Idag har jag skickat iväg ett mail, till chefen på Lunds Kvinnoklinik.

I mailet stod det såhär:

Hej!
Jag heter Sofia Vernersson.
Jag vill beskriva min upplevelse hos er.
Jag är arg, ledsen och besviken.

Den 18:e april 2011 åkte jag in på Specialistmödravården, för att prata med en läkare om igångsättning.
Jag förklarade att jag var rädd för att föda ut bebisen, p.g.a storleken och att jag ville ha en tid samma vecka för igångsättning.
Läkaren ringde några samtal, sen kom hon in i rummet igen och sa att jag kunde gå raka vägen ner till förlossningen, för där var ingen som födde just då.
Inne på förlossningen undersöktes jag och fick hormongel på min livmodertapp.
6 timmar senare undersöktes jag igen, men ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag började få mensvärk och det var dags att sova...
Sov inte så bra.
Morgonen efter, vid 6-tiden, undersöktes jag igen...
Ingenting hade hänt.
Nytt gel kletades på.
Jag fick värkar ganska direkt och dom kom oregelbundet och var jättejobbiga.
Innan den första värken var slut började den andra, sen kunde det dröja 4-5 minuter till nästa. Eller bara 2 minuter.
Jag hade till slut så ont att jag låg på larmklockan och bad om lustgas.
Men jag fick ingen.
Dom ville först undersöka mig och gjorde klart för mig att jag inte var deras prio 1, så jag fick vänta snällt.
Och om jag, efter undersökningen, inte var öppen si och så många cm skulle jag INTE få nån lustgas heller.
När dom väl hade tid att undersöka mig sa jag att jag ville ha lustgas i några sekunder under undersökningen, eftersom jag var så öm i underlivet och hade jätteont.
Hon ville inte ge mig nån lustgas, men hon gick motvilligt med på det till slut.
Jag sa oxå att jag inte ville att eleven skulle känna, eftersom jag hade så ont och då blev hon sur och sa att det faktiskt var viktigt att hennes elev fick känna.
"Detta är ju faktiskt ett utbildningssjukhus!"
Jag sa att jag verkligen inte ville, för att det gjorde så ont, så jag tyckte att det räckte med en gång.
Då sa hon nåt i stil med:
"Jaja, denna gången slipper du. Men sen får du ställa upp."
Hon undersökte mig jättehårdhänt och jag fick så ont att jag skrek rakt ut i luften och skrek att hon skulle sluta.
Då drog hon ut fingrarna och sa att ingenting hade hänt denna gången heller.
Jag kände mig så utlämnad. Som en försökskanin som dom kunde göra lite hur som helst med.
Neka mig smärtlindring och tvinga mig att ställa upp på undersökningar, TROTS att man har rätt att neka en elev.
Jag skulle få åka hem istället och invänta att förlossningen startade av sig själv.
Jag blev jätteledsen och rädd och sa att jag inte ville vänta med att föda tills bebisen vägde 5 kilo.
Då sa hon att det skulle säkert gå jättebra, för jag är så lång.
Sen sa hon och många andra inne på förlossningen, "Försöker du säga att du vill ha ett snitt eller? Du vill väl din bebis bästa?"
Hur kan man ens säga så? Försöka att ge nån dåligt samvete för att man är rädd?
INTE en enda människa lyssnade på mig.
Jag sa till dom att det är ingen som tar hänsyn till min förlossningsrädsla och kommer bara med dumma kommentarer om att allt kommer att gå såååå bra.
Det var ju jag som skulle föda ut bebisen, inte alla andra.
Det var mitt tredje barn, så det var inte så att jag ville ha snitt för att jag var rädd för att föda.
Jag ville inte föda en så stor bebis, så att det skulle bli komplikationer.
Jag hade ju hoppat på att igångsättningen skulle lyckas då, så att jag kunde få min vaginala förlossning.
Men jag ville inte vänta längre än så, för bebisen var ju redan stor.
Jag fick till slut prata med en läkare och vi kom fram till att hon skulle ringa mig senare under dagen, för att göra upp en plan, om hur vi skulle gå vidare.
Så jag packade ihop alla saker igen och åkte hem.

På eftermiddagen ringde läkaren mig och gav mig en tid för kejsarsnitt, den 27:e april.
Jag var så tacksam för att någon äntligen hade lyssnat på mig!

Den dagen, den 27:e april, kom det ut en pojke som vägde 5198 gram och var 56 cm lång.
Det var 3 dagar innan BF och det var inte ens en antydan till att förlossningen skulle sätta igång av sig själv.
Hur länge hade ni tänkt låta mig vänta om jag inte "tjatat mig till" ett snitt?
Är det bebisens bästa?
Att vänta tills den är så stor så att ev. sugklocka eller akut snitt behövs för att få ut den?
Jag hade problem att få ut min dotter, som bara vägde 4415 gram.
Jag vill inte ens tänka på hur det hade gått med en så pass mycket större bebis.
Jag tycker inte att det är rätt att inte lyssna på en kvinna som ska föda och avfärda allt som förlossningsrädsla.
Jag kände ju att han var stor.
Och man såg det på mig.
Folk trodde ju att där var 2 i magen.

Jag är inte ute efter att lämna ut någon, men jag vill uppmärksamma dig på hur ert bemötande i Lund är.
Det är inte första gången jag har blivit illa behandlad på kvinnokliniken i Lund.
När jag väntade min första dotter, 2008, åkte jag in p.g.a en liten blödning i v. 13.
Då sa läkaren, när jag kom in i rummet, "Nu ska vi göra ul och se om din bebis är död".
När hon sen såg att bebisen levde sa hon snäsigt, "Jag ser inte att du har haft en blödning. Du hittade säkert bara på för att få ett ul."

En kurs i patientkontakt och empati kanske skulle vara något för er personal?
Jag är själv undersköterska och vet hur viktigt det är för en patient att känna sig delaktig i sin vård och få ett positivt bemötande.

Jag hoppas att ni tar denna kritiken till er, så att fler kvinnor slipper samma bemötande som jag fick.

Ha en bra dag!
Mvh.
Sofia.

P.S
För att göra detta mail mindre negativt, vill jag gärna lyfta fram personalen, som hade hand om mig, på avd. 44.
Jättefina och underbara människor!