste åren.
Jag tänker även på hur det ligger ett hopskrynklat foto någonstans i huset på min fina systerson, som inte fick stanna på denna jord.
Det gör ont i mitt hjärta och jag är arg på mig själv för att jag inte tog till vara på kortet, utan bara stoppade undan det. Det var för jobbigt att se på.
Men jag har mitt alldeles egna foto... På insidan av mitt ben.
En hjärtballong, som dom ballongerna vi skickade upp mot himlen, med vingar och hans initialer.
Jag har inte ens hälsat på vid graven och det är 4 år sedan en liten kista sänktes ner där. Den lilla vita kistan, som Sven bar under armen...
Det är väldigt tungt att tänka på.
Jag gjorde på mitt vis när allt hände. Jag tog ledigt från jobbet, tog hand om min äldste systerson, Andreas, i några dagar och stoppade undan kortet på den lille pojken.
Jag kommer ihåg ett tillfälle i bilen...
Jag och McLovin' hade varit och hämtat pizza, medan Andreas passade hundarna i huset. Jag stannade bilen när vi bara hade några hundra meter kvar till huset och grät hysteriskt. Jag hade gjort mitt bästa för att vara ett stöd för Andreas, som precis mist sin lillebror, så jag hade hållt allt inom mig. Men där och då brast det.
Och när Andreas åkt hem igen, efter ett par dagar, kunde jag inte ens tänka på Nils utan att gråta.
Så fotot stoppades undan.
Jag var på begravning, vilket var helt absurt, för små barn dör inte och jag försökte trösta min syster. Hur gör man det?
Jag vet inte...
Det är länge sen allt hände nu.
Men då och då stöter jag på kortet, när jag letar efter något annat och då hugger det till i hjärtat.
Och då tänker jag på min syster.
Min fina, älskade, underbara syster, som har fått utstå mycket dom senaste åren.

"You are my sister
and I love you.
May all of your dreams come true.
I want this for you.
They're gonna come true."




Annlouise, du är verkligen värd allt bra som händer just nu!
Jag är med dig hela vägen.


(Rörigt inlägg, jag vet. Men jag kan inte sätta ord på så starka känslor. Det är fortfarande väldigt obearbetat i mitt huvud och därför blir det lika rörigt när det kommer ut i text.)